Mina hästar!

Vi fick en fråga om vi inte kunde skriva om våra hästar vi har haft, och är kommer mitt bidrag! 🙂

Min första ponny var ett stort misstag. Jag var 11 år och ponnyn var 4. Bara där brast det. Men det gick ganska bra när jag provred henne, tror dock att jag red i typ 10 minuter eller något sånt. Jag skulle ha henne på foder och i början stod hon i ett litet stall en bit utanför stan. Jag tror att det gick ganska bra i början, jag red mest runt i en paddock och var glad att jag hade en ponny. Cherry Darling var en sjuhelvetes skitponny, med ett humör som inte går att beskriva.

Vi flyttade sen till Sörmon och började träna på allvar, och sen blev det bara värre och värre. Hon stannade varje gång jag la till skänkeln, stegrade sig, bockade, sparkade, ja hela registret! Det gick alltid bra att trava, men inte något mer.

Tillsist fick jag inte rida henne längre och hon fick åka tillbaks till ägaren. Man kan tro att hon hade ont någonstans, men icke. Enligt uppgift så var hon likadan hela livet, men när hon var på bra humör, så var hon en kanonponny som hoppade hus.

Trots hennes överjävliga humör, så grät jag floder när vi lämnade henne där. Men efter någon månad fick jag en egen ponny och allt var frid och fröjd igen!

Född 1991 e: Horsemosens Charlie Brown RNF 104- Broomy slipon

Min andra ponny, blev min första egna! Det var ett d-ponnysto som kallades ”Etta” men hette något så vackert som Curiosity killed the cat. Tufft va?! Hon var en korsning mellan engelskt fullblod och new forest, men jag tror att fullblodet tog över många gånger… Har för mig att andra mammor på läktarna förfärades när jag var inne på banan, och undrade hur man kunde låta sin dotter rida en sån galen ponny…

Men trots att hon gjorde lufthopp i galoppen och låg ner i svängarna, så var hon alltid gudomligt snäll! Hon har aldrig bockat, stegrat, sparkat eller bitits. Hon var totalt orädd för allting och man kunde göra precis vad man ville med henne. Etta var 11 år när jag fick henne och hade hela sitt liv fått hoppa flackt och utan rygg. Efter nåt år med mycket lydnadsövningar och dressyr, fick jag henne lugn och hon började hoppa ordentligt. Under många år hade hon alltid hoppats med pessoabett, men efter ett tag kunde jag faktiskt tävla henne med vanligt tredelat!

Etta och jag tävlade upp till LA i hoppning, men till slut sa hon stopp. Hon var 14 år gammal och visade tydligt att LB var hennes gräns, och jag ville ju tävla högre… För att göra en lång historia kort, på besiktningen visade det sig att hon var stenhalt, hade erlichias, och var kronisk stel efter det. Vi gav bort henne till hennes uppfödare i utbyte mot ett föl efter henne. Mer om honom längre ner.

Sommaren 1996!

Dagen innan hon togs bort, 24 år gammal! Etta var född 1985 E: Curacao xx – Oakley David RNF 13

Jag tog ytterligare en ponny på foder. Torpedo, ”Toppen”. Han var 6 år gammal och kunde typ ingenting. Han var hoppat 60-70 cm och kunde fatta höger galopp. Men med regelbunden ridning och träning blev han snabbt en bra tävlingsponny. Vi startade upp till LA med placeringar i LB (hoppning då!). Han hade jättefin galopp men absolut ingen trav. Jag hade honom i 2,5 år tror jag och vi hade massor av kul ihop! Han räckte tyvärr inte till i högre klasser utan började stanna när det blev för högt och brett. Vid det här laget var jag 16 år, och vi tyckte att det var dags för stor häst.

Torpedo född: 1992 E: Mon Ami – Hepitho (imp. Danmark)

Under en kort period hade jag två olika hästar, skriver inte så mycket om dem då det bara var ett par månader. Den första pållen hette Lobelia. Ett sto född 1994 E: Trofé-Lombard. Fin häst, men benen höll inte för hoppning. Är avelssto nu tror jag!

Den andra hästen var ett sönderstressat sto som hette Octavia, född 1988 E: Napoleon-Herkules. Hon var alldeles för nervig och stor för mig. Efter nån månad tillsammans fick hon flytta ut på landet för lite lugn och ro.

Octavia

Sen kom han! Mannen, myten, legenden. Min älskade farbror Albert!

Albert är den typen av häst, som var en gammal farbror redan vid 10 års ålder. Det var tänkt att jag skulle ha honom som hopphäst först, men han visade ganska snabbt att, hoppning nog inte var hans grej (5 nedslag av 7 första tävlingen..).

Vi började med dressyren istället och det visade sig vara Abbes grej. I LB-LA var vi oslagbara. Han var väldigt lydig och genomsnäll, så det vann vi många poäng på. Tyvärr hade han bakbenen kvar i stallet, så när vi skulle börja med byten, blev det stopp.

Men vi hade mycket kul ihop, vi vann bla. Junior-DM, 2002!

Han var hästen som egentligen var ursnäll, men i de mest otänkbara situationer kunde han tända till och bocka av en. En gång slängde han av mig i ett blåbärsris, jag landade mjukt och fint, fortfarande hållandes i tygeln. När jag satt där med tyglarna i handen, skakade han på huvudet, så jag tappade taget, sen tittade han på mig en stund, och när jag reste på mig, vände han om och travade i sakta mak hem igen…(Dock åkte jag bara av 3 gånger på 4 år, så de där infallen kom ganska sällan…..)

Albert är numera skogshäst åt en pastor, så han har det nog utmärkt!

Hästen med världens snällaste ögon född: 1991 E: Amiral-Lambert

Samtidigt som Albert hade jag även Welton på foder. I och med att jag bodde i Skåne då, och hade stallplats på gården funkade det med två hästar. När vi flyttade hem fick Albert en ny fodervärd och jag koncentrerade mig helt på Welton. Han var en stor herre född 1996 E: Weltburger-Ceylon. Welton är en otroligt bildskön häst men som var något knepig i ridningen. Han var extremt ljudkänslig och explosiv, och kunde plötsligt tvärvända i ridhuset, om han hörde något (som ingen annan hörde…). Han var också fruktansvärt envis och kunde prompt vägra gå i den delen av ridhuset som ljudet kommit ifrån.

Jag hade Welton i två år lite drygt och tävlade upp till LA:6 med placeringar. Han var dock lite för stor för mig och jag hade en till häst som jag ville satsa ordenligt på. Welton såldes och hamnade såsmåningom hos en tjej i Stockholmtrakten. Nu har han placeringar i Intermediaire I!

Batseba heter nästa häst. Förutom Albert så är Babben den häst som betytt mest för mig. Jag lånade henne av uppfödaren, som vi också bodde hos nere i Ängelholm. Babben och jag höll ihop i drygt 4 år.

Batseba var inte så jättemycket utbildad, hon hade gått lite unghästklasser, men blev sen skadad. Tror hon var 7 eller 8 år när jag började rida henne. Babben är fantastiskt snäll och har aldrig gjort något dumt i hela sitt liv. Bara det att hon vid 12 år ålder aldrig har haft en ryttare som ramlat av på henne, finner jag helt otroligt. (Nu har jag ingen kontakt med dem längre, så jag vet inte om det stämmer längre…)

Batseba och jag hade mycket kul tillsammans och tävlade upp till MSVB.

Batseba född: 1998 E: Bellini – Chapman – Carnoustie xx (Helsyster med godkände hingsten Black Coffee 1063)

Sista hästen på listan är Crictor! Han föddes 2002 och är min egna uppfödning. Han är alltså son till Etta som ni läste om tidigare. Pappa till Crictor är bruksprovsvinnaren i hoppning 2001, Just 4 You (E: Turban Rose – Almé Z).

Crictor (som egentligen heter Fast and Furios) var pytteliten när han föddes, men var tuffare än tuffast! Han lyckades med mycket konstigheter, bland annat backade han in i elstaketet, fastnade och skavde bort all päls på bakkotorna. Han har än idag inte full hårväxt där…

En tre dagars gammal Crictor och en ljushårig 18-årig Emma!

När han var 7 månader trillade han omkull i hagen och blev förmodligen trampad av hagkompisen. Vi vet inte exakt vad som hände, men vi vet att han kom in till ATG med en söndertrasad böjsena. Han fick opereras i flera timmar, och veterinären sa att om dom vetat från början, hur skadad han var, så hade dom rekommenderat avlivning. Lille Crictor blev en maskot hos ATG, han fick bo kvar där, trots att dom inte hade övernattning på den tiden. Hans veterinär åkte dit på sin fritid och gav honom mat och bytte bandage.

En av alla hundratals omläggningar, något jag blev expert på… Här är såret ett par månader tror jag!

Han hade boxvila i 4 månader. Jag har aldrig någonsin tyckt så synd om en häst tror jag… Men han lyckades ganska bra med att roa sig själv i boxen och han klarade sig bra!

Första gången ute på ungefär 2 månader

Lillen blev iallafall helt återställd. Jag red in honom och lånade sen ut honom, eftersom jag flyttade till Skåne. När han var 4 år sålde jag honom till en familj i Kristianstad, där bor han fortfarande och är en riktigt duktig hopphäst (han blev hela 164 cm i slutänden!).

Ojoj, vilket långt inlägg det blev! Hoppas någon orkar läsa genom allt, men alla mina hästar har lämnat avtryck hos mig, så det är svårt att korta ner.

// Emma

15 reaktion på “Mina hästar!

  1. Åh, jag vet inte vad det är, men såna här inlägg berör mig alltid. Blir helt skakis och kan knappt skriva! Du har haft otroligt fina hästar och klarar tydligen av alla sorter – imponerande. Cred till dig och tack (till både dig och Maria!) för bästa bloggen!
    Hästen jag rider just nu är faktiskt riktigt lik din Welton! Tror dock inte att han kommer gå högre än LA men i temperamentet verkar de väldigt lika.

    • Haha, ja det har blivit många hästar, men nästan alla har varit lånehästar.. Sista bilden har jag fått från hans nuvarande ägare som bor i Kristianstad, så de har Skåne som tävlingsplats 😛 // Emma

  2. Jag känner ingen den där ponnyn Curiosity killed the cat.. det är ju inte ett jättevanligt namn.. Vet du om hon var i Västerås-trakten innan du hade henne? Måste varit mitten på 90-talet (iallafall himla länge sen)….

    • Vi köpte henne ifrån Västerås faktiskt, av uppfödaren, så hon har nog alltid befunnit sig i den trakten… Och två ponnier med det namnet, det finns nog inte! 😛 //Emma

  3. Kan hälsa att Welton mår som en prins, sålde min ponny till samma tjej som nu äger Welton. Vi har tävlat för samma klubb i många år och hon brukade komma och träna regelbundet på vår anläggning för min dåvarande tränare 🙂 jättefin! Jätte rolig läsning!

  4. Åh! Jag hade också en ponny efter Charlie Brown, och efter din beskrivning av ponnyn verkar det som om din och min var exakt likadana i humöret! Hon hade verkligen humör den damen 🙂 Men himla söt och charmig!

    • Därför att när jag lämnade tillbaka Welton var det till hans ägare, och det var inte Charles vid det tillfället. Jag hade inte en tanke på att beskriva hela hans liv efter det att jag hade honom, bara vad han gjorde idag. Welton hade aldrig vart där han är idag om det inte vore för Charles, men jag beskrev vår tid tillsammans, inget annat.

      Jag blev riktigt upprörd när jag fick höra om de där barnsligheterna, så jag skriver inget mer nu! //Emma

  5. Superbra och intressant inlägg!
    Inser nu att vi har tävlat mot varandra när du hade Batseba, kommer ihåg hennes namn från startlistor. Nördigt av mig…:) Haha

  6. Ja visst är det, han heter Pompej!
    Han har varit/är lite galen. Har blivit bättre med åren dock 🙂 Jag var och tävlade i Karlstad (tror att det var på färjestad) för flera år sedan med dåvarande tränare Helen Wannerth som jag även jobbade hos i ca ett år. Jag flög av på framridningen då Pompej ställde sig rätt upp och slog runt, jag bröt tummen (tävlade ändå) pucko! Det var en tjej som hette Jessica Andersson som hjälpte oss och va jättetrevlig. Antar att det är samma Jessica som ni skriver om ibland. Var även med Helen hos er tränare Anki när dom red för Bo Tibblin, så jag har varit i erat hood 😉 Mycket babbel det blev, men jag inser ju mer jag läser att världen är bra liten. 😉

Kommentera