Värme

Ääääntligen är värmen här! Det betyder att jag kan gömma undan Minis täcken långt ned i ett hörn, och till hennes glädje får hon nu gå utan täcke tills insekterna kommer. Okej, ösregnar det kanske hon får finna sig i att ha på sig ett, men det är i absoluta nödfall. Påminnelse till mig själv är dock att vi behöver införskaffa ett nytt flugtäcke!

Nu har Mini varit friskförklarad i 6 veckor (firar) och om ytterligare 2 veckor får hon börja tränas mer i galopp. Jag har börjat öka på antalet galoppfattningar per pass (till två… 😉 ),  men ute i skogen får hon snällt hålla sig i trav än. Det blir liksom inte den där lugna galoppen när Mini är i skogen, mer fullt ös medvetslös. 😛

Idag har jag också kontaktat en sadelmänniska som förhoppningsvis kan komma ut och mirakelfixa min sadel. Igår när jag red så upptäckte jag att schabraket var betydligt mer smutsigt och svettigt på höger sida, vilket gjorde mig livrädd och tror nu att Mini är helt snedbelastad och förstörd. Kan ju vara så att hon rullar sig mer på en sida och helt enkelt ÄR skitigare där, hon ser iallafall helt jämn ut i muskulaturen. Men det var den sparken i baken jag behövde, så nu hoppas jag på en snabb tid! 🙂

Finaste Mini, alldeles prickig i pälsen nu. Älskar´t!!

Körde ett kortare pass longering idag, mest för att se rörelsemönstret. Såg finfint ut!

Som sagt, rullar sig mest på höger sida…

 

Minis skada

Så här i slutstadiet (förhoppningsvis) av Minis skada så tänkte jag mig försöka få till en liten summering/skadehistoria om vad som egentligen har hänt.

Till att börja med; Mini har i princip aldrig varit skadad, undantag en och en annan hovböld och så såklart den misstänkta hovbensfrakturen för snart 3 år sedan. (Som visade sig vara en hovböld med en fistelgång som läkte ut på ett par veckor). Jag har haft henne sedan hon var 3 år, innan det har hon bara gått i hage, hon är tränad och tävlad upp till St George med bra resultat, så man får väl lov att kalla henne för en frisk och sund pålle! 😊

I mitten av november förra året skulle vi iväg till Örebro för årets sista start, en regional Msv A:1. Inga konstigheter egentligen, Mini skulle kunna springa det programmet i sömnen tror jag!
Ett par dagar innan start hade det kommit lite snö i Karlstad, sån där härlig blask-kramsnö. Mini hade härjat lite i hagen, och fått massor av snöstyltor och snubblat en del. Jag märkte dock inget konstigt med henne då, det är ju liksom sådant som hänt tusen gånger förut. Starten i Örebro gick allt annat än bra. Hon stod emot, vi gjorde missar som vi aldrig gjort förr, som att fatta fel galopp – något Mini aldrig har gjort i hela sitt liv. Vi fick ändå dryga 62% har jag för mig, men något kändes som sagt inte helt bra.

2 veckor innan skadan

Dagen efter skulle vi rida för Anki, det tog inte många varv innan Anki sa att nä, hon ser inte helt okej ut på höger bak. Vi fortsatte en stund för att se om hon värmde ur det, Anki satt upp och travade några varv så jag också fick se, och ja hon var helt klart inte ren.

Jag ringde dagen efter och bokade tid, men det fanns ingen ledig förrän 2 veckor senare till den veterinären jag ville ha. Så Mini fick vila helt en vecka, sen provade jag och jogga henne lite. Efter andra gången kände jag en betydligt värre hälta än tidigare, jag longerade henne ett varv och såg en rejäl störning på höger bak. Åter till vila!

Vid första veterinärbesöket böjdes hon igenom, longerades, röntgades både bakknä, has, kota och hovled. Enda som sågs var en förkalkad ”bit” i bakknät som inte skulle kunna vara symtomgivande, samt att hon hade en grads hälta bak. Tillsist gjordes ett ultraljud och då syntes då en vätskeansamling på gaffelbandsfästet. Troligtvis var det så tidigt i skadan då, så veterinären ville ha in oss redan två veckor senare för en ny koll.
Vi promenerade 45 minuter per dag och åkte in för ett återbesök i mitten av december. Då konstaterades att hon även var halt på höger fram helt plötsligt, men det har senare visats sig bero på att hon var nyskodd med tåbrodd – något Minis hov tydligen inte tål. Bak såg hon något bättre ut, och nu såg man blödningen på gaffelbandet tydligare. 40% av leden var påverkad.

Många, många promenader…

Vi beordrades ytterligare 4 veckor med promenad/skritt i minst 45 minuter per dag. Sagt och gjort. Inte en dag gick utan att Mini fick sin promenad, oavsett väder, tidpunkt eller andra omständigheter. Inte heller gick det många dagar utan att jag använde vår Biolight på henne. jag köpte även B o T-snabbandage som hon fick stå med relativt ofta.

I mitten av januari åkte vi in igen. Longering visade ingen hälta bak, ultraljudet visade att blödningen reducerats men inte var helt borta. Fortsatt skritt… I 8 veckor till. Här tappade jag modet lite (mycket) och var väldigt osäker på om vi överhuvudtaget skulle komma tillbaka. Jag fick SÅ MYCKET stöd från alla er fina läsare, både här och på våra andra sociala medier. 🙏

Så vi gav inte upp! Ännu mer promenad, skritt, Biolight och B o T. Mini blev mer och mer en vildhäst och vi fick sluta att gå ute i skogen efter att hon både halvt skrämt ihjäl en travhäst + sig själv, kastat sig ut i skogen och krockat med en gran. 🙄

Ett av alla skrittpass

Vi började vid den här tiden även med Shock Wave-behandling varannan vecka i tre omgångar. Efter sista behandlingen gjordes även ett nytt ultraljud, och nu hade det hänt grejer! Jag fick själv se den nya vävnaden som hade bildats, blödningen var helt borta och nu skulle vi få börja belasta mer för att träna upp leden! LYCKA!
Det tyckte Mini också som blev sju resor värre att hantera när hon fick börja trava lite grann… Mirakelmedlet Naf Magic sattes in och hjälpte oss enormt mycket, och Mini blev ganska normal efter ett par veckors användning.

Ett kort klipp på snällaste Mini som, utan sedering, klarar av att stå still under behandlingen! 

Mini fick finna sig i att ridas med graman och bomull i öronen under en period…

Så kom sista återbesöket (hoppas vi!!) 10 april. Mini var helt ohalt, och på ultraljudet kunde man inte längre se skadan. Jag frågade Henrik (vår veterinär) vart den varit, och han kunde inte ens hitta ett spår av den längre. Vävnaden var helt intakt. Så från den dagen har vi ökat på vår travträning, och även börjat galoppera lite.
Dock så ska man inte träna för mycket i galopp för snabbt, då hästen lägger all sin vikt på ett bakben i taget. I traven är det mer jämnt fördelat, så det är bättre att först träna upp benet där, för att sedan introducera mer galopp när benet är van vid den ökade belastningen.

Frisk!

Så från att ha drullat i hagen, en skada som säkerligen tog en mikrosekund av ett felsteg, så har vi nu 6 månader senare kommit upp i 30 minuters trav per ridpass. Den där Intermediaire I-debuten jag hade hoppats på i år är glömd, men vet ni – det bekommer mig inte det minsta! Jag har helt ändrat mitt sätt att se på sporten nu, den är så extremt sårbar och jag är bara så himla glad att jag har kvar min bästa kompis och fortfarande får dela min vardag med henne! ❤️😍

 

Uteritt och sommar!

Vi (eller ja säkert många andra med) har haft helt underbart väder den här veckan! Strålande sol och en massa plusgrader, det har gjort att Mini har fått vara utan täcke dygnet runt. Till hennes stora lycka! Hon avskyr verkligen att få på sig täcket, det är nästan enda gången som den griniga Mini tittar fram… 🙈

Eftersom det varit så varmt och fint, så kunde jag inte hålla mig från att rida ut! Så jag proppade i bomull i öronen på den bakskygga damen och skrittade iväg. Det gick alldeles utmärkt, vi kunde till och med trava långs sträckor! Det var bara på ”trav-rakan” – en 900 meter lång rakbana som ligger i skogen, som Mini minsan kom ihåg att här är det galopp som gäller! Men hon sansade sig och travade snällt (och snabbt) istället. 

Otroligt härligt att kunna rida ut igen, och helt j*vla underbart att ha häst när det är vår! ☀️☀️☀️ (fast det är lika underbart resten av året också! 😝❤️)

Översta två bilder är från förra sommaren, bara för att visa våra fina ridvägar! 😍

Fina – pigga – Mini!

Jag må vara partisk, men hur fin är hon inte?! 😍 

Just nu fäller hon tusan, får gå utan täcket dygnet runt, är nästan avvand från Naf Magic och tycker nog att nu börjar livet! 😅 Igår red vi på utebanan i solen. Jag brukar galoppera från hörnet och en långsida, det räcker i nuläget. Men det resulterade i att Mini tyckte det skulle vara galopp varje gång vi kom ut på långsidan, och försökte då dra iväg som en kanonkula. 

Jag har en fin bild framför mig där jag kan rida med mjuka fina händer, massa avvägda övergångar och bara kunna sitta till så lyssnar hon – Mini delar inte den synen…! Jag kommer liksom inte alls åt henne med benen, så fort jag nuddar i henne så far hon i luften! 🙈 Till och med i sidvärtsrörelser tar hon chansen att öka farten rakt fram. 

Jaja, jag vet ju att hon har massor av energin och är oriden, det kan ju bara bli bättre liksom…