Så stor – och så liten

Hej!
Jag är inte Maria, och jag är inte Emma.
Spännande va?
Jag heter Lisa och bloggar egentligen på lisasfanclub.se. Jag är medievetare, kommunikationsnörd och ryttare (och för några år sedan var min häst och Arras boxgrannar).

Hur som helst;
Idag ska vi prata om hur stor och hur liten svensk ridsport är.
Den senaste veckan har det varit ganska stormigt kring ridsporten, i och med att Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset. Med rekordstor marginal! Med tusen och åter tusentals supporters i hela landet!
Och sen blev det krig på internet.
För ridsport är ju ingen sport.
Herregud.
Det är ju inte ens en boll med på plan.
Ridsport kallas bara ridsport för att inte en ziljon småtjejer ska bli sura. Att fläta svansar och mocka skit är ingen sport, och när man rider så bara sitter man ju där. Det är hästen som gör jobbet, det vet ju alla. Och så är det ju ganska töntigt att man faktiskt älskar den där hästen, fastän alla vet att man slutar rida när man är 15 för att då börjar man älska killar i stället.
Ni har säkert hört fördomarna förut.
Men nu var det alltså en ryttare som vann Jerringpriset ändå.

Då resonerar media såhär: Attans! Det här borde betyda att det finns en hel del personer i Sverige som är intresserade av ridsport. Jäkla typiskt. Vi gillar hockey. Och fotboll. Och bandy. Och basket. Bollsport med enkla regler så att vem som helt kan fatta vem som vann ska det vara! Vi förstår inte ridsport. Vi vill inte förstå ridsport. Vi som hatar att skriva om regional ponnydressyr. Och det är tamejfan omöjligt att ta bra bilder i ett ridhus. Har vi någon stackars praktikant vi ska utse till hästreporter? Eller så skiter vi i det. De märker säkert inget. Fan vad luktar illa i stall alltså.
Och så blir gubbarna/männen/pojkarna på sportredaktionen lite trängda och besvärade och så försöker de att undvika ridsport så mycket de bara kan. Och då blir det fel.

Ridsporten i Sverige är nämligen väldigt stor när det gäller antalet utövare, men får väldigt lite publicitet och respons i media. Så många som 1 miljon svenskar är på ett eller annat sätt engagerade i ridsport, men ändå är det bara 1% (!!) av sportsidornas innehåll i våra dags- och kvällstidningar som behandlar ridsport.

Och det är just där, på sportsidorna, vi behöver komma in för att ridsporten ska bemötas med den respekt och acceptans som den förtjänar. Ridsporten är nämligen fantastisk. I stallmiljön fostras man helt utanför patriarkatet, det är tjejer som styr – med järnhand. Det är tufft och det är hårt och vi är taskiga mot varandra, men vi älskar hästarna och det är vad vi har gemensamt som betyder något. Det är inte hur du ser ut som spelar roll – utan vad du kan och vad du gör och vad du vill. Det spelar ingen roll om din tröja kostar 200 eller 2000, den kommer att lukta häst och stall och svett när du åker från stallet ändå. Det är i kunskapen, slitet och erfarenheten som respekten sitter, och det är unikt.
Och det är därför hästtjejer tar över världen.

För dig som inte orkar läsa allt det här kommer en bild i stället.
Här har du ett gäng finfina argument att använda när någon påstår att ridsport inte viktigt:
Om du klickar på bilden kommer du till ett inlägg med ännu mer läsning. Haha.

Tack för mig!

/Lisa

Mmm gräs!

Häromdagen gick jag och Mini till terrängbanan för att beta. När vi var på väg tillbaka fick Mini se en extra smaskig grästuva och gjorde snabbt som en kobra en framryckning. Plötsligt stod jag där med grimskaftet i handen men ingen häst i andra änden.

Mini var som tur var mer intresserad av maten än av friheten och kunde snabbt infångas.

Utrustad för mygginvasion.

Stumpen som blev kvar.

Inget mera gräs? Passar på att äta lite bark istället.

/Elin

Världens bästa lördagsnöje!

När Maria och Emma vilar sig ställer jag mer än gärna upp och tar hand om deras fina hästar. Idag ville båda två vara hästlediga så jag fick rida båda hästarna! Bättre kan det inte bli!

Arras var först ut idag. Han kändes jättefin och det var riktigt kul att rida! Det märks redan i stallet vilket humör han är på och idag var han pigg och glad 🙂 Arras är en smart herre som vet precis vem som rider. Han provar gärna olika gränser i början så att han vet hur bra han ska behöva bete sig! Jag brukar trava fram ganska länge i lättridning för att få honom låg och i ett bra tempo. Idag passade han på att prova att gå jättefint längs hela långsidorna för att sedan springa så fort han kunde genom hörnen 🙂 Det är tur att det räcker att påminna honom om hur han ska göra så är det okej sen 😉

Det roligaste med Arras är att man kan prova alla möjliga övningar och rörelser! Man förbättrar sin egen känsla för hur allt ska kännas och det hjälper väldigt mycket när man även rider på yngre hästar! Känsla är det viktigaste i all ridning!

Minardi är en helt underbar liten tjej! Jag har ridit henne ungefär en gång i veckan i ett och ett halvt år. Det häftigaste med Minardi är att för varje gång jag rider så känner jag att hon har lärt sig något nytt! Hon är otroligt positiv och glad och utvecklas hela tiden!

Idag kändes Mini väldigt fin! Mest nöjd är jag med att hon blev riktigt bra i galoppen. Bonusen med att få henne ordentligt loss i galoppen är att hon travar ännu bättre efteråt så känslan blev jättebra 🙂 Allt fungerade med henne idag helt enkelt! Kanske berodde det på att vi var helt ensamma i stora ridhuset utan några andra läskiga hästar som när som helst kan anfalla 😉

Här är en bild från när Elin hoppar. Ett perfekt exempel på att Arras testar var gränsen går med olika ryttare! Jag tror att han vet att han inte får klia sig när Maria rider 🙂

Tack för att jag får låna hästarna!! Det perfekta lördagsnöjet helt enkelt 🙂

/Emma Andrée

Hopp och lek med Arras

Maria tyckte att jag skulle gästblogga om hopphästen Arras idag, så nu skippar vi dressyrsnacket ett tag.

Jag blir lika glad varje gång jag ser Arras, han är en sån personlighet. Idag stod han  i solskenet i hagen och sov så att det hängde dregel ända ner till marken. Som tur är kan Arras gå från halvt medvetslös till liten tiger så fort han fattar vad som är på gång. Hoppning på schemat minsann!

Hackamooret på idag, brukar ha det när jag hoppar för att vila munnen lite. Jag intalar mig att hackamooret är det enda som gör skillnaden mellan den perfekta dressyrformen Maria rider Arras i, och min lite mer… ‘fria’ form. Jag tänker även att hackamooret kan ligga bakom andra små missförstånd mellan Arras och mig, som t ex att mitt ‘ta tyglarna’ ibland förväxlas med hjälpen för ‘full galopp mot närmsta hinder’, men det kan så klart finnas andra orsaker till varför sånt aldrig händer när Maria rider..

Arras tycker att hinderhöjning är en mycket viktig del av träningen:

Arras är superrolig att hoppa; spänstig och smidig som en katt och hoppglädje så att det både räcker och ofta blir över så mycket att nedvarvingen är det största bekymret under passet. Han tycker även att varje avklarad övning bör firas med ärevarv. Jag försöker begränsa oss till ett varv, men det brukar bli lite som det blir (läs: mest som Arras vill).

Tänk att man kan göra hästen så glad bara genom att låta den hoppa några hinder! Jag tycker det är underbart att både Emma och Maria låter sina hästar hoppa bara för att de tycker att det är roligt. Inte nog med att hästarna blir nöjda och glada, de får dessutom bra miljöträning av alla bommar, skramlande hinderstöd och annat som hör hoppningen till. Nyttigt för de flesta hästar. Att det är jag som får busa med hästarna gör så klart saken ännu bättre! 🙂

Imorron blir det en tur i skogen, sen kommer Arras vara lagom (ogenom)riden inför måndagens dressyrpass! 🙂

/Elin