Roligt nästan jämnt!

I torsdags hittade jag Fiffi i hagen med världens största skrapsår på utsidan av hasen. Jag vet inte riktigt vad hon har gjort, men två alternativ är att hon antingen har rullat sig inne i vindskyddet och skrapat upp sig mot en bräda, eller så har hon drattat omkull och skrapat upp sig mot isen.

Hur som så kom jag fram till att det ”bara” var skrapsår, det kom inget blod och hon ömmade inte. Men det såg groteskt ut…

Dag 2 hade det börjat svullna. Då kom jag på att jag kunde ju testa appen First vet, där man har ett gratis rådgivningsbesök via sitt försäkringsbolag! Himla smidigt, skrev en kort beskrivning, skickade in några bilder, sen fick jag en tid 20 minuter senare. Pratade med en veterinär via FaceTime och fick rådet att hålla såret rent, röra på henne och hålla koll på att hon inte fick feber. Hon tyckte även att jag skulle köpa en honungssalva som ska verka antiseptiskt.

Idag såg såren bättre och ser helt torra ut, men hela utsidan av benet är svullet. Fiffi däremot är totalt obekymrad över det och är hur pigg och glad som helst! Så här mitt i vintervilan blev hon mycket uppiggad av att få gå på promenader och bli extra ompysslad.

Men svullnaden oroade mig lite så snälla Christine lånade ut sina Ice-vibes. Jag var osäker på hur hon skulle reagera (Fiffi alltså! 😆) eftersom hon inte uppskattade när jag provade att sätta bakskydd på henne, men detta verkade det som hon tyckte var ganska skönt! Jag lindade henne även efter med Back on track (också premiär ✌️), så det får hon stå med under natten.

Nu hoppas jag att svullnaden ger med sig snart, eller åtminstone går ned, men med tanke på hur såret såg ut så tycker jag inte att det är alltför konstigt att hon ser ut som hon gör. Svullnaden är så gott som bara på utsidan av benet och hon är inte alls varm. Och som sagt, totalt oberörd av hela den uppståndelsen hon har orsakat! 😆

❤️

Unghästar!

Ena dagen sitter jag och letar efter unghästutbildare på google, för att nästa dag få till ett helt fantastiskt bra ridpass på min ombytliga, men troligen rätt normala, unghäst!

När det smällde till och blev svinkallt förra veckan (det blev liksom 15 minusgrader över natten), så var alla hästarna i stallet lite på tårna. Fiffi inget undantag. I samma veva hade hon fått vila nästan en vecka och när jag skulle rida igen hade det då blivit vargavinter. Fiffi visade upp hela registret när jag longerade henne, och jag beslutade ganska snabbt att bara låta henne rasta av sig, och spara på ridningen. När jag var nöjd och hon hade fått bocka av sig, så skulle jag bara stanna henne. Det tyckte inte hon, utan började skena (!) runt mig i full fart, det tog säkert fem minuter innan jag fick stopp på henne. Då tänkte jag att allt arbete var förstört, hästen var förstörd, hon var rädd för all framtid och jag kommer aldrig någonsin kunna rida henne igen. Jag är en mästare på att utveckla katastroftankar av egentligen ingenting, och jag var nog inget trevligt sällskap hemma den kvällen. 😉

Som vanligt när det blir så här, så kommer Christine till undsättning. Hon har hjälpt oss så otroligt mycket under detta första år med Fiffi, med allt från inridning till hantering, och nu även mental coach till ryttaren. 😛 Vi tog nya tag och i torsdags kravlade jag mig upp i sadeln igen, lite lätt nervös och med tydliga instruktioner till Christine att hålla i longerlinan hela tiden. Det gick bra och även om Fiffi var aningens spänd, då blir hon lite av och på i bjudningen, så kändes det ändå okej.

I helgen red vi igen. Första dagen med Hannah och Delle som sällskap. Fiffi var precis som vanligt, vi red runt hela fyrkanten och hon brydde sig inte det minsta om att det var en till häst där inne! Jag som har haft Mini som var så otroligt mötesskygg och bakskygg (när hon var unghäst var det outhärdligt!), tycker att det är helt fantastiskt att Fiffi klarade av en travande och galopperande ponny både framför och bakom henne.
Däremot var framåtbjudningen lite borta och jag hade glömt spöt, så vi travade bara då och red lite volter och andra enkla ridvägar.

Vi körde på med ridning även i söndags, även då med sällskap i ridhuset. Då hade jag även med mig ett kort spö. Jag var modig och hoppade upp direkt utan att longera innan, inga problem alls! (Detta var alltså fem dagar efter att jag trodde att det aldrig mer skulle gå och rida. Drama-queen? Nej då.) Vi travade och galopperade i båda varven och Fiffi var så otroligt duktig! Det finns ett klipp på Instagram (dressyrsnack) för den som är intresserad av att se det modiga ekipaget! 😉

Jag måste verkligen lära mig att det är så här med unghästar. Det går upp och ned, och det var ju faktiskt inte konstigt att hon var så explosiv den där dagen, med tanke på hur resten av hästarna betedde sig.

Jag hade ju en tanke att kunna vara med på en Anki-träning innan året var slut, men det kommer tyvärr inte att gå. Jag jobbar alla måndagar som hon kommer till stallet, och jag jobbar även väldigt mycket under julveckan. Därför har jag bestämt mig för att Fiffi kommer, efter dagens ridpass, att få gå på vintervila. Egentligen hade jag tänkt att hon skulle börja den runt den 22:e, men det får alltså bli redan nu. Hon kommer få vila mellan 4-6 veckor, har inte riktigt bestämt mig än, men i början/mitten av januari kör vi igång igen. Då är vi redo för träning sedan när våren kommer! 😀

Fiffi, precis nykommen till oss för ganska exakt ett år sedan! Hon var så liten, men växte ganska snabbt till sig!

Hon har dock inte riktigt lärt sig att stå normalt på stallgången. Fiffi är nämligen en ”backare” och skulle nog kunna backa i två mil om det var så. Innan ridning är hon ganska jobbig att ha på gången (om man inte låter henne va, då står hon snällt), så fort jag börjar borsta henne så går hon steg för steg bakåt, tills kedjorna är helspända. Än så länge har hon inte kastat sig, men det ser ju inte så bekvämt ut… Efter ridningen däremot, står hon som ett ljus och jag kan borsta och rykta hur länge som helst, och hon rör inte en fena.