Drömmer lite…

Jag kan inte förneka att jag faktiskt är inne och smyger på TDB för att kolla in tävlingar fram i höst. I dagsläget känns tävlandet låååååååångt bort, men tanken är ju att vi ska kunna börja träna lite mer som vanligt under sommaren, så vi får väl tro att det ska gå att starta så småningom.

I den bästa av världar och om allt går som det ska, så skulle det kanske, kanske kunna gå och rida en start i slutet av augusti. Jag har hittat en Msv B:3 på vår gamla hemmaarena, endast 15 minuter från stallet, så det vore ju kanon. Går det bra och att Mini fungerar så är planen att kunna starta en Msv B:5 innan året är slut. Jag vill nog vänta med att rida Msv A/St george, det krävs ju lite mer än att kunna grejerna, och att komma tillbaka till samma styrka hon har haft, där är vi nog inte förrän tidigast till vintern. Men om hon håller sig frisk så är väl tanken att nästa års vinterträning ska gå mot en förberedelse mot Intermediare I. Något vi hade tänkt i år, men de planerna slogs ju helt omkull.

Men visst längtar vi lite…

Tränar på att komma igång!

Nu är det.. tja 2 1/2 vecka sedan vi var inne och fick klartecken att börja komma igång mer på allvar. Jag är såklart superkänslig för minsta lilla förändring i hennes tillstånd. Som för en vecka sedan, när hon helt plötsligt hade två stora gallor på vardera bakben. Jag googlade (ska man inte göra) och kom fram till att hon hade fått senskador, inflammationer, blivit gammal och näst intill utdömd. Inte mindes jag att Mini minsann har haft massvis med gallor på bakbenen genom åren, att de alltid blir mindre när hon ridits eller att de är mjuka och anses ”ofarliga”.
Jag gav henne iallafall tre dagar med bara promenad och skritt, varav en dag där vi gick ut i skogen och jag höll på att börja grina för hon gick nästan inte att få hem i ett stycke (helt J*VLA galen…). Hon fick även stå med Back on Track-paddar nästan dygnet runt och fick träffa Biolight-maskinen varje dag.

Dag 3 synade jag benen extremt noggrant och fann att den svullna senan jag tyckte mig sett, i själva verket var en blodåder. Som då syns extra tydligt eftersom Mini inte har någon päls på den benet som varit skadat. Gallorna var också helt borta, och benen var kalla och fina.
Jag hann ändå köpa Eskadrons Pro Cool-skydd åt henne så de ska hon få använda efter varje ridpass tänkte jag mig. Återstår att se om jag kan få stallägarna att installera en frys i stallet ( 😉 ), men de håller kylan ganska bra i en kylväska också.

Mycket bra grej!

Annars då? Jag har börjat använda ett nytt bett på henne, Stübben Golden Wings. Mini har haft problem med en mungipa i många år, det går att hålla i schack men rätt som det är så går det upp igen. Då kändes detta bettet som en bra grej! Gillar utformningen på det samt att det ligger väldigt stabilt i munnen. Dock är bettringarna helt groteskt stora, så tränset blev helt plötsligt för stort. Passar med mössan på dock!

Vädret är vi inte helt kompis med. Men Mini har sitt lilla hus i hagen, dit hon går så fort det blir för jobbigt väder. Hon nästan sladdar in i ingången så fort det börjar dra ihop sig till oväder. Min smarta Mini!

Nu vill vi slippa vintertäckena va…?

Galopperat!

I tisdags red jag för första gången på 5 månader ett ”riktigt” pass. Det vill säga, jag travade lite mer än tidigare, red lite skänkelvikningar och satt ner på henne! Och galopperade! Hon blev jätteglad, även om det bara var en långsida åt båda hållen, så kändes hon så himla fin! 🙂

Jag får nästan tvinga mig själv att faktiskt öka på ridningen nu. Men samtidigt fick jag ju se med egna ögon hur skadan såg ut, och man såg inte längre skillnad på den gamla vävnaden och den nya. Det betyder inte att jag ska köra på för fullt nu, men belastningen måste ju ökas på!

Mini känns otroligt pigg och lite förvånad att hon faktiskt får springa mer än ett varv i taget.
Igår fick hon vila och bara va i hagen. När jag var där höll hon på att leka med sin haggranne, de bockade och rejsade på varsin sida av staketet. Så söta! 🙂

Idag red jag igen, men skippade galoppen. Jag kommer galoppera ungefär varannan, var tredje gång kanske, då vi fokuserar på att stärka upp benet i trav först.
Roligt att vara igång iallafall! 😀

Vi har liksom promenerat oss igenom 3 årstider tror jag… Nu är det vår tur!!

//Emma

Frisk?!

Idag var vi iväg till Värmlands Hästsjukhus för att göra ett ultraljud på gaffelbandet igen. Jag vågade inte hoppas på något, man kan ju aldrig veta vad som pågår inne i leden, trots att hon inte haltar något nu.

Vi började med att longera lite ute, och hältan var definitivt borta. Vi gick vidare in för att göra ett ultraljud. Mini backade världsvant in i undersökningsspiltan (hon vägrar gå in om hon ska gå rakt in i den, backa är däremot helt okej…). Henrik (vår veterinär) började under tystnad att undersöka benet och just då var jag helt supernervös. När han tillsist sa att ”det här ser ju lysande ut” då flög nog ett ton stenar från mitt hjärta. Han visade och förklarade vad vi såg på bilderna, och när jag frågade var skadan var från början, letade han en stund för att sen konstatera att nä, den går inte att se längre!

Vi behöver inte åka in någon mer gång nu, om det inte tillstöter något såklart. Planen nu är att börja trava mer intensivt, lite mer ”fullt ut”. Det kommer jag få trappa upp lite, då jag har varit väldigt försiktig med motionen fram tills nu. Jag kan också börja med rörelser i trav, lite voltarbete (dock inte små volter) och börja mjuka upp henne lite. Jag får även galoppera lite smått, men där ska jag vara mer försiktig. Det blir en annan belastning i galopp, i och med att ett ben i taget tar all vikt, så hon får bara galoppera korta sträckor och gärna lite framtung med lite vikt på bakbenen. Men som sagt, i trav får vi träna på mer! 🙂

Henrik sa också att nu är det bara bra om hon får börja träna upp sin kropp igen, komma tillbaka. Nu ska vi inte bli mer ringrostiga och om allt går som det ska så kommer hon kunna tränas (nästan) fullt ut om 8 veckor! 😀

Bästa Mini! (Och bästa veterinär-Henrik)!

Kanske, kanske kan vi rida någon Msv B-klass innan året är slut. Det skulle vara så kul!

//Emma

Sadelproblem… 

Det finns två bra saker med att Mini inte rids så mycket nu. 

1) Jag behöver inte ha på mig stövlar eller shortchaps, jag kan rida i skor och jacka. Super 👍👍👍

2) Jag kan glömma bort det faktum att jag måste göra något åt Minis sadel… 🙈😩

Hennes sadel är typ 9 år gammal kanske? Och jag har aldrig gjort något med den. Den är inte omstoppad, inte kollad av någon och den är inte utprovad till Mini. Ja, jag har världens sämsta samvete över detta, men till mitt försvar så har den legat bra (hyfsat) och enligt mina amatörögon så är det inte större fel på den. Men den har mer och mer hamnat i framvikt på henne, och nu rider jag med ett Mattes-padd med ilägg framtill. Det funkar ju för stunden, men jag börjar mer och mer bli rädd för att sadeln hindrar henne mer än hjälper.

Köp en ny då tänker ni? Ja, men det är inte bara!! Jag var faktiskt på väg för ett par år sedan, och fick en massa sadlar skickade till mig från ett företag. Inte en enda passade. Mini är klotformad och har inte så mycket manke = omöjligt? Jag behöver någon på plats som hjälper mig. Sen kommer nästa problem.. det är så fasansfullt dyrt med en sadel! Jag har inte riktigt den ekonomin att köpa en sadel för 20 tusen känner jag… 

Jag behöver ju inte ”bry” mig om detta just nu, att prova ut en sadel till Mini nu vore lönlöst eftersom hennes muskler numera är omvandlade till fett på olika ställen, så det är isåfall inte aktuellt förrän tidigast till höst/vintern. 

Någon som har erfarenhet av en Mini-formad häst och vet vad som skulle passa? 🙄🙈


//Emma