Jag har i alla år retat Maria lite när hon har kommit till mig och sagt att ”Arras är tjock i benet”, ”Arras har en knöl på halsen” eller ”Arras har ett sår i manen” (Det sistnämnda har dock aldrig hänt.. 😉 ). Alla gånger har hon trott att han vart döende/aldrig mer går att rida/skadad för livet, etc.
Jag ska aldrig mer mobba dig Maria!!
Igår när jag skulle rida så klämde jag som vanligt på Minis ben för att se så det inte var några konstigheter. Då tyckte jag mig känna en svag svullnad på höger bakben, typ över senan. Hon var inte varm någonstans, och reagerade inte på tryck. Ändå såg jag framför mig att hon skulle dö vilken sekund som helst, och eventuellt tappa benet. Jag tog ändå ut henne till ridhuset och joggade några varv, för att se om hon haltade. Hon sprang på precis som vanligt i båda varven och visade inget som helst obehag.
Efter lite googlande på diverse senskador, så lindade jag med BoT-paddarna och släppte ut henne i hagen. Sen åkte jag till jobbet och hela kvällen och natten har jag tänkt och drömt om senskador, konvalescenttider, rehabiliteringar på flera år, och så vidare. Överdrivet? Ja, förmodligen, men har man haft en häst med senskada så vet man hur fruktansvärt det är.
Idag hade Johanna Mini, men jag hade förvarnat att jag ändå skulle komma till stallet på morgonen för att kolla in benet. Jag engagerade halva stallet i Minis ben, och tillsist kunde vi enas om att blodådern som går från hasen ner till kotan var något lite mer förstorad än på andra benet! Senan däremot kändes väldigt fin. Hon var inte heller varm eller öm idag.
Jag kan andas ut en liten stund, men kommer att hålla järnkoll på denna blodådern framöver.

Men hon är ju det finaste jag har!! (Fast det ser ut som att det inte är ömsesidigt här… 😉 )
//Emma