Jag vill ha en snäll häst!

Jag fick en kommentar på mitt senaste tävlingsinlägg häromdagen som fick mig att tänka till lite. Den handlade om svårigheten att kombinera tävling i svår klass med att samtidigt kunna ägna sig åt vanlig hederlig ”hobbyhästhantering”.

Jag har många gånger läst bloggar/inlägg om ryttare som måste minutiöst planera sin hästs vardag, rida enligt vissa system och inte går att rida ut på utan att ha all möjlig säkerhetsutrustning på sig, då endast för att kunna skritta ett varv runt gården. Om inte detta följs blir hästen ohanterbar, stressad och allt arbete riskerar att bli förstört.

Jag vill verkligen inte ha det så! Jag vill ha en snäll häst! Jag vill tro att det går att kombinera känslan av att ha en aktiv, ridbar och fin ridhäst som kan vara framgångsrik i svåra klasser, med att ha en häst jag kan galoppera snabbt på ute i skogen utan att sätta livet på spel. Om jag inte skulle kunna låta vem som helst hantera min häst, låta den vila ett par dagar utan att den blir galen, då skulle det inte vara roligt längre.

Jag är nästan där. Jag och Mini är kanske inte det mest framgångsrika ekipaget som finns, men vi har ändå segrar och placeringar i Msv A, har startat St george med godkända procent och har deltagit i Breeders på Flyinge. Men vet ni? Jag har nog världens snällaste tävlingshäst! 

Mini var väldigt nervös som unghäst, hon var som en liten bomb på tävlingsplatsen och även ibland på hemmaplan om rutinerna inte följdes. Men jag valde tillslut att utmana henne lite. Rubba rutinerna och få henne att förstå att även om inte allt alltid är på samma sätt, så är jag där och visar att ”du, detta går fin-fint ändå!”. Numera går min icke-hästvana sambo runt med henne på tävlingsplatsen innan start, Mini tar aldrig så mycket som ett snedsteg vad som än händer runt henne.

Hon kan lätt vila i flera dagar i sträck, och jag kan sen sätta upp vem som helst på henne och vara helt trygg i att hon inte kommer att göra något oväntat.
Förra sommaren vilade hon i över en månad. Dagen när hon skulle sättas igång, sadlade jag som vanligt, skrittade henne för hand i 5 minuter, sen satte jag upp och skrittade på långa tyglar i 20 minuter – utan så mycket som ett takt-inslag.
Mini är även hästen vem som helst kan leda ut eller in från hagen, vare sig hagkompisarna är kvar ute eller har gått in, och hon bara går där. Hon är helt trygg med vilken människa som helst och hon vet vi har läget under kontroll.

Jag kan även numera rida ut, galoppera i full fart och vara säker på att min häst inte kommer att få frispel. Det är värt så mycket för mig, och detta vill jag kunna kombinera med att tävla på hög nivå. Jag kommer aldrig tumma på det och den dagen jag måste göra det, då är det dags att börja fundera.
Jag vill att min häst ska få vara just en häst, inte en inlindad, systematiskt planerad tävlingsmaskin. Kanske är det därför jag aldrig kommer att nå toppen, men vet ni – jag är helt nöjd med det! Jag har iallafall en snäll häst!

img_0698 IMG_8835 IMG_89511 1917103_469642929827208_7690159904720256280_n IMG_5719 IMG_9434 IMG_9053-0

Världens bästa Mini!

//Emma

35 reaktion på “Jag vill ha en snäll häst!

  1. Bästa jag läst på länge! Huvudet på spiken 😉
    Både du och Maria har en sådan sund och klok inställning till hästeriet och det är en av anledningarna till att jag följer er.

  2. Bra skrivet Emma. Man ska ha roligt med sin häst alla dagar i veckan o ha en stor kärlek o känna glädje i att ha ett samspel med sin häst

  3. Håller sååå med dig, jag tror verkligen att de två går att kombinera!! Skulle aldrig tumma på mentaliteten hos en häst bara för att den sprätter mer på benen som visste tycks göra. Heja dig och Mini!!

  4. Helt underbar läsning …. Det är precis så det ska vara (åtminstone för merparten av ryttare).

  5. Vill du skriva ett inlägg om hur de utmanade henne? Har en super nervös tjej som är snällast på jorden om man följer rutinen annars blir de lätt jobbigt ??

  6. Halloj Emma! Antar att det var min kommentar du syftade på? Jag skrev faktiskt ett inlägg själv om saken, eftersom jag nyligen köpt häst och aspekten ”snäll och trevlig kompis versus tävlingsframgångar” helt klart var närvarande i köp-kalkylen:

    http://nouw.com/carolinesh%C3%A4stdr%C3%B6m/sporthastavel-och-hopploshet-25275478

    Blev dessutom uppringd av Ridsport idag som kommer ta den här debatten (inkl aveln, vart den är påväg och vad den gör för oss ”hobbyryttare”) vidare.

    Uppskattar verkligen dina reflektioner och jag både tror och hoppas att de kan inspirera många (för du är ändå, iallfall i mina ögon, en rätt framgångsrik ryttare) till att ta sig en funderare kring vilken typ av häst som faktiskt är lämplig för en själv och hur denna typ av häst samspelar med ens liv i övrigt; bara ett sådant exempel som att din sambo kan leda runt Mini och du vet att det går fin, en oerhörd trygghet!

    • Precis, det var din kommentar som fick mig att tänka till lite ytterligare! Jag har många gånger under åren tänkt på vad jag faktiskt uppskattar Mini, att jag kan ha så roligt med henne både på och utanför tävlingsbanan – att hon verkligen är min bästa kompis som jag kan lita på i alla väder!
      Vad kul att det kommer uppmärksammas, det är på tiden! 🙂 /Emma

    • Då måste ni som köper häst vara beredda på att betala lika mycket för dessa lugna, ej så flashiga hästar som man får för de med bra gångarter. Det kostar lika mycket att föda upp en hobbyhäst som att föda upp en flashig, men i dagsläget får man mer betalt för den flashiga. Är du och andra med samma önskemål beredda att betala 50 000 kr eller mer för ett föl med ”snäll hobbyhärstamning”, eller 250 000 kr för en 4-åring med bra temperament som är inriden men inte så flashig? Det är fortfarande bara självkostnadspriser, dvs det är ungefär så mycket en häst kostar att föda upp, flashig eller inte flashig.

      • Rent spontan så tror jag att när hästarna är yngre så får man fortfarande mer betalt för en ”flashig” häst, än för den trevliga hobbyhästen. Dock tror jag att du får bättre betalt för den 10-åriga trevliga hobbyhästen som har presterat på tävlingsbanan, än den flashiga hästen som kanske inte har visat sig lika ridbar.
        Sen är det väl lite dyrare att föda upp den flashiga hästen då de hingstarna ofta kostar mer än de med ”hobbyhärstamning”. /Emma

        • Ingen idé att föda upp hästar och sälja dem som utbildade 10-åringar. Fatta vad en sådan skulle kosta för att uppfödaren inte skulle gå i förlust på den! Vem köper en lugn, snäll 10-årig häst med normala gångarter för minst 0,5 miljoner kronor? För det är ju vad det kostar att hålla en häst så länge. Ska den dessutom vara välutbildad för sin ålder har den kostat ännu mer (utbildning och arbetskostnad).
          Skillnaden i ”tillverkning” (seminavgifter, hingstavgifter, stoets kostnad, registrering, vaccinering mm) är marginell. Det enda som skiljer är om hingstens sperma är billig eller dyr vilket är en pytteliten kostnad i sammanhanget.
          Ni önskar att någon annan (uppfödarna) ska sponsra er hobby genom att tillverka dyrt och sälja billigt till amatörryttare. Varför skulle uppfödare vilja göra det? Förklara gärna det 🙂

          • Jag tänkte faktiskt vidare efter din kommentar, såklart förstår jag att en uppfödare inte behåller hästen till 10 års ålder för att sälja. Om vi vänder lite på det, gällande priser så kan jag bara tala för mig själv. Jag skulle aldrig köpa en unghäst för en kvarts miljon. Aldrig någonsin! Hur fin den än är. Sen handlade detta inlägget om hantering. Varför ska man behöva tumma på att få en trevlig individ bara för att den kan röra sig bra? Kan inte bra temperament – bra gång gå hand i hand? Där tror jag definitivt människan har en inverkan. Jag skulle aldrig kunna säga att Mini som 4-åring var en häst med trevligt, stabilt temperament, men hon var en häst med bra härstamning.
            Om man talar vidare på avel, så gäller det ju också för uppfödarna att avla på stoet med bra temperament. Man ser många som betäcker sina ston som kanske knappt går att rida men som rör sig fantastiskt. Där finns ett problem tycker jag!
            När det gäller din sista mening så tycker iallafall inte jag så! Men jag tänker aldrig betala ett hutlöst pris för en unghäst, då köper jag hellre ett föl isåfall. Att föda upp hästar är knappast något man blir rik på, det kan nog varenda uppfödare stå bakom! 😉 /Emma

  7. Men åh vilket bra inlägg! Tack, tack för att du visar att man kan träna och tävla så som du gör och samtidigt ha som mål att hästen ska bli snäll och okomplicerad! Många verkar tro att snälla och okomplicerade hästar bara hör till kategorin skogsmullar…

    Min egna uppfödning, som jag tyvärr fick ta bort förra sommaren pga en skada, var nervös och lite ”hispig” som unghäst, han var dessutom en riktig bjässe på 180 cm – så jag bestämde mig för att han MÅSTE bli genomsnäll och trygg. En så stor och hispig häst kunde jag inte ha! Mina bekanta tyckte att jag blev en ”nh-flummare” när jag bytte ut vissa dressyrpass mot träning från marken, miljöträning, flaxande med paraplyer, presenningar o.s.v… Väldigt tråkigt att dela in ridsporten i fack sådär, vi har ju massor av hjälp att få över grenarna. Och så otroligt snäll och trygg min häst blev! Jag var SÅ stolt över min fantastiska häst som till slut lastade sig helt själv, gick fram precis överallt där ryttaren bad honom, kunde hanteras av små barn, ja – han hade kunnat bli polishäst tror jag. <3

  8. Underbart inlägg! Och så klokt. Och rätt. Tror jag.
    Lugna o trygga hästar kan högprestera. De är kloka och spar sin enegi tills de behöver den.
    En häst behöver inte ständigt vara ‘på tårna’ och nästintill ohanterbar för att kunna nå toppen, som många verkar tro…

  9. Åh vilket bra inlägg!
    Önskar att fler resonerade som du 🙂 Det finns ju uppenbarligen de som faktisk är medvetna om att även tävlingshästar är ”vanliga” hästar, t.ex. Carl Hester och Charlotte Dujardin (stavning?).
    Jag tror stenhårt på att allt blir vad man gör det till så även hästarna.
    Så himla klokt och bra skrivet, jag önskar fler resonerade som du!

  10. Vilket bra inlägg, huvudet på spiken som ngn skrev. Jag har själv ett halvblod som nu är 17 år, haft honom sedan han var 2 år. Han är också jätte snäll. Visst var han lite spändare och så klart oerfaren som unghäst, han är super snäll i all hantering, rids ut osv. Han kan vara lite tittig även nu på vissa saker men är som sagt ingen vilde. Han tävlas av mig och dottern. Jag har tävlat tom Int I, på nästan 64 %. Han har agerat som nybörjarhäst till både vuxna och barn. Jag lastar honom själv och han är underbar att ha med sig. För mig är det också viktigast att hästen är trygg och snäll att hantera och rida. Vi som har drygt tre mil till ridhus måste kunna rida hästen på utebanan hemma, på ängen el ut i skogen. Jag vill också tro att en lydig, ridbar häst ska kunna nå ganska långt upp i klasserna.

  11. Jag håller med dig till 100 %, väldigt bra skrivet! Jag vill också ha snälla och trevliga hästar som jag kan ha roligt med, allt från att tävla dressyr till att åka och bada med! Och som vem som helst kan hantera. 🙂

    Jag upplever att det finns de som tycker att det är häftigt att ha en nervig, stressad och/eller ouppfostrad häst som ingen i omgivningen vill eller kan hantera och jag tycker att det är riktigt tragiskt!

  12. Min dotter fick när hon var 14 år gammal en GP-häst då hennes tidigare läromästare brutit benet (hon har en viss förmåga att få fina hästar till skänks). Han var 178 hög och ökänd för sitt temperament, extremt flyktbenägen och med nerverna på utsidan, hade gått själv i hage (varit hingst länge) och var uppstallad med strikta rutiner. Vi undrade lite hur det skulle gå, hon fick honom under förutsättning att hon inte fick rida ut honom, för då kunde han bli farlig. Men vi behandlade honom som våra övriga hästar, han fick ett ponnysto som kompis och fick gå ute dygnet runt när sommaren kom. Han fick uppleva allt på en gård, ensilageplast, traktorer, hästar som gick i vagn. Efter någon månad så var han nästan lika cool som våra övriga. Dock kom nerverna fram en del på tävlingsbanan, vilket var en av orsakerna till att vår dotter fick ta över honom. Men en fantastisk läromästare, utbildad av en av västsveriges duktigaste GP-ryttare. Vad jag vill säga med detta är att hästar blir lite som vi förväntar oss, förväntar vi oss att hästen är hysterisk så blir den också det. Vi har nu en unghäst som är lika högt avlad som de hästar som vissa säger måste ha system för att gå att hantera och den hästen är hanteringsmässigt en dröm. Så lite tror jag faktiskt det är vår hantering, vårt sätt att förutsätta att en häst beter sig på ett visst sätt och inte aveln i sig.

    • Mitt i prick! Tror också till viss del att det har att göra med vilka förväntningar man har och att hästen behandlas därefter. Tror man att man ska kunna gå med hästen överallt och att hanteringen ska vara helt okomplicerad, så blir den oftast alltid det med mer eller mindre träning och lite utmaningar.

      • Kan bara hålla med ovanstående! Tror också att hästen blir som vi förväntar oss. Behandlar man den med silkesvantar och förväntar sig ett beteende så nog blir det så. Sedan behöver man ju inte utmana ödet eller inte se hästen som en individ. Men med sunt förnuft och rätt inställning kommer man långt. För egen del så är det mer värt att ha en häst som går att hantera än att hen sprätter med benen på tävlingsbanan, såklart vill jag ha både och men måste jag välja så prioriterar jag markträning och bygga förtroende, så kan vi ta resten sen.

  13. Så bra skrivet! Önska fler sånna här inlägg. Jag minns Mini som unghäst, hon var ju verkligen på tårna och om du inte hade utmanat henne så hade hon vart det än idag garanterat. Det är för många dressyrryttare som inte vågar utmana sina hästar vilket endast resulterar i oändliga pass mellan fyra väggar där de ”måste” ledas fram i skritt med longeringslina och kedja. Hoppas Dressyrsnack lyckas insperera dressyrryttare till att utmana sina hästar och lämna sin mentala safe zone.

  14. Du har verkligen lyckats med din utbildning av lilla Mini! Fler borde ha samma inställning som du. Heja er! 🙂

  15. Man får inte glömma vikten av god uppfostran också. Både av uppfödaren som föl/unghäst, men också hos den som köper. Mitt sto hade alla förutsättningar att bli en ”jobbig” häst, hon hade de tendenserna och den electriciteten. Det är ju (som du även berör), mitt jobb som köpare att kanalisera denna elektricitet och se till att hon blir en trevlig individ, alternativt slipa på de vassa kanter som tidigare ägare lämnat kvar (eller skapat…). Nu är hon guld, men det är MIN förtjänst, det är jag som format henne till att vara fullt hanterbar av de flesta, men hon kan fortfarande tagga på tävling och träning.

  16. Jag har senaste året fått mer insyn i travsporten och hur man tänker kring avel där, samt även bollat tankar kring det här med min veterinär som själv håller på med just trav.

    Diskussionen på ridhästsidan brukar många gånger föras som sådan att hästen är ”prestationsavlad” och då kommer nerven på köpet. Att man får ta att hästen är svårhanterad så länge den presterar på banan.

    Om vi då sätter det i perspektiv till travaveln, där den ENDA avelsvärderingen sker genom prestation. Där har vi inte treårstest, bruksprov, Breeders och allt vad det heter. Springer hästen in mycket pengar, om den springer tillräckligt fort, är den lämplig för avel. Väldigt förenklat, såklart! En häst med dålig exteriör kommer inte upp i de hastigheter som krävs, en häst utan tävlingsvilja kommer aldrig vinna ett lopp, en häst som är svårhanterad (”farlig” om man så vill), kommer troligtvis inte ens till start. Det intressanta i det här är att jag än så länge inte har stött på en besvärlig travare. SJÄLVKLART så finns det, men hästarna hanteras från tidig ålder, med tydliga ramar och tränas för både mental och fysisk hållbarhet, samt för att prestera.

    Det här är alltså hästar som ENDAST har avlats på prestation, och vars uppgift är att vinna. Alla som nånsin har sett ett travlopp förstår nog vilka enorma krafter det är, vilken explosivitet som krävs och hur heta hästarna är på banan. I samma stund som de har sprungit klart står majoriteten som lamm.

    Det här är alltså MIN erfarenhet av travsporten, självklart finns det svårare hästar och sämre tränare även där, men rent generellt är hästarna så otroligt välhanterade och okomplicerade. Ridhästägarnas argument om ”prestationsavel” faller ganska platt.

    För mig har insynen i travvärlden verkligen satt perspektiv på min syn på dressyrhästar. Vad har vi för ursäkt att INTE uppfostra hästen? Hur kan man tro att ett nervöst vrak skulle prestera bättre än hästen som kan koppla av och vila?

    Min häst är superlugn i hanteringen, men i samma stund som jag sätter mig i sadeln har han outtömlig energi och bara vill, vill och vill. När jag sitter av, somnar han nästan igen. Han har fått lära sig att rikta sin energi på rätt saker! Sen tillhör han kategorin som blir lite på efter några vilodagar (aldrig så att man inte har koll på läget) men det kommer nog också ge sig när vi byter stall till ett med mer stimulerande hagar och mer utevistelse. Jag vill att ALLT ska vara roligt med hästen, inte bara den timmen jag sitter i sadeln. Jag vill inte ha problem att hitta hovslagare för att hästen är stökig, jag vill inte behöva betala extra hos veterinären för att hästen utsätter dem för onödig risk, jag vill kunna stå och mysa och gosa, göra i ordning i lugn och ro. Jag vill ha en häst som kan vila och återhämta sig, även på bortaplan. Jag vill ha en häst som kan hänga med på allt, som tycker att all hantering är rolig och givande. Jag vill att vem som helst ska kunna leda ut honom i hagen. Kort sagt, jag vill att allt funkar på ett okomplicerat sätt, och det är mitt ansvar att se till att det blir så.

    Flummigt och utsvävat, men ändå lite tankar haha!

  17. Jättebra skrivet!

    Jag har också, efter att ridit många olika hästar och arbetat som beridare kommit fram till samma slutsats. En snäll häst är otroligt viktigt. I mina ögon den viktigaste egenskapen för mig som ryttare och hästägare. 🙂

  18. Men vet du vad, jag håller med till 100%! Det är så många som tänker ”fel” med sina hästar – och det blir dubbelfel. Många avlar på hästar enbart på fysiska attribut, utan att tänka på mentalitet. Vissa av hästarna blir redan där okontrollerbara, andra, i bästa fall, helt okej om de hanteras rätt, men ”tokiga” om det (ursäkta uttrycket) daltas för mycket med dem. Jag har fått förmånen att köpa en väldigt fin häst, men den dagen jag inte vågar rida ut utan att bubbelplatsa henne, eller då hon inte kan leva ett hyfsat vanligt hästliv, gör jag hellre avkall på tävlingarna än på hästens ”normala hantering” och välbefinnande.

Kommentera