Skräcken

Fiffi har verkligen lyckats skrämma slag på oss. Igår tog jag in henne mitt på dagen för ett longeringspass. Hon sattes igång efter sin vintervila i helgen och har varit allt annat än lugn. Så igår skulle hon få rasta av sig lite och tanken var att jag skulle börja rida till helgen – så blir det inte!

Jag valde att prova ett nytt schabrak igår och när jag sadlade på så började hon skjuta upp ryggen och spände sig som bara den. Känsliga häst muttrade jag och tänkte att hon vänjer sig säkert. När vi skulle gå ut så gick hon väldigt avvaktande och under själva longeringen så stod hon emot en del. Jag skyllde fortfarande på schabraket och var mest glad (och lite förvånad) att hon inte bockade.

När jag skulle slänga på täcket sen blev hon jätterädd och höll på att sätta sig på baken. Där började jag ana oråd, men trodde fortfarande att hon bara var väldigt känslig.

Lite senare ringde de från stallet och sa att Fiffi gick jättekonstigt in, liksom lite vingligt och som att hon var halt fram. Jag åkte dit och kände igenom benen – inget konstigt – tog sen av täcket och skulle börja känna igenom ryggen, när hon höll på att ramla omkull så fort jag kom i närheten av baken. Jag tog ut henne och longerade i grimma, i trav syntes inget alls, men hon kunde inte gå rakt fram.

Nu hade jag blivit jätteorolig och ringde direkt till vår hästklinik som hade kvällsöppet, och bokade in oss direkt på morgonen idag. Jag fick i samma veva reda på vad Fiffi hade haft för sig under morgonen… Hästarna hade blivit lite uppspelta i hagarna och då hade Fiffi galopperat i full fart från bortre änden i hagen, men råkat glömma bort att det är en översvämning i mitten, som nu är en skridskobana. Hon brukar vara jätteförsiktig där, men nu ramlade hon rätt rejält åt sidan och gled sen fler meter på isen. Som tur var så fläkte hon sig inte, utan benen hamnade åt samma håll. Det förklarade hennes märkliga beteende när jag skulle longera, detta hade hänt bara nån timme innan!

Iallafall, Fiffi hade inte åkt transport sedan i slutet av augusti och förvånade oss med att gå rätt in. Hon var ganska spänd i början av alla ljud, men stod snällt ändå. Vi har ju bara 10 minuter till kliniken, väldigt lyxigt!

Jag hade ju såklart googlat symtom och kommit fram till att hon förmodligen hade krossat bärbensknölen och att de skulle behöva ta bort henne så fort vi kom in (Minis snabba sjukdomsförlopp har helt klart satt sina spår…), men väl där så möttes vi av en väldigt lugn och trevlig veterinär, som började med att känna igenom henne. Fiffi är ju otroligt känslig i sin kropp och om man råkar göra något mot henne som gör ont, då kommer hon ihåg det i all evighet. Men hon reagerade inte nämnvärt först, utan vid mer provokation så ömmade hon. Vi fick springa rakt och på volt, Fiffi skötte sig super och travade hur fint som helst åt båda håll. Veterinären var ganska säker på att hon skadat mjukdelarna, hade det varit en fraktur skulle hon inte ha travat så obehindrat. Nu ska hon äta smärtlindring och antiinflammatoriskt i en vecka, gå i mindre hage sen får hon börja sättas igång när hon slutar att ömma. Eventuellt får en equieterapeut komma och titta på henne innan, något veterinären rekommenderade.

Hursom skrämde Fiffi halvt ihjäl mig, jag har sovit minimalt lite inatt och trodde inte att hon skulle få följa med hem igen. Otroligt skönt att så blev fallet. Nu har vi delat av hagen så hon kommer inte åt isen, vi har ändå grusat så gott det går men det har inte vart möjligt överallt. Till nästa vinter kommer hon ha bakskor med brodd…

Men stackarn, hon har fortfarande väldigt ont och kniper in rumpan så fort man tittar på henne. Jag har aldrig haft en lårkaka, men det lär göra väldans ont..!

Alla hästarna välkomnade henne hem, hon var tydligen efterlängtad! ❤️

Min plutt! 😍

2 reaktioner på ”Skräcken”

  1. Fy vilken chock! Man är ju alltid orolig för sina djur men har man varit med om något hemskt är det ju ännu värre efteråt, man tror direkt det värsta. Det är verkligen hemskt med den här isen, helt vidrigt är det ute! Stackars lilla Fiffi, det gör ju skitont att halka på is och vi väger inte 500 kg… Tur att det gick så pass”bra” ändå och att ni dessutom har så nära till bra klinik. Hoppas hon blir bra fort nu 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *