Fruktansvärda ideal…

Vad tycker ni om det alldeles normala idealet nu för tiden? Jag tycker att jag hör unga var och varannan dag som klagar över vad tjocka de är.

Det förekommer ofta inom bloggvärlden också vad jag kan se, att bloggare, som är förebilder för många småkids, klagar på att de är för tjocka. Det tycker jag är fruktansvärt synd.

Jag tycker även att det är fruktansvärt att små barn ska sitta och leka med en sådan här barbie. De där småttingarna har barbiedockorna som sin lilla prinsessa och vem vill inte se ut som en barbie-prinsessa?

Det är ett sjukt ideal. Ät och må bra, istället för att svälta och må dåligt.

 /Maria

8 reaktioner på ”Fruktansvärda ideal…”

  1. Jag har gjort en undersökning om detta till ett skolarbete och jag kan ju säga att det är SJUKT! Jag jämförde tre olika tjejtidningar och vad de står för och sånt. De är motsägande rakt igenom, man förstår ju förrvirringen hos småkidsen. Många tidningar hävdar att ”size hero” är inne och bäst men sedan består 99 % av deras bilder av ”size zero”-tjejer. De som inte tillhör size-zero är de människor de fotat på stan ungefär.

    1. Det är fruktansvärt och det känns som att man själv inte kan göra något åt situationen, det är upp till alla tidningar/media/kändisarna, det hänger mycket på dem!

      /Maria

  2. Så sjukt sant! alla borde få en boost med självförtoroende och slappna av och njuta av att de är stolta över sin kropp!

  3. Jag är så innerligt less på alla dessa ideal, jag är själv 14 år nu och när jag var runt 11 år fick jag en ätstörning, bulimi.

    Det hela började ju såklart med allt som stod i tidningarna och alla modeller som var så långa och smala, det var dom som lyckades, det var dom som fick gå på stora modevisningar i Paris och New York. Vad hade dom som inte jag hade? Jag satt varenda dag och studerade deras kroppar i tidningar och tv program. En sak hade alla gemensamt. DOM VAR SMALA, det var tydligen det man behövde för att lyckas trodde jag då..

    Jag började räkna kalorier och försökte springa bort allt jag hade ätit. Sen gick det vääldigt snabbt utför, i ett halvår så höll jag på och räknade kalorier och sprang bort allt, jag kom på ursäkter för att slippa äta. Och om jag hade ätit frukost så var jag tvungen att prioritera bort antagligen lunchen eller middagen för annars så skulle jag få i mig alldeles för mycket mat.

    Efter att det halvåret hade gått så kom jag på att jag inte var tillräckligt smal, jag dög inte för jag var tjock, jag var så jävla fet. 11 åriga Lina som vägde 27 kg och var 150 centimeter lång. Jag hade inbillat mig själv att jag var för tjock, tjock? det var fasen det sista jag var!
    Smal och underviktig var bara förnamnet!!

    Mina föräldrar var helt förkrossade över att jag hade rasat i vikt så himla mycket, jag hade inte berättat för dom utan jag hittade alltid på ursäkter. Dom hade inte en aning om vad jag höll på med. Jag fick därför regelbundet gå till doktorn och väga mig och kolla av vikten.

    Efter cirka 7 månader av att räkna kalorier och springa så började istället spy. Efter varje måltid så spydde jag. Höll på så i cirka tre månader innan min mamma kom på mig och efter ett rejällt snack så berättade jag allt, jag grät och mina föräldrar grät. Det var hemsk, det var då jag insåg till en viss del av jag faktiskt höll på med..

    När jag vägde som minst så vägde jag 25 kg och var hela 152 centimeter lång.. Ett stenkast ifrån döden.

    Efter några månade med stöttande föräldrar och mina otroligt underbara och värdefulla bästa vänner som varenda dag berättade hur vacker och vilken fin kropp jag hade och att jag var värdefull så gick det bättre och bättre. Och min häst som jag bara behövde titta på så tändes det hopp och lycka i mig om ett friskare liv.

    Varenda dag, varenda timme och varenda minut var en kamp, en kamp om livet. Och det gjorde så ont att idag veta att jag har haft en sjukdom, en ideal sjukdom som nästan höll på att ta livet av mig.
    INGEN människa borde få gå igenom det som jag och på tok för många andra har gått igenom, ingen.

    Nu tre år senare så så har jag nästan kommit över allt, jag har min bästa vän Linn som alltid stöttar mig och aldrig vänder kappan efter vinden och talar om för mig varenda dag hur värdefull jag är och att jag är bra precis som jag är. Mina underbara föräldrar som alltid stötar mig och sedan min underbara pojkvän som är mitt ljus i mörkret. Och inte mins min häst, min underbara lilla ponny som jag alltid har kunnat krama om och gråta i hans päls i svåra situationer.

    Ibland så får jag dock återfall och måste ut och springa men jag räknar ALDRIG kalorier eller stoppar fingrarna i halsen längre och jag tycker inte heller att jag är för tjock eller fet och ful längre. Jag är så sjukt stolt över mig själv idag. Jag kan nu med lycka säga att jag är nöjd med min kropp för min kropp är helt underbart vacker, hela jag är vacker. Jag har en normalvikt på 56 kg och är cirka 161 centimeter lång, men det viktigaste av allt är att jag har en hälsosam kropp!

    Man har inte förlorat för ens man har gett upp, och jag förlorade definitivt inte, jag vann!

    Kramar Lina.
    (förlåt om det vart en hel uppsatts om detta nästan, men jag kände för att skriva av mig..)

    1. Lina, vilken otrolig resa du gjort och vad stark du är! Du behöver inte be om ursäkt för någonting, jag blev väldigt rörd över din berättelse, din historia är väldigt gripande… och du är bara 14 år! Vi har skickat ett mail till dig, ta hand om dig!

      Kram Maria

  4. De gjorde en studie som visade att en människa med en kroppsom en barbie inte hade kunnat överleva – det ser helt enkelt inte ut som en människa, och det är OMÖJLIGT för en människokropp att vara byggd på det sättet. Tåls att tänka på…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *