Oktober 2008…

Jag fick önskemål om att skriva om Minis unghästår. Detta inlägget har jag publicerat förut, men gör det då igen!

Då mötte jag Minardi för första gången.

Jag hade redan en häst då, Batseba. Men hon skulle betäckas, och då kunde jag ju inte ha kvar henne längre. Vi hade pratat lite om att köpa en häst och tog då kontakt med Arras uppfödare, Gerd. Och visst, hon hade en oinriden 3-åring som var fin, men det hade inte hunnits med att rida in den.

Jag hade inte råd att köpa denna häst, utan vi kom överrens om att jag skulle rida in den, utbilda och ha under unghäståren. Det var helt ok med mig, jag var van att låna hästar…

Så i oktober 2008, åkte jag och tittade på Mini för första gången. Vi möttes av en lurvig liten varelse med världens finaste ögon, och en härlig uppsyn. Jag fick se henne lös i ridhuset, och trots att hon för dagen var halt på ett bakben (hade ramlat omkull på stallgången, idag är jag inte förvånad), så rörde hon sig jättetrevligt.

Jag var uppe i Torsby några gånger under hösten/vintern och började med inridningen på hennes hemmaplan. I slutet av november tog jag hem henne.

Mini i Torsby

Under inridningen, miljöträning i tältet…

Det tog låång tid innan Mini var helt bekväm med att ha en ryttare på ryggen. Hon är extremt känslig. Till exempel tog det 3 månader att få på henne ett täcke normalt.

Första gången jag red med spö, snuddade jag henne på bogen. Det tog hon bra och gick fram. Men efter det var hon livrädd för tygeländen på den sidan, och spö var inte att tänka på. Det tog ett år innan jag kunde ha spö igen.

Men Mini har utvecklats enormt mycket och har blivit säkrare i sig själv. Jag fick erbjudande att köpa henne för ett år sen, och så blev det!

Jag har haft många tvivel på henne under de här åren. Först trodde jag aldrig att det skulle gå och tävla på henne. Men det visade sig att hon var betydligt snällare och lugnare på tävlingsplatsen, än hemma.

När Mini blev 5 år sa Anki till mig ”att nu måste du börja kräva mer av henne, rid henne som en vuxen häst”. Och jag var verkligen tvungen att börja tänka annorlunda i min ridning. En bra sak var att jag under samma period red Arras en hel del, och då red jag oftast han först, och hoppade sen direkt upp på Mini.

Helt plötsligt red jag henne på ett annat sätt, och det gjorde en enorm skillnad.

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om alla konstigheter som Mini har haft för sig, men jag hoppar över det (ni skulle tro att hon har psykiska problem, jag skylle dock lite på hennes morfar… 😉 ). Men trots alla nedförsbackar vi har haft och trots alla enorma tvivel, så har det blivit en jättetrevlig liten häst, som jag har haft jättekul med, och hoppas på att ha många år till framöver!

På kvalitetsbedömningen

Första tävlingen

// Emma

Fina Batseba!

Jag har väl berättat om min fd pålle, Batseba? Jag hade henne som utbildningshäst/tävlingskompis när jag bodde i Skåne, och sen fick hon följa med mig hem till Karlstad. Jag hade henne i ungefär 4 år och vi tävlade upp till MSVB.

Hon var världens snällaste häst. I alla kategorier. Hon var 12 år när hon fick åka hem till sin ägare igen, och under dom ca 9 åren hon hade blivit riden, så har ingen lyckats ramla av på henne. Och då har hon många gånger fått agera häst åt ”nybörjartanter med noll koll på kroppen, och med en eventuell höftprotes”.

Nu har hon blivit mamma åt ett supersött sto (?). Kolla in:

Fölis är e: Don Romantic. Batseba är e: Bellini-Chapman-Carnoustie xx

 

Några bilder på ”Babben” under våran tid tillsammans:

Den här bilden har jag en megaförstorning på

// Emma

Skenet bedrar!

Min första ponny var ett stort misstag. Jag var 11 år och ponnyn var 4. Bara där brast det. Men det gick ganska bra när jag provred henne, tror dock att jag red i typ 10 minuter eller något sånt.

Men hon var så himlans söt, så vi glömde snabbt bort att det tog 1 timme att lasta henne när vi skulle åka hem.
En lång historia ska blir kort. Hon var inte helt friskt i huvudet. I början gick det väl ganska bra, men ju mer jag red henne, desto mer började hon protestera. Hon stannade varje gång jag la till skänkeln, stegrade sig, bockade, sparkade, ja hela registret!

Tillsist fick jag inte rida henne längre och hon fick åka tillbaks till ägaren. Trots hennes överjävliga humör, så grät jag floder när vi lämnade henne där. Men efter någon månad fick jag en egen ponny och allt var frid och fröjd igen! 🙂

Cherry Darling f.-91 E: Horsemosens Charlie Brown

// Emma


Hittade bilder!

Min dator måste vara jättestor, och överallt gömmer det sig bilder som jag inte hade en aning om existerade! Kul!

Össjö Gård

Min fd.fd. häst Welton. Han bodde helt underbart när vi var i Skåne. Lite skamfilat kanske,
men hur många hästar har en box med egen uteplats och altan!? Där strosade han ut och in,
som han kände för. (Självklart gick han i vanlig hage på dagtid!)

Longervolten. Där tillbringade jag många, många, många timmar! Ramlade även av där en gång…
(På en 135 cm stor ponny……)

Ingång till min lilla lya.

Liten pållehäst, e: Sir Schölling. Blev tyvärr bara 3 veckor… 🙁

Och slutligen en väldigt dålig bild från ridhuset. Jag och Welton.

// Emma

Saknar ibland!

Nångång emellanåt, så saknar jag faktiskt min tid i Skåne. Visst, det var väldigt hårt arbete, och så gott som inga lediga dagar. Men oj, vad man lärde sig mycket och jag fick rida många olika hästar.

En rolig tid, men med handen på hjärtat, jag skulle inte vilja åka tillbaks!

Jag, Strega och föl med okänt namn…

Fina lilla Robban. Coolaste hästen ever. När han var 3 år, gick han skänkelvikningar
och förvänd galopp. Han ökade som en stjärna och gick i kanonstadig form.
Oslagbar ridbarhet!

// Emma

Oktober 2008…

Då mötte jag Minardi för första gången.

Jag hade redan en häst då, Batseba. Men hon skulle betäckas, och då kunde jag ju inte ha kvar henne längre. Vi hade pratat lite om att köpa en häst och tog då kontakt med Arras uppfödare, Gerd. Och visst, hon hade en oinriden 3-åring som var fin, men det hade inte hunnits med att rida in den.

Jag hade inte råd att köpa denna häst, utan vi kom överrens om att jag skulle rida in den, utbilda och ha under unghäståren. Det var helt ok med mig, jag var van att låna hästar…

Så i oktober 2008, åkte jag och tittade på Mini för första gången. Vi möttes av en lurvig liten varelse med världens finaste ögon, och en härlig uppsyn. Jag fick se henne lös i ridhuset, och trots att hon för dagen var halt på ett bakben (hade ramlat omkull på stallgången, idag är jag inte förvånad), så rörde hon sig jättetrevligt.

Jag var uppe i Torsby några gånger under hösten/vintern och började med inridningen på hennes hemmaplan. I slutet av november tog jag hem henne.

Mini i Torsby

Under inridningen, miljöträning i tältet…

Det tog låång tid innan Mini var helt bekväm med att ha en ryttare på ryggen. Hon är extremt känslig. Till exempel tog det 3 månader att få på henne ett täcke normalt.

Första gången jag red med spö, snuddade jag henne på bogen. Det tog hon bra och gick fram. Men efter det var hon livrädd för tygeländen på den sidan, och spö var inte att tänka på. Det tog ett år innan jag kunde ha spö igen.

Men Mini har utvecklats enormt mycket och har blivit säkrare i sig själv. Jag fick erbjudande att köpa henne för ett år sen, och så blev det!

Jag har haft många tvivel på henne under de här åren. Först trodde jag aldrig att det skulle gå och tävla på henne. Men det visade sig att hon var betydligt snällare och lugnare på tävlingsplatsen, än hemma.

Nu har jag haft henne i 2 1/2 år och hoppas på många fler!

På kvalitetsbedömningen

Första tävlingen

// Emma

Min första tävling!

Jag hittade en bild från min första tävling med egen häst! Min allra första tävling ägde rum på en ridskoleponny, när jag var 8 år. På den tiden fanns det typ inga kameror, åtminstonde inga som kunde ta bra bilder i ridhus! 😛
Men här är jag iallafall 12 år. Ponnyn hette Curiosity killed the cat, kallad Etta. Hon var en fullblodskorsning och heltokig! Detta var en lokal LC hoppning, första omgången i division 2. Och vi vann med laget! (Marias syster Helena var även med här med deras ponny Kasper).

Herrejisses vad längesen…

Hoppträning från samma sommar

Jag hade Etta i ganska många år, men de sista åren var hon utlånad, det är alltså hon som är mamma till min uppfödning Crictor.

Etta fick sluta sina dagar 2009, pga ”ålderskrämpor”, 24 år gammal!

Dagen innan hon fick somna in. Enligt uppgift var hon heltokig in i det sista! 😀

// Emma

Första mötet med Arras

Första gången jag såg Arras blev jag fullkomligt överväldigad. Han var underbart fin. Jag tyckte att han var det finaste jag sett i hästväg. Första gången jag såg honom ridas, var när en tjej från Torsby provred Arras för min tränare Anki. Det var alltså en annan tjej som hade tänkt köpa Arras. Nu hade jag sådan tur att den tjejen var lite för lång och valde att inte köpa honom.

Jag pratade med Anki om att jag var intresserad av att köpa Arras, och hon tyckte utan tvekan att jag skulle köpa honom. Han var perfekt för mig. 5 år, fina gångarter, lagom i modellen. Därefter blev det ett långt samtal med min mor som fick stå för den ekonomiska biten. Hon tyckte att han var lite för dyr för oss, men även hon blev totalt förälskad i denna varelse och köpet var ett faktum. Nu har jag haft honom i åtta år och är otroligt tacksam för att jag fått vara en del av hans liv.

/Maria

Här bodde vi!

Så här fint hade vi det, när vi bodde i Skåneland. Vi bodde ett par mil utanför Ängelholm, i en by som heter Össjö. Det var faktiskt ett slott, som var byggt någon gång på 1700-talet. Tveksamt om det var renoverat något efter det. Men det såg fint ut på utsidan iallafall! Och uppenbarligen trivdes jag väldigt bra. Maria flyttade hem efter 8 månader, jag stannade i nästan 3 år… 🙂

// Emma

Back in the days

Bland de ponnyer jag har gillat allra bäst har vi Prisse ”Surprime Price”. En underbar lektionsponny som var bedrövligt omständig att lasta.

När vi lastade honom ställde vi transporten längst med en vägg för att sedan lyfta ett ben i taget, både fram och bakben, till han var helt inne i transporten. Det gäller att hitta sina knep! Vi tävlade i hoppning och tävlade upp till 100 cm.

/Maria

Oldies

Jag har nyligen hittat några gamla bilder på mina fd hästar.

Min absoluta favorithäst genom tiderna var Albert. Han var ett förklätt halvblod i en kallblodskropp. 😀

Albert är den typen av häst, som var en gammal farbror redan vid 10 års ålder. Det var tänkt att jag skulle ha honom som hopphäst först, men han visade ganska snabbt att, hoppning nog inte var hans grej (5 nedslag av 7 första tävlingen..).

Vi började med dressyren istället och det visade sig vara Abbes grej. I LB-LA var vi oslagbara. Han var väldigt lydig och genomsnäll, så det vann vi många poäng på. Tyvärr hade han bakbenen kvar i stallet, så när vi skulle börja med byten, blev det stopp.

Men vi hade mycket kul ihop, vi vann bla. Junior-DM, 2002!

Albert är numera skogshäst åt en pastor, så han har det nog utmärkt! 😀

Albert, f-91

E: Amiral – Lambert

En 19-årig Emma och Albert nyss nedflyttade till Skåne

// Emma