Krasslig i sadeln!

Jag skulle aldrig få för mig att gå ut på en löptur med halsont. Men rida? Javisst! Jag har tävlat med streptokocker, hostat blod och proppat i mig smärtstillande för att kunna rida. Ni hör ju själva, ”det är ju galenskap”, som pappa Ebbe skulle sagt.

I fredags skulle jag ridit Justice men fick ställa in pga rejäl förkylning. Det sätter sig i luftrören på mig och mina lungor slemmar igen helt. Stort att ställa in, det händer ju typ aldrig. Under helgen började jag pigga på mig litegrann och skrev till Hannah att jag kunde rida söndag istället.

Jag kände när jag suttit upp och hostat slem som vare sig vill komma upp eller ner, att det där var nog ingen bra idé. Men jag red på en stund ändå, ni vet, när man väl kommit igång så kommer man in i bubblan på nått sätt. Jag skulle ju aldrig trimma en häst som springer runt och hostar, men en själv är det ju inte så noga med. Är jag ensam eller känner ni igen er?

Justice har sprungit superfint i veckan och det glädjer mig. Han kändes fin även i söndags. Min uppgift är inte att ”finrida” om ni förstår hur jag menar. Jag ska ju trots allt rida för att det ska ge någonting. Så jag försökte få honom än mjukare i sidorna/kroppen. Jag jobbade lite med slutorna i skritt innan jag tog dem i trav. Jag vill såklart att han är mellan mina hjälper så att jag har honom samlat under mig.

När jag växlade på steglängd i galoppen, blev han aningen spänd i överlinjen i det samlade läget. Jag red lite för kort tid för att hinna jobba på det där lite mer noga kände jag. Men han var aktiv och jag fick till några fina övergångar ändå. Jag lyckades nog lite bättre förra veckan, men å andra sidan hade vi då trimmat tillsammans 5-6 dagar och nu var det ändå en vecka sedan jag satt upp. Jag och Hannah ger ju inte exakt samma signaler så det är ju inte alls konstigt att vi inte får till det tusen procent på momangen!

Han såg väldigt fin ut när Hannah red efter mig och det är ju faktiskt det som är allra viktigast.

På fredag ska jag rida igen ❤️

/Maria

Snart ett år!

Nu har det snart gått ett helt år sedan Fiffi kom till oss. Det har hänt mycket under detta året, och även om det kanske har gått lite långsamt fram, så är jag väldigt nöjd med resultatet. Fast det är ju bara början än så länge. 🙂

Igår var det första gången som jag hoppade upp på henne utan att longera innan, vi tränade galoppfattningar och volter. Underbar känsla! Fiffi tappar framåtbjudningen lite grann, speciellt i början av passet, sen tar även bensinen slut snabbt, men hon ger en väldigt stabil känsla däremellan. I galoppen fokuserar jag inte på formen, utan jag vet att den kommer komma mer när hon går ärligt fram. Nu blir det lite som att galoppera i sirap, hon har så stor galopp att hon inte riktigt mäktar med den än. Vi har ju inte arbetat i galopp så himla mycket, så jag tycker inte att det är så konstigt. Men hon fattar rätt galopp varenda gång, och oftast nästan direkt på hjälpen.

I traven känns hon väldigt balanserad och även om jag här också vill ha fram henne lite till, så är känslan att hon är avslappnad och tillfreds. Vi har ju haft lite munbekymmer, men de är nu som bortblåsta. 😄

Jag gillar att ha mål, även med en bebishäst. Jag har haft mina egna små delmål, t.ex. att kunna sitta upp från en pall, galoppera runt fyrkanten, sitta upp utan att longera – allt detta kan vi nu. Jag skulle även vilja rida ute på henne, vi kommer kanske dit innan jul. Mitt ”stora” mål innan årsskiftet är att kunna vara med på en Anki-träning! Det skulle vara så himla kul, och även om den träningen mest skulle bestå av att visa upp vad vi kan för dagen, så vill jag ändå ha lite input vad vi ska träna vidare på, vad vi ska kunna innan sommaren och hur jag ska lägga upp det.

En liten film från igår:

Mitt mössbekymmer löste sig som så att jag drog käkremmen mellan öglorna på huvan. Den blev lite stram, men satt åtminstone kvar. Husse tyckte dock att det såg ut som att Fiffi hade en vikingahjälm på sig, och alla skrattade åt henne. Stackars liten. 😉

Sista dagen!

Imorgon kommer Hannah hem från Danmark och min vecka med Justice är till ända. Idag var det sista passet ihop. Alltså det låter ju drastiskt, jag lär ju sitta upp i sadeln igen framöver, men ni fattar. Det var sista dagen på den här veckan tillsammans.

Nu känner vi ju varandra skapligt ändå och det är en skön känsla tycker jag. När jag tar tyglarna och vi har koll på varandra. Han känns mjuk i min hand från start. Idag värmde jag upp på utebanan. Jag galopperade i lätt sits och lätt honom sträcka ut galoppen. Det gillade han. Han var pigg och framåt men ändå fokuserad på mina signaler. Jag log inombords.

Underlaget är bäst längst med långsidorna så jag red mestadels på fyrkanten i trav och galopp. Sedan gick jag in i ridhuset och travade över bommar jag lagt ut. Till min förvåning låg bommarna i en perfekt distans till varandra 😉 Det var ju tusen år sedan jag lade ut bommar men det blev verkligen bra, haha. Justice var som en klocka över bommarna. Drog inte åt något speciellt håll, han tuffade på och behöll mjukheten.

Jag kollade av alla gångarter och checkade även av att han kunde samla ihop kroppen i galoppen. Jag checkade av att han var mjuk i sidorna och att jag kunde flytta honom för skänkeln. Detta för att jag vill att han ska vara så vältrimmad som möjligt nu när Hannah kommer hem. Jag tvivlar inte på att veckans arbete har gjort gott. Han känns jättefin verkligen.

Han var med på noterna och jag avslutade passet med att skritta ut en sväng. Vi traskade förbi stona och Fiffi i hagen, han sneglade lite på dem men gav dem inte mer uppmärksamhet än så. Skönt. Ett riktigt bra avslut på veckan tillsammans!

/Maria

Gråa november…

Well, november startade ju med exakt allt det november står för – grått, blött, kallt och mörkt. Tackar högre makter (eller rättare sagt, tackar mig själv för mitt yrkesval! 😉 ) för att mitt jobb tillåter mig att vara i stallet på dagtid ganska ofta! Gäller att ta vara på det lilla ljuset som orkar sig hit den här delen av året.

Igår tömkörde jag Fiffi och la då fram en bom som hon fick springa över. Inga konstigheter tyckte hon, och hon travade snällt över den. Jag försökte även få henne att galoppera över den, men vi har svårt att hålla galoppen utan bom, så det blev lite överkurs just nu.

Idag red jag en sväng, och skulle då testa att ha på en ljuddämpande huva. Den fyllde sitt syfte, förutom att den inte satt så bra. Fick en del tips på Instagram hur man ska få den att sitta, men jag tror att det är själva modellen som det är fel på. Den är liksom för kort bakom öronen, trots att det är den största storleken.

Själva ridningen gick rätt så bra! Hon känns lite ”nödig” i början, och går låååångsamt fram, då blir hon lite ostadig i formen. Men efterhand släpper det lite och då känns hon så fin! Tyvärr tar orken slut snabbt och idag kom jag aldrig till galoppen. Mössan var även på väg av, och jag var lite rädd för hur hon skulle reagera om den helt plötsligt flög iväg, så jag avslutade då.
Maria var även med idag och hejade på, precis som på den gamla goda tiden! 😉 Det gillas!

Jag ska rida på söndag och sedan på tisdag, då ska hon även vaccineras så jag tänkte att hon får ledigt resten av veckan då.


Imorse när första personen kom till stallet hade Fiffi mött dem i stalldörren. Hennes granne Hugo har lärt sig att öppna sin boxdörr, så han är numera instängd med en kedja. Vad vi inte tänkte på var att han visst kunde öppna Fiffis dörr också. Så det hade han gjort i natt, men troligen inte förrän på morgonsidan, för Fiffi hade bara hunnit äta upp en morgonhink och rotat runt lite, men inget annat.
Så nu får båda pållarna hållas inkedjade! 😛

En liten film från idag:

 

Höstlov!

Ojojoj vad det bloggas från min sida nu. Jag gillar ju att skriva av mig efter ett träningspass. Det är liksom gött att tänka igenom passet i efterhand och reflektera lite över hur det gick och varför det gick som det gick. Det är inte alls samma sak med min egen träning. Det är klart roligare att skriva av sig om ridpassen än långdistanslöpningen eller klätterpasset 😉

När jag tränat mycket ”egenträning” efter att jag sålde Arras har jag haft hjälp av en coach som lägger upp mitt träningsschema. Jag har haft som mål att bli både snabbare, starkare och mer uthållig. Grundtanken i träningsupplägget är inte så dumt att ha med sig när man lägger upp träningen för hästen. När jag hade häst tänkte jag att den skulle få varierad träning. För att min kropp ska hålla behöver jag varierad träning och återhämtning. Det samma gäller ju för hästen tänker jag. Också för att hålla glädjen och motivationen uppe.

Hannah hoppar/arbetar sina hästar över bommar, de rids ut i skogen och får en fin variation i vardagen <3  Dä ä fint dä!


Idag jobbade jag vidare med det arbetet jag gjorde i förrgår. Jag värmde upp honom i skritt och trav, tog en skrittpaus innan jag satte igång med galopparbetet.

Efter en liten stund startade jag med övergångarna och jag var inte hundra nöjd med dem till en början. Men vem är nöjd från start? Vore man det hade man inte haft något att jobba med. Det smög sig in något litet mini travsteg innan skritten och upp i galopp ville jag att han skulle sätta sig lite bättre. Det handlar ju om att jag måste förbereda honom så bra som möjligt för att lyckas. Han är såpass stark att han ska kunna gå i en samlad galopp och gå ned till skritt i balans och samling, det handlar bara om att jag ska göra ett bra jobb i sadeln så att förutsättningarna blir goda 😉

Jag jobbade med flera övergångar och lade in extra snurr (energi) i den samlade galoppen. Rätt vad det var, så kändes det som polletten trillade ner. Han satt liksom kvar på bakdelen och lugnt gjorde övergången till skritt som om det var världens enklaste grej. Det var som att han sa ”Jahaaa, var det så du menade, okej då gör jag så”. För jag provade några övergångar till för att se så det inte var rena turen, men samtliga kändes fina. Jag berömde ordentligt och övergick till travarbetet.

Det är precis den där känslan som är så fantastisk. Eller hur?

Travarbetet gynnades av att vi fick till galoppen såpass bra. Hans energi var fin och jag fick tänka på att lägga in en del halvhalter. Halvhalterna uppmärksammade honom på att han inte bara kunde ösa på framåt. När halvhalterna gick igenom, fick jag upp fronten lite mer på honom. Då kunde jag även lätta av/mjukna lite framtill. Den känslan var fin!

/Maria