Maj genom åren

Alltid roligt att gå igenom gamla bilder här på bloggen. Vi har ett gediget arkiv kan jag säga… Bara på min dator har jag nästan 20 000 bilder, lägg till ungefär 300 videofilmer så förstår ni att det finns mycket att kolla på!

Men det är väldigt kul, speciellt att jämföra lite. Här följer några bilder på mig och Mini, från maj 2013 till maj 2017.

Maj 2013

Maj 2014

Maj 2015

Maj 2016

Maj 2017

Första galoppen efter 6 månaders konvalescens

Vi får se hur maj 2018 kommer att se ut! 🙂

När man gräver lite i arkivet…

Så hittar man några godbitar! Vi har ju trots allt haft bloggen i 5 år nu, och skrivit tusentals inlägg. Men mina favoriter måste nog vara de här två. Jag hade lite glömt bort hur eländig min gröna stallbil faktiskt var, och jag skrattade högt när jag läste inlägget!

Och på tal om mitt ”rida ut”-inlägg igår, som tur är så möter vi inte så mycket älgar längre… 😉

En hästmänniskas bil…!

 

Jag HATAR att rida ut!!

/Emma

 

Söndag med mycket häst!

Notering

Hej på er! Vilken fin dag vi har haft idag. Solen skiner i Karlstad. Jag har ridit Penny, Elton och Montana. Jag har också varit och tittat på Emma när de tävlade på Hammarö. Vi var till stallet tidigt i morse och tog ut Penny strax efter klockan åtta. Hon har gått så himla bra den här veckan i ridhuset. Idag var det dags för utebanan!

Det var aningen okoncentrerat jämfört med tidigare i veckan. För första gången gjorde Penny en supersnabb ”avstickare” ut från ridbanan vid en av ingångarna. Jag hann inte ens reagera, rätt som det var stod vi två meter utanför ridbanan precis vid hagen. Tvärnit blev det och jag kunde inte låta bli att brista ut i skratt! 😀

Vi traskade in på banan igen och travade vidare som om inget hade hänt. Nästa gång vi kom förbi samma ”hål” tittade hon till lite mot utgången men jag fick ratta tillbaka henne på rätt spår. Efter det var det inte någon tendens alls till att avvika från spåret.

Jag hade lite svårt med galoppfattningarna idag och hon var lite mer ur form men det blev bättre och bättre under passets gång. Jag avslutade henne efter lite drygt 15 minuter och då hade hon skött sig bra. Imorgon är det dags för Ankiträning och det ska bli himla kul. Det ska bli intressant att se om Anki ser någon skillnad jämför med sist vi red för två veckor sedan!

Precis när vi var klara såg vi ett gäng getter några meter från ridbanan som hade rymt från granngården. De fick igång hästarna så det stod härliga till. Penny som vanligtvis är superlugn tyckte att det var SUPERläskigt med getter….konstiga djur som inkräktar på gården tyckte Penny, haha!

img_9409 img_9428

/Maria

Hur söt!?

Här är vår ”debut” i Msv B. Det var en programridning för Clary Lundgren i mars 2012. Mini är alltså 7 år! Vi red inte så jättemånga Msv B det året, så det var först som 8-åring Mini gick de programmen på riktigt.

Nästan på dagen tre år efter att vi debuterade Msv B:2 på tävlingsbanan, vann vi vår första Msv A:1!

Men hur söt och blyg såg hon inte ut här? Det ser lite ut som att hon smyger fram. ❤️  Jag minns att bytena var förskräckliga på framridningen, och det syns här med, att hon vet precis vad som väntar och vill explodera några meter innan. Oj vad vi har jobbat med dessa byten!

/Emma

Nu och då!

Jag fick en kommentar häromdagen som påpekade vad kul det måste vara att ha varit med Mini från allra första början. Det fick mig börja tänka tillbaka på de snart 7 åren jag har känt min lilla häst.

I oktober 2008 åkte jag, mamma och Maria upp till Torsby och tittade på en oinriden och lurvig liten häst, med väldigt vakna ögon. Resan därifrån har varit allt annat än spikrak, men oj vad mycket kul vi har haft (och fortfarande har!) tillsammans!

Hon är den första egenutbildade häst jag har haft, och jag är stolt över mitt jobb och min lilla häst, som idag vem som helst kan hoppa upp på och rida utan problem. (Det vågade jag inte låta folk göra de första åren…!) Visst har jag gjort misstag och säkert gjort att en del saker har tagit längre tid, men jag vill tro att i slutänden så har allt blivit till det bästa ändå. Självklart har vår bästa tränare Anki varit med från början, annars hade det nog inte gått! (Och jag hade kanske gett upp..)
Men vi är inte i mål än, vi har mycket kvar att lära oss!

Här är iallafall Mini genom åren! 
Första klippet är hon 4 år (2009), och jag har precis börjat rida henne i galopp själv! Mini är inriden som 3-4 åring, så vi låg lite efter i början.

I maj 2011 har vi börjat tävla MSV C, men här rider vi en LA:3. Tror vi vann på dryga 70%?

Vår första start i Msv B:4. Som jag har hatat det programmet. Mini lärde sig det utantill och laddade för bytena redan i travdelen..

I maj i år vann vi vår första Msv A:1! 66,7%. Kort efter denna start fick hon sin hovskada och fick ta det lugnt nästan hela sommaren. Nu tränar vi upp oss mot denna form igen, för att sen försöka utveckla oss ännu mer!

//Emma

En återblick!

Vi fick en fråga om vi inte kunde skriva om våra tidigare hästar, och det har jag gjort en gång tidigare för längesen, men här kommer det igen!

Jag fick min första ponny när jag var 11 år. Hon hette Cherry Darling, (e: Horsemosens Charlie Brown) och var bara 4 år när vi hämtade henne. Hon kunde ingenting mer än att går framåt (för det mesta) och stanna (ofta). Vi var en dålig kombination redan från början, och efter ett halvår hade jag tröttnat, och Cherry fick åka tillbaka till sin ägare.

cherry

 

Mina föräldrar beslutade då att jag skulle få en egen ponny och vi la ner mycket tid på att leta hästannonser i olika tidningar och text-tv (!). Det fanns inte alls stort utbud, om ens något alls, på internet på den tiden. (Vilket inte hade spelat någon roll eftersom vanliga människor inte hade internet hemma, det ni barn!)
Efter lite letande och provridningar köptes ponnyn Curiosity killed the cat, kallad Etta. (e: Curacao xx). En pigg liten ponny som hade tävlat La hoppning. Hon var galen och superpigg men en genomsnäll ponny, som gjorde alla rätt så länge man inte störde henne. Hon var alltid riden på skarpa bett (hon var 11 år när jag fick henne), men efter lite dressyrarbete så kunde vi lägga de på hyllan, och det gick att tävla i hoppningen med henne på vanligt tränsbett.
Etta fick borrelia och fick en rörelsestörning, samt blev väldigt stel, så hon lånades ut för betäckning.

etta9

Jag lånade sen Torpedo, ”Toppen”, (e: Mon Ami, imp Danmark) som jag utbildade från noll upp till La hoppning och dressyr. Fin ponny, men blev lite osäker i hoppningen när det blev högre hinder. Efter ett par år lämnades han tillbaka till ägaren, och jag fick min första storhäst.

IMG_4313

Lobelia (e: Trofé), ytterligare en lånehäst som jag utbildade lite i hoppning. Hon var ganska duktig, men höll inte för tävlingsridning, utan fick åka till ägaren och bli avelshäst.

Hade en kort period en häst vid namn Octavia (e: Napoleon). Hon var dock alldeles för sönderstressad p.g.a. fel ridning hos tidigare ryttare, så hon fick flytta ut på landet till en lugnare miljö.

bild2-207x300

Lånade sen underbara hästen Albert (e: Amiral) som var hästen som fick mig in på dressyrbanan för första gången. Han hade varit skogs och haghäst i hela sitt, då, 11-åriga liv men levde visst upp när han fick visa upp sin fina sida, och vi hade massor av framgångar på tävlingsbanan.
Vi vann bl.a Junior-DM 2002 i Värmland och hade många vinster och placeringar upp till LA:6. Men där tog det tyvärr stopp. Albert var mer den lydiga hästen som gjorde allt så korrekt och fint, men hade kroppen emot sig när det gällde samling och bytena blev aldrig riktigt befästa.
Efter 4 år fick min fina farbror åka hem till Åmål igen, och idag är han 22 år och ägs av en pensionerad präst som rejsar runt på honom ute i skogarna! 😀

abbe

Welton (e: Weltbürger) kom till mig i början av 2005 (när jag bodde i Ängelholm) och den fina, fina hästen hade jag i ungefär 2 år tror jag. Han hade det mesta, tre bra gångarter, en fantastisk utstrålning och ett väldigt ombytligt humör… Han var alldeles för stor för mig och han fick sen komma till ryttare som lyckades ta fram alla hans fina kvalitéer.
Vi tävlade upp till La:6 med placeringar.

Össjö-005

Jag bodde ju som sagt i Skåne under dessa åren (2004-2007) och där började jag rida Batseba (e: Bellini) som sen följde med mig hem. Henne hade jag på utbildning i ungefär 4 1/2 år, och vi tävlade upp till Msv B. Babsan är världens snällaste häst och jag kunde göra precis vad som helst med henne. (Ni vet, hoppa hinder – även på terrängbanan, galoppera på långa tyglar, barbacka, ute i skogen  – ja det mesta!)

DSCN0544 DSCN0496-2

Som ni märker har jag lånat de flesta av de hästarna jag har haft, och det gjorde jag även med Mini under det första året jag hade henne. Jag hade Batseba och Mini samtidigt under ungefär ett år, men när Babsan åkte hem, så bestämde jag mig för att köpa Mini.

Jag har faktiskt haft en till häst, lilla Crictor! Han är min egna uppfödning (e: Just 4 You) och är son till min ponny Etta. Han fick en tuff start i livet med en krossad böjsena som 7 månaders knodd. 4 månaders boxvila blev resultatet, men sedan dess har han faktiskt aldrig vart skadad!
Jag har aldrig riktigt haft honom själv, utan han har vart utlånad. Jag tog hem honom när han var 4 år och sålde honom sen till en tjej i Skåne. Där bor han än idag, 12 år gammal.

Crictor-och-Etta-012Crictor 3 dagar gammal

crictor-sjuk

Ca 8 månader gammal och har haft boxvila 1 månad.

Crictor-sjuk-012 Hans skada ungefär 2 månader efter operationen. Jag la om hans gipsskena och bandage varannan dag under en väldigt lång tid. (Idag syns det i princip ingenting av detta!)

crictorCrictor i vuxen ålder. (Han heter egentligen Fast and Furious)

//Emma

Vi firar jämnt!

Jag och Mini har nu känt varandra i 5 år!  Det var i oktober 2008 som jag styrde bilen mot norra Värmland (Torsby) och träffade den lilla 3-åriga Mini-hästen för första gången. Och då var hon verkligen mini, tror inte ens hon nådde upp till 160 cm…
Då var hon inte inriden och såg ut som en nallebjörn. Världens sötaste!

Sen dess har det vart hon och jag! 😀

mini-1Första mötet

img_7160_162040178

1236569_571231229606625_453917415_n IMG_1534 IMG_0008 IMG_9815 IMG_0220 IMG_00021

Kärlek! 🙂

//Emma

Jag tror vi firar!

Ja nu i dagarna har jag haft lilla Mini-hästen i 4 år!
Oj, vad fort åren har gått. Hon kom till mig en kväll i mitten av november, liten och ängslig. Hon hade väl aldrig vart hemifrån förut.  Lurvig som en björn, och hade aldrig haft ett täcke på sig. Jag minns första gången jag skulle lägga på henne ett regntäcke. Jag fick ha en som höll i henne på stallgången, så la jag på täcket på mitten av hästen och vecklade försiktigt ut det. Snabbt fast med spännena och in med hästen i boxen, som låg rakt fram. Hon panikade ett tag, sen vågade hon inte röra sig på flera timmar. Men tillslut gick det bra. (Hon kan fortfarande bli rädd när man ska ta på täcket i boxen…)

Mini är även den första hästen jag har ridit in alldeles själv. När jag jobbade i Skåne red vi ju in tusentals hästar (nästan), men då hade jag ju alltid Daniel med mig (som jag jobbade för). Jag måste säga att jag är nöjd med jobbet, även om det tog lång tid. Å andra sidan så tror jag att Mini behövde den tiden på sig, eftersom hon är så jättekänslig. Minsta bakslag och hon kom i håg det i månader efteråt. 

Mini har en enorm personlighet och tyr sig väldigt mycket till en. Hon kan lämna maten när jag kommer till hagen eller in i boxen för att hälsa, och hon gnäggar alltid när jag går förbi henne på gången. 

Hon har prövat mitt tålamod många gånger under åren, och ibland har jag tvivlat på att vi ska komma vidare, men hon har visat gång på gång att får hon bara lite tid på sig, så blir det så bra. Nu tvivlar jag inte längre – jag vet att det kommer bli bra!

Första gången vi träffades. Oktober -08, Mini är 3 år gammal!

Mars -09, inridning pågår!

Augusti -09, Kvalitetsbedömning!

Vintern 09/10

Vi provar tävlingar med varierad framgång! Vår/sommar -10.

Vi kom till Flyinge och fick vara med i 5-års Breeders! Oktober -10.

På senare dar…

//Emma

När jag var liten… (del 2)

Eftersom jag håller på att bli så fantastisk gammal, så har jag samlat på mig lite mer anekdoter. Del 1 hittar ni HÄR!

När jag var liten: 

  • Hade min pappa en Polaroidkamera! Typ den enda i hela kvarteret som hade en sådan. För våra yngre läsare kan jag berätta att den är en kamera som när man trycker på avtryckaren, spottar ut en vit/grå bild. Den ska man sen vifta frenetiskt med, och efter 5 minuter dyker det upp en bild där! Tufft.
  • Hade jag långt blont hår. Det saknar jag idag och förbannar lite den dagen jag började experimentera med hårfärg. Det är väl en 15 år sedan nu, och jag har absolut ingen aning om vad min naturliga hårfärg är idag.
  • Var det modernt med att dra upp ridstrumporna över stövelkanten (se ovan…). Uuhu vad snygg man var då! (Sen hade man tydligen även på sig världens fulaste mössa och största tröja!)
     
  • Hade man ridhjälmar som täckte för öronen, så man inte hörde vad ridläraren sa. De förbjöds dock och min andra hjälm var en fin sammetshjälm som jag fick i julklapp. Jag minns det fortfarande, och har nog kvar kartongen den kom i – en väldigt ung Peter Eriksson på en hoppande häst iförd denna (enormt fula) hjälm!

  • Hade vi inga dvdspelare, datorer med internet eller nedladdningsprogram. Ville man se på film fick man pallra sig iväg till affären och hyra en. I vår familj finns det två lagomt olagliga storebröder som kunde det där med att kopiera filmer (det är preskriberat nu!), så jag var lite mer populär än alla andra, eftersom det alltid fanns filmer att titta på hemma hos mig! Annan underhållning kunde till exempel vara en sådan här:

  •  Hade ingen av våra ridskolehästar någonsin på sig ett täcke! Eller ett benskydd. Eller ett schabrak. Men de klarade sig ändå.
     

Var Graningestövlar omåttligt populära! De kostade 800 kr och jag fick nöja mig med fejkmodellen.
Bonusbilder på en ung jag!

Första ridlektionen i mitt liv! 3 1/2 år gammal och vita ridbyxor redan då.

6 år gammal på shetlandsponnyn Ramona. Här har vi börjat med enhandsfattning. 

// Emma

Första tävlingarna!

Minis första framträdande för publik var på kvalitén när hon var 4 år. Egentligen var hon inte redo för det, eftersom hon blev så sent inriden. Men vi tyckte att det var nyttigt för henne och även om hon inte kunde visa upp sina bästa sidor, gångartsmässigt, så tycker jag att det gick helt klart över förväntan.

Jag däremot var sjukt nervös och trodde inte jag skulle komma levande från platsen. Jag hade aldrig ridit henne utomhus, och jag hade bara varit iväg och ridit på andra ställen två gånger innan. Framridningen var på Karlstads RK:s stora hoppbanan och jag tänkte att det kommer aldrig att gå…

Jag minns att Maria fick longera oss ett tag, men ganska snart märkte vi båda två att hästen var stencool. Vi knäppte loss och jag började trava runt banan. Första gången utomhus på en häst som inte riktigt kunde svänga, det kunde ha blivit riktigt spännande, men faktiskt så kändes det väldigt stabilt. 

Det visade sig efter visningen att Mini skötte sig betydligt bättre på bortaplan än hemma, nästan som om hon litade och lyssnade på mig lite mer. Kanske för att hon var lite osäker och kände trygghet i mig (haha), ja jag vet inte, men bra gick det iallafall!

Däremot var hon väldigt trött så poängen vart ingen höjdare, men med facit ihand, så har hon blivit en ganska fin häst ändå 😉 .

Uppställning efter ridprovet

Poängen från kvalitén (tryck på bilden)

Vår första riktiga dressyrstart var på våren när hon var 5 år. Första start blev en LB:1 i Sunne och jag tror vi fick 67%. Även där skötte hon sig fantastisk bra och även om hon var spänd så lyssnade hon på mig hela tiden.

På väg hem från Sunne

Första utomhusstarten blev i Grums några veckor efter Sunne, då red vi en LB:2. Jag är inte riktigt säker för denna start finns inte med på TDB, men jag tror att vi fick vår första placering här. Två veckor senare vann vi iallafall vår första tävling, med 70% i en LB:2!

Från starten i Grums

// Emma

Mini -unghästen!

Jag har fått några frågor om dels hur Mini var när hon var 5-åring, om jag har ridit in henne själv och vart jag har köpt henne. Tänkte svara på det nu! (Bättre sent än aldrig..)

Jag fick Mini på vintern när hon skulle fylla 4 år. Hon kommer ifrån Gerd Levin som även är uppfödare till Arras, och jag ringde helt enkelt till henne och frågade om hon hade en häst till salu. Då hade hon alltså en Mini-häst till övers ( 😉 ), men ville egentligen inte sälja henne. Så vi kom överens om att jag skulle rida in henne och utbilda henne över unghäståren, sen skulle hon tillbaka till Gerd.

För att göra en lång historia kortare. Jag red in Mini och det tog tid! Hon är ju väldigt känslig och hon är en sådan häst, att går något fel då sitter det i sen.. Men hon har också överraskat mig många gånger. Jag har haft så mycket tvivel när det gäller henne, och mig själv, att det inte ska gå och tävla henne, inte sko, inte klippa öronen…. Nu vet jag att det går definitivt att tävla henne, hon är supersnäll att sko och hon älskar när man klipper öronhåren! 🙂

Mini låg ju nästan ett år efter från början, men ändå bestämde vi oss för att visa henne på kvalitén. Där skötte hon sig över alla förväntningar och jag älskade min lilla häst mer än nånsin efter den dagen! Det var i samma veva som Gerd frågade om jag inte ville köpa henne, då hon tyckte att vi passade så bra ihop. Och så blev det!

Sen gick utvecklingen ganska snabbt framåt. I februari när hon var 5 år red jag en programridning för Clary Lundgren och fick kommentaren: ”Du ska inte ut och tävla än va..?”, och i mars tävlade vi vår första start, 65% i en LB:1! På sommaren kvalade vi till 5-års Breeders på Flyinge och dit åkte vi också senare på hösten. (Läs mer om det HÄR)

Mini har lärt mig att det mesta är möjligt. Jag är annars en sådan person som gärna peppar alla andra, men när det gäller mig själv så tror jag alltid det värsta, och jag är värdelös på att misslyckas. Men nu tänker jag precis tvärtom. Går det inte idag, så går det i morgon! (Eller en annan dag.. 😉 )

Mini 5 år. Första utomhusstarten!

Mini och jag på Flyinge, 5-års Breeders!

// Emma

Underbara Skåneland!

När jag och Maria hade tagit stundenten, så började vi prata lite smått om att jobba med hästar. Efter lite diskuterande författade vi ihop ett brev och skickade till några ganska så kända ryttare. Resultat? Noll svar. 😛

Så vi satte in en annons i Ridsport och då kom det lite mer svar. Ett av dem var från Charlotte Hamilton som drev en liten ridskola och hade en hel del unghästar och avelsston. Hon bodde i Össjö utanför Ängelholm i Skåne. Vi bestämde träff med henne under Stockholm horse show (där hon både bjöd på biljetterna och boende!) och efter det så bestämde vi att vi skulle åka ner och provjobba i en månad.

19 år gamla packade vi ihop oss själva och våra hästar och flyttade 50 mil ner i landet! Detta var alltså 2004.

I ungefär 8 månader levde vi en drömtillvaro där vi tog hand om våra hästar, och Charlottes hästar. Hon var inte hemma så mycket, så vi hade ganska stort ansvar. Vi fick åka iväg på massor av roliga saker, bruksprov, till hingsstationer, tävlingar och olika dressyrstall. Vi bodde på Össjö gård, som är en gigantisk herrgård. Vi hade en lägenhet i ena flygeln och hade stallet runt hörnet.

Under tiden vi bodde där började vi träna för Daniel Forsback. Han drev ett utbildningsstall i Bjärnum och kom till oss en gång i veckan för att ha träningar. Vi fick även vara hemma hos honom en del och rida lite av hans hästar. Jag visade bl.a. en häst åt honom på kvalitén, och har aldrig vart så nervös någonsin tror jag. (Hästen var riden 10 gånger och var efter D-day…..)

I oktober bestämde vi oss för att flytta tillbaka hem igen. Jag kände väl att jag inte var riktigt klar med hästjobbandet, så när Daniel frågade om jag ville börja jobba med honom, då han flyttat verksamheten till Össjö, så behövde jag inte mycket betänketid!

Så i januari 2005 flyttade jag återigen ner till Skåne, med häst fast utan Maria!

Nu blev det lite mer ”vanligt” hästskötarjobb jag fick ägna mig åt. Daniel hade två stall och några uteboxar på gården, totalt var det ca 13 platser tror jag. Ibland hade vi hästar i något av de andra stallen också (det fanns 5 st på gården), och som mest hade vi hand om 17 hästar. Under vissa perioder fanns det praktikanter på gården, men för det mesta var det bara jag och Daniel som jobbade i stallet.

En vanlig dag kunde se ut såhär:

  • Tjugo i sju, jag ramlade ur sängen och direkt i första bästa klädesplagg. Kaffebryggaren var laddad sen innan, och med en plastmugg med kaffe i promenerade jag ner till stallena och fodrade alla hästarna.
  • Från sju och ca 2 timmar framåt (beroende på hur många hästar som fanns), mockade jag alla boxar, sopade, krattade utanför stallen och släppte ut de hästar som skulle ut. Sen gick jag hem igen och åt frukost.
  • Sen brukade Daniel komma ner och vi började jobba med hästarna. Jag gjorde iordning hästar åt Daniel, longerade unghästarna och de som hade vilat. Jag fick även rida en hel del, och hade vissa hästar ”som mina” (det var oftast lite mindre hästar, eftersom Daniel är 2,5 meter lång..). Ofta kom det kunder och då skulle saluhästarna visas upp i bästa skick.
  • Framåt 12-13-tiden hade vi lunch mellan en och två timmar. Ibland red jag och fixade med mina egna hästar, ibland gick jag in och sov… De hästarna vi inte hade hunnit med på förmiddagen red vi då efter lunch.
  • Jag brukade kvällsfodra mellan sex och sju ungefär, sen var arbetsdagen slut! Så här jobbade jag 7 dagar i veckan, och var helt ledig varannan söndag. Men det var helt underbart! (Så här fem år senare har jag glömt alla nackdelar.. 😉 )

Vi var även iväg på mycket roliga och lite udda saker. Bland annat var vi iväg till en Shire-hästuppfödare och red in deras hästar! Jag kommer aldrig glömma den gången Daniel skickade iväg mig på en shire-hingst (se bilden nedan…) som var riden ungefär 4-5 gånger, på en uteritt runt byn. Han hade sådan grotesk nacke, att man fick titta på sidan uppe ifrån sadeln för att se framåt. Men det som är bra med de hästarna, är att de har inte samma flyktinstinkt som andra hästar, och är väldigt snälla att ha och göra med. Folk tittade iallafall konstigt på oss, när lilla Emma kom skrittandes på den största hästen i hela världen.. 


Fina Acle Magnum, som tyvärr inte lever längre. Bild från www.stallherkules.com 

Jag var nere i Skåne till sommaren 2007, då jag valde att flytta hem igen. Det var ett ganska svårt beslut, men jag kände att jag ville inte riskera att tröttna på hästarna, som jag sett så många andra göra, som jobbat så mycket. Det var iallfall en väldigt rolig och lärorik tid, samt en hel del slit! 😉

Nu följer en bildbomb…

Vi börjar med själva huset då. När Hugo och Charlotte var bortresta, hade jag hand om detta jättehus. Tur att jag hade tre vakt-labradorer.. 😉

I det vänstra huset bodde jag (och såklart Maria då, när vi två jobbade där!)

Lite omgivningsbilder. Underbart!

Lite övriga bilder:

Fina Roberto (f.02 e: Rotspon-Pontus) Världens coolaste häst. Gick förvänd galopp och skänkelvikningar ungefär andra veckan efter att han blev inriden. Vilken ridbarhet! Han hade även man på ryggen som man fick klippa bort med jämna mellanrum:

Ibland hade vi sådana här söta bebisar!

En av ”vakt”-labbarna. 

Maria kom och hälsade på ibland!

En ledig stund tillbringades ibland så här. Notera den gigantiska tvn!

Köket

Köksbordet…

Welton, en av mina foderhästar. Han bodde i en box med egen altan! Han hade även ett tak över en del av altanen. Här ute stod han faktiskt mer än inne i boxen!

Ett av stallena

Charlottes häst Tänk om (f. -00 e: Chapman-Carnoustie xx) Superfin häst, med en del egen vilja!

En annan av mina lånehästar, Batseba (f. -98 e: Bellini-Chapman-Carnoustie xx) Underbar häst som jag hade i ungefär 4 år. Hon följde även med mig till Karlstad när jag flyttade hem.

Ibland hade vi sådana här söta, fast sjuka, bebisar, som tyvärr inte överlevde..

Vi var även iväg på bruksprov två gånger, här ligger den godkände hingsten Playtime 1104 (f. 03 e: Prestige-Saluut) och sover. Han blev godkänd som 3-åring och det var verkligen jättehäftigt att vara med om! Han gick tyvärr inte igenom som 4-åring, och idag tror jag inte att han lever längre.

// Emma

Mina hästar!

Vi fick en fråga om vi inte kunde skriva om våra hästar vi har haft, och är kommer mitt bidrag! 🙂

Min första ponny var ett stort misstag. Jag var 11 år och ponnyn var 4. Bara där brast det. Men det gick ganska bra när jag provred henne, tror dock att jag red i typ 10 minuter eller något sånt. Jag skulle ha henne på foder och i början stod hon i ett litet stall en bit utanför stan. Jag tror att det gick ganska bra i början, jag red mest runt i en paddock och var glad att jag hade en ponny. Cherry Darling var en sjuhelvetes skitponny, med ett humör som inte går att beskriva.

Vi flyttade sen till Sörmon och började träna på allvar, och sen blev det bara värre och värre. Hon stannade varje gång jag la till skänkeln, stegrade sig, bockade, sparkade, ja hela registret! Det gick alltid bra att trava, men inte något mer.

Tillsist fick jag inte rida henne längre och hon fick åka tillbaks till ägaren. Man kan tro att hon hade ont någonstans, men icke. Enligt uppgift så var hon likadan hela livet, men när hon var på bra humör, så var hon en kanonponny som hoppade hus.

Trots hennes överjävliga humör, så grät jag floder när vi lämnade henne där. Men efter någon månad fick jag en egen ponny och allt var frid och fröjd igen!

Född 1991 e: Horsemosens Charlie Brown RNF 104- Broomy slipon

Min andra ponny, blev min första egna! Det var ett d-ponnysto som kallades ”Etta” men hette något så vackert som Curiosity killed the cat. Tufft va?! Hon var en korsning mellan engelskt fullblod och new forest, men jag tror att fullblodet tog över många gånger… Har för mig att andra mammor på läktarna förfärades när jag var inne på banan, och undrade hur man kunde låta sin dotter rida en sån galen ponny…

Men trots att hon gjorde lufthopp i galoppen och låg ner i svängarna, så var hon alltid gudomligt snäll! Hon har aldrig bockat, stegrat, sparkat eller bitits. Hon var totalt orädd för allting och man kunde göra precis vad man ville med henne. Etta var 11 år när jag fick henne och hade hela sitt liv fått hoppa flackt och utan rygg. Efter nåt år med mycket lydnadsövningar och dressyr, fick jag henne lugn och hon började hoppa ordentligt. Under många år hade hon alltid hoppats med pessoabett, men efter ett tag kunde jag faktiskt tävla henne med vanligt tredelat!

Etta och jag tävlade upp till LA i hoppning, men till slut sa hon stopp. Hon var 14 år gammal och visade tydligt att LB var hennes gräns, och jag ville ju tävla högre… För att göra en lång historia kort, på besiktningen visade det sig att hon var stenhalt, hade erlichias, och var kronisk stel efter det. Vi gav bort henne till hennes uppfödare i utbyte mot ett föl efter henne. Mer om honom längre ner.

Sommaren 1996!

Dagen innan hon togs bort, 24 år gammal! Etta var född 1985 E: Curacao xx – Oakley David RNF 13

Jag tog ytterligare en ponny på foder. Torpedo, ”Toppen”. Han var 6 år gammal och kunde typ ingenting. Han var hoppat 60-70 cm och kunde fatta höger galopp. Men med regelbunden ridning och träning blev han snabbt en bra tävlingsponny. Vi startade upp till LA med placeringar i LB (hoppning då!). Han hade jättefin galopp men absolut ingen trav. Jag hade honom i 2,5 år tror jag och vi hade massor av kul ihop! Han räckte tyvärr inte till i högre klasser utan började stanna när det blev för högt och brett. Vid det här laget var jag 16 år, och vi tyckte att det var dags för stor häst.

Torpedo född: 1992 E: Mon Ami – Hepitho (imp. Danmark)

Under en kort period hade jag två olika hästar, skriver inte så mycket om dem då det bara var ett par månader. Den första pållen hette Lobelia. Ett sto född 1994 E: Trofé-Lombard. Fin häst, men benen höll inte för hoppning. Är avelssto nu tror jag!

Den andra hästen var ett sönderstressat sto som hette Octavia, född 1988 E: Napoleon-Herkules. Hon var alldeles för nervig och stor för mig. Efter nån månad tillsammans fick hon flytta ut på landet för lite lugn och ro.

Octavia

Sen kom han! Mannen, myten, legenden. Min älskade farbror Albert!

Albert är den typen av häst, som var en gammal farbror redan vid 10 års ålder. Det var tänkt att jag skulle ha honom som hopphäst först, men han visade ganska snabbt att, hoppning nog inte var hans grej (5 nedslag av 7 första tävlingen..).

Vi började med dressyren istället och det visade sig vara Abbes grej. I LB-LA var vi oslagbara. Han var väldigt lydig och genomsnäll, så det vann vi många poäng på. Tyvärr hade han bakbenen kvar i stallet, så när vi skulle börja med byten, blev det stopp.

Men vi hade mycket kul ihop, vi vann bla. Junior-DM, 2002!

Han var hästen som egentligen var ursnäll, men i de mest otänkbara situationer kunde han tända till och bocka av en. En gång slängde han av mig i ett blåbärsris, jag landade mjukt och fint, fortfarande hållandes i tygeln. När jag satt där med tyglarna i handen, skakade han på huvudet, så jag tappade taget, sen tittade han på mig en stund, och när jag reste på mig, vände han om och travade i sakta mak hem igen…(Dock åkte jag bara av 3 gånger på 4 år, så de där infallen kom ganska sällan…..)

Albert är numera skogshäst åt en pastor, så han har det nog utmärkt!

Hästen med världens snällaste ögon född: 1991 E: Amiral-Lambert

Samtidigt som Albert hade jag även Welton på foder. I och med att jag bodde i Skåne då, och hade stallplats på gården funkade det med två hästar. När vi flyttade hem fick Albert en ny fodervärd och jag koncentrerade mig helt på Welton. Han var en stor herre född 1996 E: Weltburger-Ceylon. Welton är en otroligt bildskön häst men som var något knepig i ridningen. Han var extremt ljudkänslig och explosiv, och kunde plötsligt tvärvända i ridhuset, om han hörde något (som ingen annan hörde…). Han var också fruktansvärt envis och kunde prompt vägra gå i den delen av ridhuset som ljudet kommit ifrån.

Jag hade Welton i två år lite drygt och tävlade upp till LA:6 med placeringar. Han var dock lite för stor för mig och jag hade en till häst som jag ville satsa ordenligt på. Welton såldes och hamnade såsmåningom hos en tjej i Stockholmtrakten. Nu har han placeringar i Intermediaire I!

Batseba heter nästa häst. Förutom Albert så är Babben den häst som betytt mest för mig. Jag lånade henne av uppfödaren, som vi också bodde hos nere i Ängelholm. Babben och jag höll ihop i drygt 4 år.

Batseba var inte så jättemycket utbildad, hon hade gått lite unghästklasser, men blev sen skadad. Tror hon var 7 eller 8 år när jag började rida henne. Babben är fantastiskt snäll och har aldrig gjort något dumt i hela sitt liv. Bara det att hon vid 12 år ålder aldrig har haft en ryttare som ramlat av på henne, finner jag helt otroligt. (Nu har jag ingen kontakt med dem längre, så jag vet inte om det stämmer längre…)

Batseba och jag hade mycket kul tillsammans och tävlade upp till MSVB.

Batseba född: 1998 E: Bellini – Chapman – Carnoustie xx (Helsyster med godkände hingsten Black Coffee 1063)

Sista hästen på listan är Crictor! Han föddes 2002 och är min egna uppfödning. Han är alltså son till Etta som ni läste om tidigare. Pappa till Crictor är bruksprovsvinnaren i hoppning 2001, Just 4 You (E: Turban Rose – Almé Z).

Crictor (som egentligen heter Fast and Furios) var pytteliten när han föddes, men var tuffare än tuffast! Han lyckades med mycket konstigheter, bland annat backade han in i elstaketet, fastnade och skavde bort all päls på bakkotorna. Han har än idag inte full hårväxt där…

En tre dagars gammal Crictor och en ljushårig 18-årig Emma!

När han var 7 månader trillade han omkull i hagen och blev förmodligen trampad av hagkompisen. Vi vet inte exakt vad som hände, men vi vet att han kom in till ATG med en söndertrasad böjsena. Han fick opereras i flera timmar, och veterinären sa att om dom vetat från början, hur skadad han var, så hade dom rekommenderat avlivning. Lille Crictor blev en maskot hos ATG, han fick bo kvar där, trots att dom inte hade övernattning på den tiden. Hans veterinär åkte dit på sin fritid och gav honom mat och bytte bandage.

En av alla hundratals omläggningar, något jag blev expert på… Här är såret ett par månader tror jag!

Han hade boxvila i 4 månader. Jag har aldrig någonsin tyckt så synd om en häst tror jag… Men han lyckades ganska bra med att roa sig själv i boxen och han klarade sig bra!

Första gången ute på ungefär 2 månader

Lillen blev iallafall helt återställd. Jag red in honom och lånade sen ut honom, eftersom jag flyttade till Skåne. När han var 4 år sålde jag honom till en familj i Kristianstad, där bor han fortfarande och är en riktigt duktig hopphäst (han blev hela 164 cm i slutänden!).

Ojoj, vilket långt inlägg det blev! Hoppas någon orkar läsa genom allt, men alla mina hästar har lämnat avtryck hos mig, så det är svårt att korta ner.

// Emma