TACK!

Jag kan inte säga annat än just TACK för alla kommentarer – här, på Instagram och Facebook – som alla har peppat, stöttat och kommit med egna gaffelbandshistorier. Jag trodde inte att det skulle hjälpa mig så mycket som det faktiskt har gjort. Nu känns det inte kört, inte alls, vi ska kämpa jag och Mini och hon ska bli frisk. Det får ta den tid det tar, men jag tänker inte skynda på detta.

Jag skulle vilja svara er allesammans, men det skulle ta alldeles för lång tid. Men jag har sparat alla kommentarer och meddelanden. Några av er kom med tips om andra veterinärer, och ja jag kanske hör av mig om vi kommer till den punkten. Än så länge behandlas Minis skada som ”vanligt”. Jag har googlat som en dåre, och alla sidor säger samma sak. Skritta, ta det lugnt, stötvågsbehandling och återigen, ta det lugnt.

På torsdag ska vi in för behandling nummer två, då ska jag även ta reda på när vi ska ta ett ultraljud nästa gång.

Bästa Mini!! Så här ”pälsig” har hon aldrig varit förr!

//Emma

Än ser vi inget ljus…

Jag skulle vilja skriva att Mini är mycket bättre i benet och att vi skulle kunna öka på belastningen snart. Det kan jag tyvärr inte, utan får snarare skriva att vårt enda mål i nuläget är att hon överhuvudtaget ska bli helt återställd.

Men för att börja från början. Vi hade en tid på eftermiddagen igår och vi var ute i ganska god tid, då min transport har krånglat lite så ville vi vara säkra på att det fungerade. Det gjorde det såklart inte! Ena däcket har låst sig vid flera tillfällen och igår var inte ett undantag. Förra gången fick vi loss det efter upprepande backningar och bromsningar. Det var dock hopplöst igår, det satt som berget. Vi höll på säkert en halvtimme, men tillslut vågade vi inte fortsätta, det kändes inte så bra för varken bilen eller transporten.

Som tur var så finns det helt underbart snälla människor i vårt stall, så vi fick låna en transport så vi kunde komma iväg.

Väl på plats fick jag börja med att trava med Minus rakt fram. Ni skulle sett glädjen hos henne när hon äntligen fick visa upp sig, något som även veterinären påpekade. Ingen hälta där. Sen fick jag longera henne ute på volten. Det var lite dåligt underlag, plus att det var en hockeymatch på gång i den stora arenan precis bredvid kliniken = mycket blinkande ljus och musik. Men Mini tyckte mest det var spännande och travade så fint runt. Hältan var så gott som obefintlig, hon tog i lika mycket med båda bakbenen i båda varven.

Här trodde jag nog att jag skulle få ett positivare besked än vad jag fick. 

Jag har nog inte riktigt förstått hur allvarlig skadan var från början. Veterinären sa första gången vi var inne, att detta inte var en stor skada, vi hade upptäckt den i tid och att det mer var som en varning. Detta har jag tagit fasta på och när han idag började prata om att alla hästar inte blir bra efter en sådan här skada, och även om Mini ser ut att kunna läka ur denna blödningen så vet man inte säkert förrän belastningen ökar om det håller eller ej.

Hon fick iallafall Shockwave-behandling igår och ska få det vid två tillfällen till med två veckors mellanrum. Detta är en behandling som inte försäkringen täcker – något som dock spelar mindre roll just nu – men man kan ju ifrågasätta försäkringsbolaget i den frågan…
Efter det så kommer vi få åka in och göra ett ultraljud varannan månad tills man ser att blödningen är helt borta och att fästet på gaffelbandet har läkt (det är där blödningen sitter). Jag skulle räkna med absolut minst 6 månader innan det är läkt och det är skritt som gäller hela den tiden.

I första hand så är det Minis hälsa som är det viktigaste. Hon ska bli bra om jag så måste åka land och rike runt för att hitta den bästa behandlingen. Skulle det mot förmodan inte hålla, kommer hon få bli skritthäst och eventuellt mamma om det skulle fungera med belastning osv. Det är nu jag skulle behöva höra alla positiva gaffelbandshistorier!!

Men sen kan jag inte hjälpa att tycka lite synd om mig själv också. Jag vill ju rida! Och träna! Och tävla! Jag skulle aldrig kunna ens föreställa mig ett liv utan det, skulle jag bara veta säkert att Mini var fit for fight till sommaren skulle det inte vara några problem, men just i den här osäkerheten blir allt så mycket värre.

Nu ska jag bryta ihop ett tag, sen komma igen. Vi tänker inte ge upp. Jag läste någonstans att Lussan en gång hade sagt att en häst som bara skrittjobbas är efter 4 år lika stark som en Grand Prix-häst. 😉

(Och så ska transportj*veln ska börja fungera igen.)

Även Mini deppade ihop lite..

//Emma

Idag!

Mini var suuuuuper på hugget idag, vilket hon hade visat redan vid uttaget i morse… När jag tog in henne var hon som en speedad pansarvagn, detta fortsatte ut i ridhuset när jag skulle rida. Jag vet inte vad som flög i henne idag, men hög på livet var hon iallafall! 😀 Dock är hon fruktansvärt snäll och gör inget värre än att hoppa till vid skrämmande moment, så som knäppande tak, dörrar som öppnas och folk som går utanför.

Lite blandade foton från idag:

Här hittade jag henne när vi kom, i sitt lilla haghus! Hon gillar verkligen att gå in där för att vila några gånger varje dag, och även när det regnar eller snöar går hon dit!

När husse kommer i närheten är jag inget intressant längre. Han har ju godiset!

Minis nya haggranne, Magic Design! Lilla Eltons efterträdare, minst lika söt! 🙂

Världens, särklass, bästa grej. Isolerad vattenbalja med värme!

Finaste!

Så här fina är vi nuförtiden! Håret på ända, både på mig och Mini, påpälsade till tänderna och lagomt skitiga.

Kolla tungan! 🙂

//Emma

När Mini blir frisk…

Jag har lovat Mini två presenter när hon blir frisk. Hon brydde sig inte nämnvärt dock. Jag tror säkert att husse kommer köpa en kartong med havreflarn till henne, ni vet de där torra siraps-ihopsatta kakorna som finns i storpack, de kommer nog vara mer uppskattade än mina presenter..

Jag har nämligen tänkt att utöka vår tränsgarderob! Vi har ju sedan tidigare ett High Jump från PS, och jag har nästan bestämt mig för att inte tävla mer på kandar, så jag skulle vilja ha ett till träns. Varför? Det kan jag inte riktigt svara på mer än att känslan säger att jag vill variera lite! 😉

Det är redan givet att det blir ett till PS-träns och att det inte blir något med ”krokodilmönster”, eller vad det nu heter – nymoderniteter – det gillar jag inte! Tips på något annat? Jag har faktiskt inte kollat in deras träns på evigheter.

Sak två hon ska få är ett par dressyrskydd från Horseguard, de finns på Granngården. De ser ut som de där svindyra Veredus piaff-skydden, men kostar halva priset. Jag har inte bestämt mig om hon ska få svarta eller vita än, men det lutar åt vita! (Eller svarta… 😛 )

Vi längtar tills den dagen kommer, då veterinären säger att nu, nu är hon frisk!

img_6539 img_6538

//Emma

Då och nu!

Jag lyckades äntligen logga in på vår Youtube-kanal igen, den har krånglat lite för mig. Då hittade jag det här klippet, från 2011. Mini är 6 år och springer ett av sina första LA-program (åtminstone för vuxna hästar). Vi vann på dryga 72%, men hjälp vad valpig hon ser ut!

För att jämföra lite; här är en start från i somras, när vi fick 64,5% i en nationell St George:

Finaste Minis! Vi ska snart komma tillbaka igen!

Pssst! Ni vet väl att vi har huuuur mycket klipp som helst på vår Youtube-kanal? Dressyrsnack heter vi där (med)! 🙂

//Emma