En kommertar värd att uppmärksammas!

Ni har väl läst Marias inlägg om ”Fruktansvärda ideal”. Annars Gör det!

Det inlägget fick en kommentar i från Lina. Vi tyckte att den kommentaren skulle få ett eget inlägg, för den bör alla läsa.

Jag är så innerligt less på alla dessa ideal, jag är själv 14 år nu och när jag var runt 11 år fick jag en ätstörning, bulimi.

Det hela började ju såklart med allt som stod i tidningarna och alla modeller som var så långa och smala, det var dom som lyckades, det var dom som fick gå på stora modevisningar i Paris och New York. Vad hade dom som inte jag hade? Jag satt varenda dag och studerade deras kroppar i tidningar och tv program. En sak hade alla gemensamt. DOM VAR SMALA, det var tydligen det man behövde för att lyckas trodde jag då..

Jag började räkna kalorier och försökte springa bort allt jag hade ätit. Sen gick det vääldigt snabbt utför, i ett halvår så höll jag på och räknade kalorier och sprang bort allt, jag kom på ursäkter för att slippa äta. Och om jag hade ätit frukost så var jag tvungen att prioritera bort antagligen lunchen eller middagen för annars så skulle jag få i mig alldeles för mycket mat.

Efter att det halvåret hade gått så kom jag på att jag inte var tillräckligt smal, jag dög inte för jag var tjock, jag var så jävla fet. 11 åriga Lina som vägde 27 kg och var 150 centimeter lång. Jag hade inbillat mig själv att jag var för tjock, tjock? det var fasen det sista jag var!
Smal och underviktig var bara förnamnet!!

Mina föräldrar var helt förkrossade över att jag hade rasat i vikt så himla mycket, jag hade inte berättat för dom utan jag hittade alltid på ursäkter. Dom hade inte en aning om vad jag höll på med. Jag fick därför regelbundet gå till doktorn och väga mig och kolla av vikten.

Efter cirka 7 månader av att räkna kalorier och springa så började istället spy. Efter varje måltid så spydde jag. Höll på så i cirka tre månader innan min mamma kom på mig och efter ett rejällt snack så berättade jag allt, jag grät och mina föräldrar grät. Det var hemsk, det var då jag insåg till en viss del av jag faktiskt höll på med..

När jag vägde som minst så vägde jag 25 kg och var hela 152 centimeter lång.. Ett stenkast ifrån döden.

Efter några månade med stöttande föräldrar och mina otroligt underbara och värdefulla bästa vänner som varenda dag berättade hur vacker och vilken fin kropp jag hade och att jag var värdefull så gick det bättre och bättre. Och min häst som jag bara behövde titta på så tändes det hopp och lycka i mig om ett friskare liv.

Varenda dag, varenda timme och varenda minut var en kamp, en kamp om livet. Och det gjorde så ont att idag veta att jag har haft en sjukdom, en ideal sjukdom som nästan höll på att ta livet av mig.
INGEN människa borde få gå igenom det som jag och på tok för många andra har gått igenom, ingen.

Nu tre år senare så så har jag nästan kommit över allt, jag har min bästa vän Linn som alltid stöttar mig och aldrig vänder kappan efter vinden och talar om för mig varenda dag hur värdefull jag är och att jag är bra precis som jag är. Mina underbara föräldrar som alltid stötar mig och sedan min underbara pojkvän som är mitt ljus i mörkret. Och inte mins min häst, min underbara lilla ponny som jag alltid har kunnat krama om och gråta i hans päls i svåra situationer.

Ibland så får jag dock återfall och måste ut och springa men jag räknar ALDRIG kalorier eller stoppar fingrarna i halsen längre och jag tycker inte heller att jag är för tjock eller fet och ful längre. Jag är så sjukt stolt över mig själv idag. Jag kan nu med lycka säga att jag är nöjd med min kropp för min kropp är helt underbart vacker, hela jag är vacker. Jag har en normalvikt på 56 kg och är cirka 161 centimeter lång, men det viktigaste av allt är att jag har en hälsosam kropp!

Man har inte förlorat för ens man har gett upp, och jag förlorade definitivt inte, jag vann!

Kramar Lina.
(förlåt om det vart en hel uppsatts om detta nästan, men jag kände för att skriva av mig..)

Vilken stark tjej du är Lina, och vi hoppas att alla barn som tycker att de är tjocka eller överviktiga, läser detta och inser vad fel det kan gå! Ni duger som ni är!

// Emma & Maria

En reaktion på ”En kommertar värd att uppmärksammas!”

  1. VÄLDIGT imponerad av ditt mogna sätt att se på livet ”redan” om du är 14 år. Fortsätt precis som du gör nu, det kommer du aldrig ångra! Ps, jag vet precis hur det känns… och jag var inte 14 år när jag insåg det du gör nu.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *