Kategoriarkiv: Firozi

Snart ett år!

Nu har det snart gått ett helt år sedan Fiffi kom till oss. Det har hänt mycket under detta året, och även om det kanske har gått lite långsamt fram, så är jag väldigt nöjd med resultatet. Fast det är ju bara början än så länge. 🙂

Igår var det första gången som jag hoppade upp på henne utan att longera innan, vi tränade galoppfattningar och volter. Underbar känsla! Fiffi tappar framåtbjudningen lite grann, speciellt i början av passet, sen tar även bensinen slut snabbt, men hon ger en väldigt stabil känsla däremellan. I galoppen fokuserar jag inte på formen, utan jag vet att den kommer komma mer när hon går ärligt fram. Nu blir det lite som att galoppera i sirap, hon har så stor galopp att hon inte riktigt mäktar med den än. Vi har ju inte arbetat i galopp så himla mycket, så jag tycker inte att det är så konstigt. Men hon fattar rätt galopp varenda gång, och oftast nästan direkt på hjälpen.

I traven känns hon väldigt balanserad och även om jag här också vill ha fram henne lite till, så är känslan att hon är avslappnad och tillfreds. Vi har ju haft lite munbekymmer, men de är nu som bortblåsta. 😄

Jag gillar att ha mål, även med en bebishäst. Jag har haft mina egna små delmål, t.ex. att kunna sitta upp från en pall, galoppera runt fyrkanten, sitta upp utan att longera – allt detta kan vi nu. Jag skulle även vilja rida ute på henne, vi kommer kanske dit innan jul. Mitt ”stora” mål innan årsskiftet är att kunna vara med på en Anki-träning! Det skulle vara så himla kul, och även om den träningen mest skulle bestå av att visa upp vad vi kan för dagen, så vill jag ändå ha lite input vad vi ska träna vidare på, vad vi ska kunna innan sommaren och hur jag ska lägga upp det.

En liten film från igår:

Mitt mössbekymmer löste sig som så att jag drog käkremmen mellan öglorna på huvan. Den blev lite stram, men satt åtminstone kvar. Husse tyckte dock att det såg ut som att Fiffi hade en vikingahjälm på sig, och alla skrattade åt henne. Stackars liten. 😉

Gråa november…

Well, november startade ju med exakt allt det november står för – grått, blött, kallt och mörkt. Tackar högre makter (eller rättare sagt, tackar mig själv för mitt yrkesval! 😉 ) för att mitt jobb tillåter mig att vara i stallet på dagtid ganska ofta! Gäller att ta vara på det lilla ljuset som orkar sig hit den här delen av året.

Igår tömkörde jag Fiffi och la då fram en bom som hon fick springa över. Inga konstigheter tyckte hon, och hon travade snällt över den. Jag försökte även få henne att galoppera över den, men vi har svårt att hålla galoppen utan bom, så det blev lite överkurs just nu.

Idag red jag en sväng, och skulle då testa att ha på en ljuddämpande huva. Den fyllde sitt syfte, förutom att den inte satt så bra. Fick en del tips på Instagram hur man ska få den att sitta, men jag tror att det är själva modellen som det är fel på. Den är liksom för kort bakom öronen, trots att det är den största storleken.

Själva ridningen gick rätt så bra! Hon känns lite ”nödig” i början, och går låååångsamt fram, då blir hon lite ostadig i formen. Men efterhand släpper det lite och då känns hon så fin! Tyvärr tar orken slut snabbt och idag kom jag aldrig till galoppen. Mössan var även på väg av, och jag var lite rädd för hur hon skulle reagera om den helt plötsligt flög iväg, så jag avslutade då.
Maria var även med idag och hejade på, precis som på den gamla goda tiden! 😉 Det gillas!

Jag ska rida på söndag och sedan på tisdag, då ska hon även vaccineras så jag tänkte att hon får ledigt resten av veckan då.


Imorse när första personen kom till stallet hade Fiffi mött dem i stalldörren. Hennes granne Hugo har lärt sig att öppna sin boxdörr, så han är numera instängd med en kedja. Vad vi inte tänkte på var att han visst kunde öppna Fiffis dörr också. Så det hade han gjort i natt, men troligen inte förrän på morgonsidan, för Fiffi hade bara hunnit äta upp en morgonhink och rotat runt lite, men inget annat.
Så nu får båda pållarna hållas inkedjade! 😛

En liten film från idag:

 

Det blev vinter!

Från en dag till en annan så blev det vinter här i Sverige. Dock tror jag inte den stannar så väldans länge, men idag fick faktiskt Fiffi ha täcke på sig för första gången sedan i våras. Inte för att det var nödvändigt kanske, eftersom fröken ”jag hatar att bli blöt” springer in i sitt hus så fort det kommer några droppar regn på henne. Idag när jag mockade hagen (vi gör det nästan varje dag), så hittade jag inte mindre än 4 högar inne i vindskydden, mot det mer normala antalet 0 en dag med uppehåll! 😉

Ridningen har det blivit lite si och så med sista veckan. Jag vill ju helst inte rida med någon annan i ridhuset samtidigt, eftersom jag dels inte kan styra helt och hållet och dels att vi inte kan rida på hela banan än, då porten inte är uppe efter att ha gått sönder i en storm. Fiffi blir då väldigt tittig och sprätter lätt iväg om någon häst helt plötligt dyker upp bakom hörnet – det blir lite väl spännande för oss. Jag känner att jag inte kan kräva av andra ekipage att ta så stor hänsyn till oss, så jag försöker endast rida när jag blir ensam.

Men sen kan det hända andra saker. Som den gången när det hade varit fruset och började tina, med effekten att det droppade vatten överallt inne i ridhuset, från taket. När Fiffi fick vattendropparna på sig fick hon totalpanik och bockade som en tok när jag longerade. När dropparna träffade henne i pannan, tvärstannade hon och kastade frenetiskt på huvudet. Jag kände inte för att rida då…

Så igår kände jag att nä, nu måste jag komma upp på henne! Hon var rätt så taggad när jag longerade, bockade en hel del för det helt plötsligt började forsa vatten i ett stuprör precis när hon galopperade förbi (typiskt med en ljudkänslig dam), så hon fick springa en bra stund innan jag hoppade upp. Men väl i sadeln så var det precis som hon tänkte ”äntligen” och började både andas igen och frusta ur sig spänningarna. Visst tittade hon till på saker, och jag höll mig endast på två volter, men det kändes faktiskt ganska så avslappnat.

Hon är lite speciell min lilla häst, men det är väl så när man är ett sto, unghäst och har både Jazz och Tailormade Temptation i stammen! 😛 Men med tanke på vad mycket som har hänt med henne senaste månaderna så tror jag det blir bara bra i slutänden! (Mini skenade med mig över hela ridhuset en gång när en häst frustade utanför väggen. Hon var då 5 år och rädd för precis allt!).

Fiffi kan till exempel stå still på stallgången när jag mockar, trots att det inte finns något ”stopp” bakom rumpan på henne. Det hade inte gått i våras, då hon fick panik när kedjorna tog emot när hon backade bak. (Hon gillar att backa…).

Hon fick även ett nytt täcke inför regnsäsongen, i en storlek större än vad hon har haft. Passade fint!

En liten häst!

Jag fick två bilder på Fiffi av hennes uppfödare, jag vet inte vad det är med fölbilder (speciellt de på ens egna pålle), men jag blir alldeles rörd av dem. Titta bara här, så liten och gullig, alldeles nyfödd;

Fiffi visades även på fölvisning, där hon fick 49 p, trots växtfas. Hon var ju det även på 3-årstestet, så jag undrar om hon har tänkt att växa hela livet? 😉
Här med mamma Temina:

Så fin!

Jag mätte Fiffi för skojs skull häromdagen, på 3-års var hon ju 169 cm, men jag tror inte på den mätningen, då det inte drogs av för skorna, plus att Fiffi inte stod still… Men jag vette tusan om jag tror på min mätning heller, då hon första gången blev 164 cm och andra gången 165 cm. Skulle hon ha krympt under sommaren? Nu är hon förvisso oskodd, men ändå…

Ridningen rullar på, dock fäller hon som en tok just nu, och känns lite matt. Jag ska testa och rida med ett spö nästa gång, bara för att kunna renodla hjälperna lite. Vi behöver även få lite mer framåtbjudning för att bli rakare på långsidorna, det blir lätt lite slalom annars. Helst av allt skulle jag vilja rida henne ut i skogen, men jag är inte riktigt säker på henne än, och vi har en hel del travhästar i vår skog som när som helst kan komma upp bakom/framför/bredvid en, utan att det märks. (Mini var jätterädd för dessa, trots många övertygelser om att de också var hästar…)
Vi får se till vintern om det finns någon trygg svans i stallet som vi kan hänga på ute, då har vi lärt känna varandra lite bättre förhoppningsvis också!

Ridning och en trött Fiffus!

Vilken helg det har varit, näst intill sommarväder – hur skönt som helst! Fiffi har fått flytta ifrån sin kompis Swea nu, och står i sin gamla hage igen. Jag vill gärna ha henne med en kompis men just nu behöver de träna på att vara ifrån varandra och bli lite självständiga. Jag har haft ganska svårt att ta in Fiffi själv från hagen och ha henne i stallet har varit en prövning… 😉
Saken är också den att den gamla hagen har stått orörd sedan i början av juni, gräset har både bränts upp under torkan i somras, och återhämtat sig nu på höstkanten, och Fiffi fick nog en chock över att komma ut på grönbete igen. När hon kom in på eftermiddagen idag var hon jättetrött och väldigt mätt. Det tar nog några dagar innan hon kommer i fas igen tror jag!

Jag har ridit igår och idag, och det känns bara bättre och bättre! Bara på några få gånger har hon blivit mycket rakare, bjuder på framåt på långsidorna och går att svänga och byta varv utan problem. Jag har även galopperat utan lina, dock bara på volt än så länge. Fiffi tappar bjudningen lite i galoppen och jag får nog försöka ta oss ut på fyrkanten där med snart!

Idag longerade jag bara en kort stund innan jag hoppade upp, troligen behövs inte longeringen alls, och jag tror jag bara kommer göra det när hon har vilat några dagar, eller om det är någon yttre omständighet som göra att hon är extra spänd.

Nu ska hon få vila åtminstone tre dagar, så får vi se om hon piggar på sig lite. Värmen gör ju sitt till också, men jag tror det ska bli lite svalare till  veckan.

Några fina bilder från idag:

Och ett par filmer! Jag inser att det förmodligen bara är jag och mina närmaste som tycker det är roligt med att se dessa träningspass, men jag tycker samtidigt att det är så roligt att dela med mig av det, så ni får stå ut! 😉

Galopperat!!

En stor dag idag! En dag vi (jag) har mentalt förberett oss (mig) på i flera månader. Galopp-dagen! 😉 Det har varit en liten mental sak hos mig, eftersom det var i just galoppfattningen som hon fick sadeltvång på treårstestet. Det har ju inte hänt varken före eller efter, men eftersom jag är ganska så feg av mig så satte det sig lite i huvudet på mig.

Men idag så kändes det som en bra dag att testa. Jag har ridit henne 6 eller 7 gånger nu, och känner mig säkrare för varje gång. Bromsen fungerar fint, svänga går hyfsat och hon lyssnar faktiskt bra på skänklarna. Sen är ju kontakten lite av och på, men även det blir bättre. Jag tömkörde igår och fokuserade på galoppfattningarna, som gick super. (Hon lyssnar väldigt bra på kommandot ”galopp”!).

Christine är så snäll och är med mig när jag rider, så hon fick hålla oss på lina idag när jag skulle testa. Vi gjorde två fattningar åt båda håll, alla i rätt galopp och Fiffi lyssnade fint när jag bad henne sakta av och även när hon höll på att bryta av och jag drev på henne, så förstod hon vad jag ville. Duktig Fiffus! 😀

Efter det så red jag runt själv runt fyrkanten i trav, vände snett igenom och övade på att rida rakt fram. Det går lättare åt det ”svåra” hållet, åt vänster, där är hon mycket rakare och bjuder på fint framåt. I höger varv böjde hon väldigt på halsen åt höger och det var lite svårt att få fram henne rakt. Men vad tusan, bara det jag sitter och övar på rakriktning är inte något jag ens kunde tro att jag skulle göra än, jag trodde jag skulle rida på lina i flera veckor! 😛

Dagens pass kom inte med på film, husse (och första filmare) påstod att han stod för långt bort (finns annars zoom på dagens moderna telefoner 😉 ), men vi fastnade på film häromdagen!

Det är så himla kul att vara igång lite mer nu och faktiskt kunna rida på min egna häst! Planen är inte helt fastställd för i år, men jag tror jag kommer fortsätta rida/tömköra henne ungefär 3 gånger i veckan fram tills december/januari då hon kommer få lite vila. Hon har ju faktiskt vilat ganska mycket redan i år, med tanke på vargtänderna och att hon sommarvilade i 3 månader. Hon ser väldigt ”klar” ut i kroppen nu, så jag tror att hon fixar en höst med aktiviteter!

Det har hänt en del sedan den där dagen i december förra året när Fiffi hade ryttare på sig för första gången!

Det ska nu gå att kommentera igen, testa gärna! 😉

En liten film!

Bloggen fungerar långt ifrån optimalt, men jag tror åtminstone ni kan komma in och läsa här, trots att det ser lite knasigt ut kanske. (Jag och teknikerna på One.com är väl bekanta med varandra vid det här laget…)

Jag har nu hunnit rida Fiffi 4 gånger! Sista gången red jag runt halva ridhuset i trav och bytte varv. Stort! Stora ridhusporten har blåst bort (!!) i senaste stormen, så det går inte att stänga in oss, så jag vill inte göra för stora utsvävningar innan den är på plats igen.

Fiffi bjuder på lite mer fram för varje gång, och blir då automatiskt mer stabil i formen. När hon backar av lite blir hon ganska slängig med huvudet, och en unghäst ska ju bara tänka på framåt, så det är ju inte mer än rätt att hon protesterar. 😉 Väldigt snäll har hon varit hittills iallafall, och har inte alls spänt sig för vare sig ryttaren eller sadeln.
Jag är inte helt bekväm med att galoppera på henne än, men det kommer. Vi behöver ändå öva på att styra så det kanske är lika bra att öva på en gångart i taget. 🙂

Imorgon ska jag tömköra henne för att sen rida igen på tisdag eller onsdag. Stackars Fiffi är brunstig IGEN (2:a gången på en månad) och blir jättetrött och står och kissar exakt hela tiden, men jag hoppas det går snabbt över. Hon försöker med alla medel få sin boxgranne Hugo intresserad, men lyckas inte speciellt bra. Skönt att hon inte piper och håller på, men det märks på henne att hon blir dämpad. Mini fick ju munkpeppar en period, kanske ska testa det på Fiffi nästa år.

Vi fastnade iallafall på en liten film, första gången vi red utan att någon höll i oss!

Fiffi och Hugo, han förstår inte alls vad hon vill. Och visst ser hon liten ut?! Han är nämligen hela 178 cm hög! 😀

Vi har fått nya hjälpredor i stallet både gulliga (katt) och mindre gulliga (5 miljoner gråsparvar)

ÄNTLIGEN (x 2)!

Bloggen har strulat som tusan sedan i somras, orsak? En mal… (Malware 😉 ). Jag har suttit i chattsupport både på svenska och engelska i hur många timmar som helst, och fått radera massor av tillägg och andra diverse saker, därav ser bloggen ut som den gör nu.

Om någon är intresserad av att hjälp mig med lite design (mot betalning givetvis), snälla skicka ett mejl; dressyrsnack@hotmail.com

Vad har då hänt sedan sist? Massor! Eller ja, Fiffi fick gå på bete till sista dagarna i augusti. Hon och Swea hade världens bästa sommar ute på lösdrift. De kunde gå in i skuggan de varma dagarna och hade massor av gräs att äta nästan hela sommaren. De får fortsätta gå ihop nu under en tid, de funkar verkligen fint ihop.

Igår var även första gången jag hoppade upp på henne! Jag har förberett oss båda i ett par veckor, med tömkörning, longering med dressyrsadeln och även hängt på henne. Fiffi känns mer mogen än i våras, även om hon är vaken och känslig, men det blir inte riktigt samma explosionsreaktioner nu. Hon hade en släng av sadeltvång vid första tömkörningstillfället, då med ny, smal gjord, men efter den gången har det inte varit så mycket som en spark.

Igår då så tog jag mod till mig och kravlade mig upp. Jag travade åt båda hållen (på lina) och det kändes bra. Hon var aningens spänd i början, men slappnade av snabbt. Hon är ju faktiskt inte riden på över 3 månader! Planen för hösten är ridning två gånger i veckan och tömkörning en gång, sedan blir det lite vila när det passar in.

Jag hoppas ni vill hänga med på vår resa (och att ni hittar tillbaka hit efter alla veckors frånvaro!)


Fiffi och Swea mådde som de två prinsessor de är! 🙂


Tillbaka till verkligheten!

 

Gårdagens test – mycket blandat resultat

Då var det gjort. Fiffis treårstest! Hur gick det då? Ja, vart ska jag börja… Jag kan iallafall säga att jag är helt nöjd med hennes bedömning och siffror. Det var ungefär det jag väntade mig, + 1 cm på mankhöjden (jag gissade 168, hon var 169 med spänning i kroppen 😉 ). Hon fick väldigt fina omdömen av gångartsdomaren som tyckte att hon var väldigt välutvecklad men för dagen något i framvikt. Hon hade vägvinnande gångarter men lite svårbedömd i skritten. Helt i sin ordning tycker jag. Fiffi var spänd men försökte sitt bästa (hon försökte även sitt bästa med att bli av med knopparna, och fick panik när flätorna lossnade och stack henne på halsen… Ston?!)
Hon fick poängen 8-7,5-7,5-7-8-8, 46 poäng och klass 1. Hoppade för godkänt betyg.

Men sen kom ridningen. Troligtvis en total missbedömning från vår sida, hur spänd hon faktiskt var. Vi trodde verkligen att hon skulle vara trött och velade till och med om vi skulle longera henne eller inte. Nu gjorde jag det och hon galopperade snällt åt vänster, men bockade en del åt höger, något hon har gjort även hemma. Dock aldrig med ryttare på. När Christine hoppade upp och började trava såg det helt okej ut, men man såg att Fiffi var lite spänd för omgivningen, tittade på staketet osv. När galoppfattningen kom fick hon världens sadeltvång och var ytterst nära att slå runt. Christine försökte klamra sig fast, men  ramlade till sist av.

Jag vet verkligen inte vad den utlösare faktorn var, det kanske var lite av varje som till slut slog över. Hon har aldrig visat några tendenser hemma, förutom en gång i vintras men det var inget mot gårdagens reaktion. Senaste två månaderna har hon vart riktigt avspänd att rida, sista gången i fredags var hon helt suverän.

Så nu har jag en hel del att fundera på och skulle verkligen uppskatta några kloka råd!

Jag borde verkligen rida henne en gång innan betet, på hemmaplan i lugn och ro. Men vågar jag det? Det vet jag inte. Ska jag bara låta saken vara och tro att det var en engångsgrej? Låta henne gå på bete i två månader och ta tag i det till hösten? Ska jag då skicka iväg henne på utbildning hos någon som är mer unghästkunnig?
Ridprovsdomaren tyckte att jag skulle betäcka henne och låta henne mogna på det sättet. Är det en bra idé? Då kommer ju direkt 18 följdproblem (eftersom jag har en tendens att se just problem istället för möjligheter i allt jag gör), vart ska jag ha henne när hon ska föla? Hur gör man? Är det värt det?

Hjälp!!

Nöjd med Fiffus iallafall, hon fick inte den optimala resan dit. När vi åkte kom såklart världens värsta åskregn och följde med oss halva bilturen. Inte lätt för en ljudkänslig häst.

Idag – sliten bebispålle.

5 dagar kvar…

På söndag är det dags. Då går treårsttestet av stapeln. Jag måste erkänna att jag är så himla nervös! Jag vet att det är treåringar vi pratar om, de har aldrig varit ute på liknande saker tidigare, de kan reagera hur som helst, men samtidigt så vill jag ju så gärna kunna visa upp henne så bra som möjligt. Vi vet att vi har en fin häst, och det vill jag att resten ska se med! 😉

Jag tror att hon kommer att vara ganska så spänd men jag hoppas att det inte påverkar gångarterna allt för negativt. Testet är flyttat från Lillerud i Karlstad till Hammarö RF, det ridhuset är inte helt optimalt, då läktaren går längst med hela långsidan på banan. Nu vet inte jag hur de har tänkt att bygga och hästarna kanske inte alls tänker som jag ( 😛 ), men jag hoppas att det inte påverkar allt för mycket. Det blev lite med kort varsel som testet flyttades, så det var ju tur att det fanns en anläggning ledig.

Hur det än går, så kan jag iallafall säga att Fiffi är såpass förberedd som det går, med tanke på våra förutsättningar. Det har inte varit någon lätt vinter för Fiffi, med den kroppsförändringen (hur stor hon har blivit ska bli mycket intressant att veta, vi har nästan slagit vad i stallet, jag tippar på 168cm!), den spräckta vargtanden som ställde till så mycket och på det alla mjölktänder som vandrade runt i munnen på henne. Jag får försöka se det som en rolig grej att vara med på, som jag har sagt förut så är det inte slutmålet i Fiffis liv – det är knappt början!

Jag minns när jag visade Mini på kvalitén (hon var aldrig visad som treåring). Jag var så jäkla nervös att jag nästan kräktes innan. Mini var aldrig riden utomhus, löshoppad inte allt för många gånger, och kunde knappt fatta galopp. Lite nivåskillnad mot de andra hästarna som var med kan jag säga. Jag visste inte exakt hur det skulle gå till, men på något sätt så klarade vi oss igenom det ändå. Mini förvånade oss alla genom att vara stencool i ridningen, men visade absolut inga gångarter. Hon fick blygsamma 6:or rätt igenom, hoppade sisådär (rakt upp och rakt ned), men i slutänden blev hon ändå en av de mest framgångsrika dressyrhästarna i den årgången (av de som var med på vårt test!), så det säger definitivt inte allt!

Håll tummarna för oss på söndag – hela team Fiffus!

En liten fin ögoninfektion kom precis lagomt, som tur var räckte det med ett vattenbad av ögat och en mössa så var det problemet väck!

Träningsvärk

Mindre än en månad kvar till visning! Jag måste erkänna att jag är sjukt nervös för detta, jag har ju ingen som helst erfarenhet av treårstest, mer än att vi visade några stycken när jag arbetade i ett dressyrstall, men det är ju liksom 11-12 ÅR sen! Det enda jag kommer ihåg var att vi vid ett tillfälle körde mot rött ljus på vägen till visningen för att min chef skulle peka ut en fotbollsarena.

Jag har läst massor av artiklar och anvisningar hur det går till, och tittat på filmer från SWB.  Tänk om det hade varit en vanlig dressyrtävling, det kan jag iallafall!

Igår tränade jag på att springa med Fiffi. Sist jag gjorde det filmade jag, och jag har nog aldrig orsakat så mycket skratt som när jag visade den filmen i stallet sen. Jag tyckte liksom att jag sprang snabbt och kontrollerat och att Fiffi hade en bra tempo. Ja ni ser ju själva…..

Så igår sprang jag snabbare än jag någonsin gjort tidigare, vilket resulterade i träningsvärk idag. En klar förbättring, men jag måste få Fiffi lika engagerad som jag verkar vara!

Jag fullkomligt flyger fram, 10-poängare?!

Annars tränar vi vidare med lastning, ridning och på torsdag ska vi löshoppa. Det är något vi tyvärr ligger väldigt mycket efter med, men jag hoppas att det ordnar sig.
Jag tror att Fiffi kommer må gott av en sommar i stillhet sen!

Vi har bytt stall också, till ett rent sto-stall! Tror det blir riktigt bra!

Ridning och lastträning

Hej och hå, nu får Fiffis hjärna (och kropp!) träna på ordentligt. Vi kör ridning ungefär 3-4 ggr/veckan, beroende på hur det passar i våra scheman, vi lasttränar så ofta vi bara kan, vi ska iväg och löshoppa nästa vecka och däremellan tränar vi på att springa och ställa upp. Fullt upp alltså!

Rigningen går sakta men säkert framåt. Christine har ridit henne i alla gångarter på utebanan, runt fyrkanten, och även om Fiffi fortfarande slår med huvudet ibland, speciellt när hon blir trött, så är det väldigt mycket bättre än innan. Hon gör faktiskt mycket bra galoppfattningar (för att vara bebis) och fattar nästan alltid rätt galopp. Bara att jobba vidare, drygt en månad till visning! Tyvärr verkar hon fortfarande ha en hel hög med mjölktänder kvar som ställer till det lite för henne, men jag hoppas att den värsta tiden snart är över. Det kommer bli bra för Fiffus att gå på långsemester sen!

Jag har även tagit tag i lastträning. Det är liksom ett måste om vi ens ska komma iväg på något alls. 😆 Jag läste en superbra artikel om Eamon Hickeys sätt att lasträna, och gjorde mig en ”light” variant av den (läs HÄR). Jag började med att flytta henne framför transporten, så som det står i artikeln, bara för att ha henne i rörelse hela tiden. Sen gick vi några steg upp på lämmen för att sedan backa ut igen. Fiffi lyssnar väldigt bra på just back-kommando och jag försöker se till att det hela tiden är jag som ber henne backa, så att hon inte går ut själv.
Det tog inte lång stund innan hon helt var inne i släpet, första gången hade hon lite svårt att vänta kvar där inne bara. Men vi tränade några korta sekvenser flera dagar i rad, och dag tre gick hon in och vi kunde stänga luckan bakom henne. Hon blir lite nervös, men vi tar det bara lugnt, jag vill inte att hon ska bli skrämd, då blir det bara värre sen. Hon är iallafall inte rädd för att gå in, andra gången vi tränade så puttade hon undan mig och gick in själv! 😁

Idag väntas ridning igen, efter två dagars vila! Vi ska även byta stall idag (vi har tre stalldelar på gården), en annan unghäst i stallet är i stort behov av miljöombyte, så då får Fiffi flytta in i den ”nya” delen, där det (av en slump) bara finns tjej-hästar! 👯‍♀️ Det blir nog bra!

Två steg fram, ett tillbaka

Ena dagen sliter jag mitt hår och min sambo får påminna mig om att jag har berättat mängder av historier om en vild Mini-unghäst (jag förtränger detta lätt), men dagen efter är allt på topp igen. Unghästar! 

Vi har så smått börjat rida igen efter att vargtänderna försvann. Under de två veckorna hon har gått utan bett, har jag logerat henne med en kapson och sadel. Det har gått över förväntan! Fiffi har varit jättelugn och tillfreds. Vi har även tränat att springa för att kunna visa för hand. Hrm, det är något vi (jag) behöver träna på…

Första gången vi skulle rida, tror jag Fiffi kom ihåg att det hade gjort ont tidigare. Hon var inte helt lugn och både bockade och sparkade bakut som en tok när jag longerade, något hon inte alls gjorde med kapsonen. Hon var lite på tårna redan innan, av någon anledning kunde hon helt plötsligt inte stå på stallgången längre utan kastade sig bakåt och sprängde ena kedjan. Något hon inte har gjort en endaste gång sedan i höstas. Varför? Har absolut inte en blekaste aning. Men Fiffi ser mycket som ingen annan ser så det var väl något sådant som spökade.

Igår red vi för andra gången och det var så mycket bättre! Inte en endaste bock eller spark, och mycket lugnare i munnen är vi red. Vi skyndar otroligt långsamt och har endast ridit med lina, och endast i trav. Jag vill absolut inte hetsa fram något bara för att hon ska visas om drygt en månad. Det är liksom inte treårstestet som är målet i Fiffis liv – det finns allt större mål! (Men jag kan inte förneka att jag känner mig stressad av alla lugna, fina treåringar som springer i perfekt form, avslappnat i alla gångarter. Vi är inte riktigt där kan jag säga!)

Annars har faktiskt Fiffus lugnat ned sig och landat i tillvaron bra, hon är (oftast) snäll i all hantering, lugn i hagen och blir inte stressad av att bli lämnad själv i stall eller hage.

Vi håller även på med lastträning, inte helt självklart att gå in, men hon är inte speciellt stressad. Hon parkerar mest och fryser fast. Jag har läst lite tips från Eamon Hickey som jag ska testa nästa gång, även där vill jag inte stressa fram något. (Och även här får jag påminnas om att det tog ca 45 minuter att få in Mini i släpet första året…)

Vi övar även uppställningar! Här ser hon inte lika överbyggd ut, och vinterpälstussarna på benen kan knappt anas! 😉

Såååå himla härligt att kunna ha hästarna utan täcke i hagen! Vi har så bra vindskydd/hus som de kan gå in i om det regnar, så Fiffi får gå utan täcke även när det är blött!

Fiffis haggranne sov gott i hagen idag, hon undrade mest vad han höll på med..

 

Ett bra veterinärbesök

Jag skrev ju att Fiffi har varit väldigt jobbig med munnen – i princip sedan vi satte igång henne igen. Dock blev det klart värre de sista två gångerna, det var också då jag bokade en tidigare veterinärtid och då planerade vi inte in några mer ridpass.

Och det var – med facit i hand – ett otroligt klokt beslut! Jag hade ingen möjlighet att vara med idag (jag kan inte ta semester på mitt jobb om jag inte lämnar in en ansökan minst 2 månader i förväg, alltså inte ens en dag…) så världens snällaste Christine (som även rider Fiffi) stuvade om sin jobbplanering och tog hand om Fiffus.

Jag hade bokat en veterinär som heter Caroline och som tidigare har arbetat på Husaby. Nu har hon en ”rullande klinik” och gör hembesök. Väldigt smidigt att kunna göra vissa saker på hemmaplan.
När Fiffi tillslut blev ordentligt drogad (krävdes 3 sprutor och utbyte av verksam substans) så uppdagades problemet ganska snabbt. Den ena vargtanden var helt sprucken och blodig, den andra var intakt men hade orsakat sår i kinden. Stackars lilla bebis-Fiffi! Hon har även världens aktivitet i munnen och håller på att byta ut varenda mjölktand på en gång, så det var tydligen en riktigt märklig syn att se.

Men nu är båda vargtänderna borta och mjölktänderna gör man ju inte så mycket åt, det får naturen sköta på egen hand. Det blir ungefär 2 veckor utan bett sen testar vi igen. Förhoppningsvis förknippar inte Fiffi bettet med obehag och kommer åter ha den där fina munnen som hon har visat prov på tidigare. Hon hade varit så himla snäll idag, även om drogerna inte bet på henne så var hon lugn och snäll hela tiden, bara lite väl vaken för en tandutdragning. 😉

Och än en gång TACK till Christine som offrade en halv arbetsdag för Fiffis – och vår – skull. Så jäkla underbart att ha sådana människor omkring sig! 💕

Ett litet avbrott!

Fiffi har inte varit riktigt nöjd sedan vi satte igång henne igen. Jag misstänker starkt att det kommer ifrån munnen, då hon visar ett beteende som är ganska typiskt för en ”munhäst”. Sista gången vi red (i onsdags) så slog hon med huvudet och försökte liksom vrida sig bort från kontakten. Eller ja, hon vill gärna ha stöd på ena sidan och när den släpps får hon nästan panik. Hon har även ett ändrat tuggmönster, främst med godis och morötter, så jag tror (och hoppas!!) att det är vargtänderna som spökar. Hon har dessa på båda sidor, så på måndag kommer veterinären och drar ut dem.

Det blir då två veckor utan bett, men jag ska istället lägga fokus på lastträning och kanske löshoppning om tillfället kommer upp. Under tiden ska även Fiffi fälla klart sin päls hade jag tänkt mig, men med tanke på mängden av den varan så känns det inte så hoppfullt…

Världens mysigaste är hon iallafall, igår hade vi frisering och spadag, det var oerhört uppskattat av fröken.

Överbyggd?! Nej, inte ett dugg….!

Hej från oss! Våren är HÄR!