Kategoriarkiv: Tankar och reflektioner

En man till Mini!

Jag har alltid vart smått avelsintresserad, på den nivån att jag kollar in snygga hingstar och drömmer mig bort i möjliga och omöjliga kombinationer. Jag har varit med på en hel del bruksprov och det har varit fantastiskt kul och lärorikt på många sätt!

Jag skulle någon gång vilja göra en Mini-bebis, och har hittat många lämpliga kandidater. Dock är de flesta alldeles för dyra, eller osäkra. Men igår snubblade jag över den här skönheten:

1af4f2b6-677d-4011-9d71-35c3b7627066

Bildkälla

Fürstenball, e: Fürst Heinrich – Donnerhall. Superfin med riktigt bra gångarter, och, något som är minst lika viktigt, fantastisk ridbarhet och temperament.

Kruxet är att Fürstenballs pappa Fürst Heinrich är e: Florestan. Minis pappa Florencio är e: Florestan. Är de för nära släkt? Blir det linjeavel? Blir det inavel??

Nu är detta inte aktuell än på ett tag, men man måste ju vara förberedd liksom! 😉

//Emma

Kommande år!

Vad har jag och Mini för mål inför nästa år?

Ja, en liten dröm vore ju att kunna starta Msv A:1 innan året är slut. Fortsätter hon att utvecklas som hon gör nu, och håller sig hel så borde det inte vara  några problem. Men det vet man aldrig!
Det främsta målet som vi ska klara av är att befästa Msv B ordentligt. Jag vill kunna rida de programmen och känna mig säker på att det går. Förra säsongen var det lite dagsformen som avgjorde om det blev bra eller total pannkaka. (Då främst med bytena.)
Jag vill även prova på Msv B:5, som vi inte hann med i år.

Det finns lite andra funderingar inför tävlingssäsongen med. Nämligen ett eventuellt klubbyte. Där är jag däremot lite kluven, och måste verkligen tänka igenom det både en och två gånger till.

Men vi ser verkligen fram mot tävlingssäsongen! (Som gärna kan börja snart!!)

IMG_1526

//Emma

Att komma igen!

Jag funderar över en grej, som det kanske bara är jag som har problem med. Varje gång det blir ett sämre dressyrpass med min häst så blir jag helt nere och börjar fundera över om vi helt enkelt inte är bättre, vad vi ska göra för att lösa det och hur det någonsin kunnat kännas bra, typ… Händer det er? Vad gör ni för att ta er ur de tankarna? Tips, idéer?

OJOJ, vad jag känner igen mig här! Ni skulle bara veta hur många gånger som jag har tvivlat på min och Minis fortsatta karriär – tvivel som har funnits där i princip från dag 1. Tänk den perioden hon var livrädd för min vänster skänkel och praktiskt taget skenade varje gång jag la till den… Det höll i sig i några månader! (Och kan fortfarande komma tillbaka när hon är spänd.)

Det är först nu, när jag har haft henne i 5 år, som jag faktiskt kan se lite lättare på motgångar och svackor. Men det kan fortfarande kännas hopplöst när exempelvis bytena börjar krångla igen som de gjorde för ett tag sen.

Jag har faktiskt mycket att tacka den här bloggen för! När jag har haft ett dåligt ridpass, tänker jag först igenom hela passet och reder ut exakt vad vi hade problem med. Sen brukar jag gå hem och skriva ner hela passet från början till slut och som avslutning komma med en liten analys vad som kunde gjorts annorlunda. Ni har säkert läst en hel del sådana inlägg här genom åren.
Faktum är att efter jag har skrivit en sådan text, så känns det mycket lättare och bättre. Jag ser det hela från ett annat perspektiv och kan se framför mig hur jag ska lösa problemet framöver. Självklart blir inte allt frid och fröjd för att jag har skrivit ner allt, men jag kan själv få lite aha-upplevelser medan jag skriver – saker jag kanske inte har reflekterat över.

Nu har alla kanske inte en blogg där man vill skriva ut allt som händer, men det kan ju vara ett tips att bara skriva ner det för sig själv. Eller prata igenom passet med en träningskamrat eller sin tränare. Det har i alla fall hjälpt mig många gånger! 😀

IMG_0209Efter en inte så lyckad tävling. Men vi ser glada ut ändå!

//Emma

Försöker mig på ett svar!

Hur gör du för att prestera så bra som möjligt på tävling (Vi har problem med att vi inte får till det inne på banan..) och hur sätter du mål? När går du upp i klasser eller hur planerar du? :)

Mvh Stephanie

Hejsan! Nu ska jag fundera lite här… Jag skulle egentligen vilja veta vad det är som ni inte riktigt får till!?

Arras har ju alltid varit ganska fin på tävling, han gillar ju att visa upp sig och brukar inte se spöken (iallafall inte längre). När han var yngre fick jag sitta med benen rakt ut och det kom ett och annat glädjeskutt, men det är ju bara roligt att de tycker att det är skoj!

Jag är ju en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och är väldigt fokuserad. Jag analyserar alltid efter tävlingarna, vad jag kan göra bättre till nästa gång så att jag inte bara harvar på och är nöjd så. Viljan att prestera bättre och bättre finns alltid där och det är viktigt. Innan tävling är jag alltid väl förberedd och har ridit igenom programmet många gånger så att allt känns ”enkelt” innan starten. Jag skulle aldrig åka till en tävling utan att ha ridit igenom programmet så att det sitter i ryggmärgen.

Innan start har jag alltid tänkt igenom programmet (gärna visualiserat att jag är där jag ska starta) och tänker igenom varje steg av programmet, alltså varje steg Arras och jag tar tillsammans. Jag tänker det i slow motion så att jag hinner med att tänka på allt jag ska göra och då menar jag minsta lilla halvhalt. Då försöker jag hitta en positiv känsla. Det här kanske låter lite tramsigt men det funkar för mig…

Jag känner mig själv och Arras så väl så jag vet hur både han och jag reagerar inne på banan. Nu för tiden blir jag inte nervös på samma sätt som förr, så nu RIDER jag mer inne på banan än förr, då man ”åkte” häst på ett annat sätt. Det jag behöver tänka på nu är att rida på i ett friskare tempo och inte glömma mina halvhalter. Jag tänker att jag ska göra alla rörelser så exakt som möjligt och inte lämna något åt slumpen. Det som jag märker att jag får lägre siffror på tränar jag extra mycket på, och tar även upp med Anki om att jag vill att vi ska kika på just dessa rörelser.

Mycket handlar nog om rutin tror jag. Ju mer du tävlar desto lättare blir det, hästen vänjer sig vid att komma ut på olika ställen, man lär sig hur hästen reagerar och man lär sig hur man själv blir i tävlingssituationer och kan därefter jobba på att prestera bättre. Jag har alltid älskat att tävla 🙂

Mina mål brukar jag sätta tillsammans med Anki. Hon är alltid realistisk och pushar mig på ett bra sätt. När jag kan rida igenom program på träning och det sitter allt som oftast, då har jag provat den nya nivån. Jag har varit väldigt noga med att inte gå upp en nivå för tidigt, det finner jag ingen anledning till. När Anki har sagt till mig att det är dags, då har jag litat på henne och startat.

Det steget som jag tycker är svårast är dels från Lätt A till Msv B då bytena kommer in i bilden men den nivån jag är på nu är utan tvekan svår måste jag säga, piaffen, passagen och bytena i varje. Hujedamig! Det är väldigt roligt att träna på de rörelserna men jag vet inte om jag någonsin kommer kunna visa upp dom på tävling… Vi kämpar för det iallafall, och jag lär mig massor. Jag är extremt glad över att få ha varit med om den här resan tillsammans med Arras, han är guld värd!

Nu vet jag inte om du är nöjd med mitt långa och flummiga svar, du får fråga igen så får jag försöka förklara mig bättre isåfall!

IMG_8599

/Maria

Hur blev det så?

Som söndagsnöje brukar jag kolla på equipes resultatlistor (skadad? 😉 ), och så även idag!

Ett av alla meeting denna helgen bjöd minst sagt på intressanta resultat! Hur i hela friden kan det vara så ojämn bedömning? Speciellt eftersom alla domare satt på kortsidan. Den klassen som bilden kommer ifrån var extrem och flertalet av alla tävlande fick sådana ojämna siffror. Men det förekom även i flera klasser.

Hade vart intressant att höra diskussionen efteråt! (Av ren nyfikenhet, jag vet inte mycket om dessa ekipage, och har ingen aning om vart de ska vara resultatmässigt!)

20130728-184133.jpg

//Emma

Betfiber Mix!

Jag har blivit ombedd att göra en utvärdering av Betfiber Mixen som jag har fodrat med nu i några månader.

Det är alltså något som man ger istället för betfor.

Positivt:
Jag gillar verkligen att det inte är lika mycket stärkelse i, som i betfor, det känns som man ger bara massa snabb energi med det, som inte är speciellt nyttigt.
Det är även extra proteiner och fett, något som vi har behövt då vårt hö har haft dåliga värden.
Det är rätt så billigt och det behövs bara ett par deciliter per dag. Det är också kort uppblötningstid.

Negativt:
Det är väldigt geggigt och fastnar gärna i hinken. Krävs mycket vatten! Man ska inte göra som jag gjorde i början, blanda i jäst. Då har man tillverkat cement!

Märker jag någon skillnad på Mini?
Nej! Men jag tänker fortsätta med det, främst för att det är mindre socker i. Mini, hon glufsar snällt i sig det jag erbjuder. 🙂

20130604-21114420130604-211131

//Emma

Uvex-utvärdering!

Nu har jag haft min Uvex-hjälm i ett halvår och jag har nästan bara gott att säga om den!

På plussidan:

+ Har jag en hjälm på mig?!
+ Lättskött med avtagbart foder
+ Snygg från sidan
+ Otroligt bra ventilerad och inte ett dugg varm på sommaren
+ Går att ställa in storleken på med hjälp av en ratt i nacken

– Ser ut som en lampskärm framifrån
– När det regnar mycket ute, rinner det in vatten i ventilationshålen = det rinner vatten längs hela huvudet…

Mer plus än minus alltså, så jag är grymt nöjd! 😀

IMG_0873

 

Lampskärmen lite sedd framifrån

IMG_0880

Lite sedd från sidan, bakifrån med tävlingsfrisyr. Snygg!

//Emma

Det där med mansida…

Jag har läst/hört eller kanske drömt, att hästen har manen på den sidan där den är svagast. Eller var det starkast? Jaja, det kan även vara en myt… 😉 

Mini har gjort lite förändringar på den fronten genom åren. Hon började med att ha manen på höger sida. Efter ett år bytte den plats, och hamnade på vänster sida. 

Nu ser det ut så här: 

20121118-130431.jpg

Man åt alla håll. Betyder det då att hon är helt liksidig…? 😛

//Emma

Bloggen!

Vi fick en fråga hur det egentligen gick till när bloggen Dressyrsnack startades. 

Bloggen har i februari funnits i 2 år, vilket är väldigt mycket längre än vad iallafall jag trodde den skulle finnas! Jag hade nog tippat att vi skulle orka hålla igång den max ett halvår, men i och med att läsarantalet ökade och att vi fick så mycket positiv respons på den, så fann vi inspiration att fortsätta.

Det började med att Maria frågade mig om inte jag skulle vilja blogga ihop med henne. Vi har ju känt varandra i stort sett hela livet, hade hästarna i samma stall och tävlade båda i dressyr, så kombinationen kändes given. 😉 Jag var ärligt lite tveksam i början, jag hade redan en egen blogg som jag tyckte om att uppdatera och visste inte om jag orkade med en till. Min privata lilla blogg hade ju faktiskt hela 22 läsare som krävde uppdatering en gång om dagen! (Den bloggen finns faktiskt fortfarande…)

Men efter lite övertalning så började vi alltså blogga. Vi tillbringade en hel dag med att försöka komma på ett namn, tillslut stod det mellan Dressyrsnack och Dressyridioterna, och jag är grymt tacksam idag över att vi valde det förstnämnda… 

I början av vårt bloggande var vi helt hysteriska med uppdatering. Det var inget ovanligt att vi spottade ut 9 inlägg om dagen. Det höll faktiskt i sig, och under hela första året skrev vi ofattbara 2205 inlägg!

Ni förstår kanske att detta är för oss ohållbart i längden. Vi har faktiskt ganska nyligen haft en liten diskussion över bloggens framtid. Den ska inte läggas ned! Men däremot kommer uppdateringen att hållas nere till kanske 1-2 inlägg per person och dag. Maria är i slutspurten i sin utbildning, jag har ett heltidsjobb att sköta, sen går ju såklart hästarna i första hand. 
Vi är inte alls ute efter att bli ”Sveriges största blogg”. Det skulle jag aldrig klara av. Vi är nöjda med det läsarantalet vi har. Vi är heller inte ute och fiskar läsare på andra bloggar, jag läser knappt några längre, och kommenterar väldigt, väldigt sällan. 

Bloggen har gett oss så otroligt mycket, och jag är övertygad om att den har utvecklat oss som personer, men även som ryttare. Jag har aldrig reflekterat så mycket över min ridning sen vi började skriva om våra träningar här. Jag tror faktiskt att det har hjälpt min sits också, med hjälp att alla filmklipp vi har studerat och fått granskat av alla kritiska ögon.

Summan av det hela: Vi hoppas ni följer med oss framöver, i våra med- och motgångar, men räkna inte med några 9 inlägg per dag – det kommer inte att hända..

Tack alla läsare, utan er hade vi aldrig fortsatt!

Foto: Mikael Lindblom, nwt.se

//Emma

Mål för 2013!

Säsongen är slut för i år, i morgon kommer första inlägget om mitt och Minis tävlingsår!

Inför nästa säsong, som förhoppningsvis börjar redan i februari (beroende på väder och vind!), så har vi lite olika mål. Det under förutsättning att vi är friska och hela!

Jag vill känna att vi blir stadiga i MsvB och att bytena funkar även på tävling. Jag vill kunna kräva mer av henne inne på banan och få henne ordentligt loss, våga rida genom henne lite mer på framridningen. Det kommer bli lättare ju mer avslappnad hon blir med andra hästar, det jobbar vi på!

Vilka klasser vi ska starta beror helt på hur bytena utvecklar sig och självklart hennes styrka och samling. Jag hoppas på att kunna rida MsvB:5 till sommaren. Det vore jättekul om det kunde gå. Sen vill jag kunna sätta kvalen till MsvA så det är gjort, och kanske kunna vara startklar till våren -14. 

Men vi får se! Det kan gå fortare eller så tar det längre tid. Vi tar det med ro iallafall, och ser till att ha jäkligt kul längs vägen! 🙂

Vi bör också lära oss att bytena kanske inte behöver innehålla riktigt så här mycket gest…

//Emma

Think outside the box!

Revolutionerande saker händer ibland. En sådan obetydlig sak som att ta bort snokremmen på tränset kan betyda så mycket! 

Jag har alltid upplevt att Mini inte går helt hundra på tränset, men jag har inte helt kunnat sätta fingret på varför. Jag har inte heller använt det så mycket, utan rider mest på kandaret eller remonttränset. Men häromdagen satte jag på detta träns igen, och när jag skulle spänna snokremmen började hon gapa och försökte ”hugga” ifrån den. Då kom uppenbarelsen till mig; Aha! Vi tar bort den! (Ibland tar det tid för sådana tankar att komma till mig, Mini är ju bara riden i 4 år nu….)

Och vips, så hade jag en häst som trivdes med tränset! Ingen mer snokrem för vår del! (Jag har haft den löjligt löst spänd men uppenbarligen har Mini inte gillat det!)

20121104-144443.jpg

Man blir så här glad när man kommer på nya saker, och överfaller brutalt sin lätt förskräckta häst.

20121104-144505.jpg

//Emma

Emma utvärderar!

Jag har ju också bytt strömaterial till värmepellets, samma som Maria använder. Nu har jag haft det i 1 1/2 månad, och jag måste säga att det är helt kanon!

Jag såg att det var någon läsare som uppskattade att det tog en kvart att blöta upp pelletsbitarna, men det gör det verkligen inte för mig. Den här skottkärran tog det ungefär 3-4 minuter att fixa till, från säck till spån:

Jag stod mest och var fascinerad över att man såg när det svällde upp! Tufft… 

Som ni kanske ser så är det lite pelletsbitar kvar, men de trampar Mini sönder så fort hon kommer in i boxen. 

Jag har lagt in i snitt en säck i veckan, så jag har halverat mina strökostnader! Nackdelen är att jag måste åka och köpa det själv, och det finns ingenstans att lagra det på. Men å andra sidan så åker jag praktiskt taget förbi byggavdelningen på Coop på väg till stallet, så det blir ingen större omväg.

En säck kostar ungefär 39 kr. De säljer även halmpellets på Coop, och en sådan säck kostar 64 kr, den är den säcken på 13 kg, medans värmepelletsen är på 16 kg. 

Jag är nöjd!

// Emma

Varför jag inte gillar Amigos flugtäcken..

Jag tror jag talar för både mig och Maria här.

När täcket är nytt och fint och bra, så sitter spännet rätt. Men efter lite användning och när kardborren börjar bli sliten då händer det här:

Täcket viker ner sig och spännet ligger direkt mot bogen = säkraste sättet att få skav på, iallafall om man heter Mini-häst. Det spelar ingen roll hur noga jag är, när hon börjar gå så ligger det där ändå.

Nej nästa år blir det något annat märke!

// Emma

Får man skämta om ridsporten?

(Ja, till en viss gräns…)

Rolf-Göran Bengtsson deltog ju tyvärr inte i dagens final, och jag sätter en peng på att vi gick miste om en medalj där. Men vilken idrottsman han är, som väljer att avstå för hästens bästa. Nu kanske inte veterinärerna hade släppt genom Casall i andra besiktningen, men ändå!

Och som vanligt när Aftonbladet eller Expressen skriver om ridsport så kommer kommentarerna upp. ”Det är ingen sport”, ”Hästen gör allt jobb”, blablabla. Varje kommentar möts av mothugg från Sveriges ridfolk, och till min glädje så finns det flera kommentarer från folk som har ändrat uppfattning det senaste året, efter all uppmärksamhet.

Men varför fortsätter alla dessa inskränkta människor att skriva samma sak? Hur många gånger har vi fått höra att ”hästen gör allt jobb”?
Det var någon som hade skrivit om detta. Han menade att hästfolk är så tacksamma att reta, för vi hugger tillbaka direkt och tänder till på alla cylindrar när någon kritiserar vår sport. 

Och jag är likadan, fast man borde vara den mer förståndiga i den situationen. Vi vet ju vad det handlar om, och alla kommentarer är egentligen grundat på en enorm okunskap. För några veckor sen satt jag och Maria med en kille på en uteservering och snackade om allt möjligt. Då kom Rolf-Göran och Jerring-priset på tal. Killen säger då att ”ja, ni får ursäkta mig men jag förstår alla som säger att det inte är en sport, och att det är hästen som borde fått det priset.” Behöver jag säga att vi båda praktiskt taget flög i taket, och började hetsa fram argument för vår sak? Tillsist sa Maria bara, att nu får vi sluta den här diskussionen, för jag bli bara förbannad. 

Jag tror också att en anledning till att vi blir så upprörda, är att folk klankar faktiskt ner på vår passion. Vi ägnar en stor del av vårt liv på detta, lägger ner enormt mycket tid, pengar och offrar mycket för vår sport och våra hästars skull. Vi sliter för våra resultat och så kommer det någon nisse som tycker att vi håller på med en hobby som kan liknas med svampplockning. 

Jag försöker låta bli att gå in på till exempel Aftonbladet, för jag vet att dessa kommentarer finns där, och jag blir bara irriterad. Men nu har jag åtminstone slutat skriva svar tillbaka… 😉

// Emma