Jag fick en kommentar på mitt senaste tävlingsinlägg häromdagen som fick mig att tänka till lite. Den handlade om svårigheten att kombinera tävling i svår klass med att samtidigt kunna ägna sig åt vanlig hederlig ”hobbyhästhantering”.
Jag har många gånger läst bloggar/inlägg om ryttare som måste minutiöst planera sin hästs vardag, rida enligt vissa system och inte går att rida ut på utan att ha all möjlig säkerhetsutrustning på sig, då endast för att kunna skritta ett varv runt gården. Om inte detta följs blir hästen ohanterbar, stressad och allt arbete riskerar att bli förstört.
Jag vill verkligen inte ha det så! Jag vill ha en snäll häst! Jag vill tro att det går att kombinera känslan av att ha en aktiv, ridbar och fin ridhäst som kan vara framgångsrik i svåra klasser, med att ha en häst jag kan galoppera snabbt på ute i skogen utan att sätta livet på spel. Om jag inte skulle kunna låta vem som helst hantera min häst, låta den vila ett par dagar utan att den blir galen, då skulle det inte vara roligt längre.
Jag är nästan där. Jag och Mini är kanske inte det mest framgångsrika ekipaget som finns, men vi har ändå segrar och placeringar i Msv A, har startat St george med godkända procent och har deltagit i Breeders på Flyinge. Men vet ni? Jag har nog världens snällaste tävlingshäst!
Mini var väldigt nervös som unghäst, hon var som en liten bomb på tävlingsplatsen och även ibland på hemmaplan om rutinerna inte följdes. Men jag valde tillslut att utmana henne lite. Rubba rutinerna och få henne att förstå att även om inte allt alltid är på samma sätt, så är jag där och visar att ”du, detta går fin-fint ändå!”. Numera går min icke-hästvana sambo runt med henne på tävlingsplatsen innan start, Mini tar aldrig så mycket som ett snedsteg vad som än händer runt henne.
Hon kan lätt vila i flera dagar i sträck, och jag kan sen sätta upp vem som helst på henne och vara helt trygg i att hon inte kommer att göra något oväntat.
Förra sommaren vilade hon i över en månad. Dagen när hon skulle sättas igång, sadlade jag som vanligt, skrittade henne för hand i 5 minuter, sen satte jag upp och skrittade på långa tyglar i 20 minuter – utan så mycket som ett takt-inslag.
Mini är även hästen vem som helst kan leda ut eller in från hagen, vare sig hagkompisarna är kvar ute eller har gått in, och hon bara går där. Hon är helt trygg med vilken människa som helst och hon vet vi har läget under kontroll.
Jag kan även numera rida ut, galoppera i full fart och vara säker på att min häst inte kommer att få frispel. Det är värt så mycket för mig, och detta vill jag kunna kombinera med att tävla på hög nivå. Jag kommer aldrig tumma på det och den dagen jag måste göra det, då är det dags att börja fundera.
Jag vill att min häst ska få vara just en häst, inte en inlindad, systematiskt planerad tävlingsmaskin. Kanske är det därför jag aldrig kommer att nå toppen, men vet ni – jag är helt nöjd med det! Jag har iallafall en snäll häst!
Världens bästa Mini!
//Emma
