Mini-status!

Jag insåg precis att jag inte har skrivit något om senaste veterinärbesöket. Det har varit så mycket runt jul nu, jag har varit på konsert i Stockholm (Kent!), jobbat hur mycket som helst och varit sjuk. Sen har jag faktiskt tappat lite motivationen över att blogga. Känns som att bloggandet försvinner mer och mer, medan andra sociala medier ökar? Plus att det inte är jätteroligt att blogga själv nu, även om Maria flikar in ett å annat ord ibland.

Men, men! Jag har inte tänkt att sluta helt – inte än – och tanken är att jag åtminstone kan skriva ett-två inlägg i veckan och hoppas på att någon läser dem 😉 .

Den 15:e december var Mini och jag till återbesök hos doktorn. Mest Mini då, jag var inte så halt. 😛 Mini däremot överraskade oss alla genom att vara stenhalt. På fel ben… Det visade sig att hon hade fått en ömmande sula på ena framhoven, troligtvis på grund av en kombination att hon var nyskodd och fått snösulor. Hon reagerade på tryck med visitertången, samt var väldigt varm i hoven. Jag blev inte alls orolig över detta, vi har vart med förr så att säga (Mini har en liten sjukhistoria med bölder i bagaget på vintern), men det gjorde att det inte gick att se om hon haltade bak.

Det gjordes ett ultraljud iallafall och gaffelbandet såg betydligt bättre ut. Det fanns en skugga kvar, men blödningen håller absolut på att absorberas. Eftersom hon var halt fram så fick vi order om att skritta för hand en vecka till och sen longera igen. Var hon ren då så kunde jag hoppa upp och skritta uppsuttet.

img_6543

Sagt och gjort! Vi skritta på, Mini var megapigg och fick någon slags nytändning i livet. Hon blev akut rädd för ridhusporten, höll på att bokstavligen på att dö när vi mötte en travhäst i skogen och var allmänt väldigt jobbig. När jag skulle longera henne, blev hon överlycklig och trodde hon skulle få springa i 390, men höll sig snällt i trav, om än lite hastigt. Ingen hälta fram iallafall, kanske något oren bak fortfarande. Men nu kunde jag iallafall hoppa upp i sadeln på min älskade Mini igen!

I måndags, exakt en månad sedan jag sist red henne, så skrittade jag henne för första gången igen. Jag var lite nervös för att hon skulle spänna till och försöka bocka, så vi hade ledare första varvet. 🙂 Men Mini var så snäll, vi kunde släppas lös och skritta själva.

Så där är vi nu, vi skrittar vidare, tränar på att göra halt och gå rakt fram. Återbesök blir runt den 15:e januari igen, så får vi se sen om vi får börja trava eller om vi ska fortsätta vår skrittperiod. Jag längtar så otroligt mycket efter att få komma igång igen, och den dagen vi får träna för Anki igen kommer jag nog gråta av lycka.

Men det får ta tid, bara Minus blir frisk igen!

img_6550 img_6544 img_6542

//Emma

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

I söndags var jag och Mini till Örebro och tävlade. Vi red en Msv A:1. Jag har ju inte känt att vi varit i tävlingsform och de sista två dagarna innan start fick jag ingen bra känsla alls. Den höll i sig på söndagen och jag fick aldrig igenom henne på framridningen. Inne på banan hade jag inget flyt, traven kändes väldigt oelastisk och i galoppen fick vi massor av onödiga missar. Vi fattade bland annat FEL galopp, något som knappt har hänt sedan Mini föddes tror jag… Hon kastade sig i ena piruetten, missade ett par byten och körde på en galoppökning i serien. Vi fick nästan 62%, men känslan var som sagt botten.

Igår skulle vi träna för Anki. Jag red fram och kände inget konstigt men när jag skulle börja träningen så tyckte Anki att hon inte rörde sig riktigt rent med ena bakbenet. Hon hoppade upp och travade henne några varv så jag fick se, och jag höll med om att det var något som störde med höger bakben. Hon tog inte ut steget lika mycket som med vänster. Jag red en stund till för att se om hon värmde ur det, tävlingen gick på fiberunderlag, ett underlag som inte är optimalt för hästen och som är långt ifrån det underlag vi har. Kanske var hon lite stel eller hade träningsvärk från starten.

Men det blev inte bättre, det märktes en markant skillnad när vi gick över i höger varv. Kanske är det höger bak som spökar, eller så är det vänster fram. Hur som så ska vi till veterinären den 28:e och kolla upp det, jag ska försöka att inte måla upp det värre än vad det är och se det positiva i att det kommer nu och inte till våren. Inte för att tävlingar är allt här i världen, men om man får välja mellan pest eller kolera, så tar jag hellre en hälta i november än i april.

Kanske har hon sträckt sig i halkan? En liten känning i bakknät som bröt ut mer när hon gick på annat underlag? Ja, jag vet inte, men vi ska komma till rätta med detta. Jag reagerade redan i lördags kväll när jag skulle brodda ur henne, att hon inte ville hålla uppe höger bakben, utan försökte hela tiden rycka bort det. Riktigt så brukar hon inte vara, även om hon gärna tröttnar på att hålla upp benet.

Kanske är det också svaret på varför de konstiga missarna kom i söndags, även om det spelar noll roll alls i sammanhanget så känns det ändå lite tröstande med tanke på att det var väl vårt sämsta resultat i den klassen på länge.

Jag ska hålla igång henne lite lätt fram tills veterinärtiden och även utnyttja vår Biolight till max, så får vi se vad som händer.img_6041

Fina Mini…

//Emma

Hejsan!

Oj vad fort tiden går när man jobbar! 😉 Jag har ett ganska intensivt inskolningsschema, men om två veckor ska jag stå på egna ben, spännande och skrämmande. 😛

Mini springer ganska fint. Hon har fått en imponerande gräsmage, och värre lär den bli för till helgen ska de börja gå i sommarhagen alla dagar i veckan, fram tills nu har de bara gått där på helgerna.
Igår var vi till Anki och tränade. En mycket nyttig och givande träning! Vi har hittat ett par växlar till i traven och nu krävs det lite mer styrka för att Mini ska orka med sig själv där. Men det är på gång, helt klart!

Tävlingar då? Ja, egentligen skulle vi åkt till Dyltabruk på lördag, men det blev så struligt med allt omkring, så jag har valt att stryka oss. Sen känner jag att vi är inte riktigt i tävlingsfas än, och helt ärligt så tappade jag sugen så otroligt mycket efter sista starten, så det känns inte värt just nu. Men förhoppningsvis så vaknar tävlingsmänniskan i mig till liv snart, om 3 veckor är det ju dags för Hagfors underbara meeting! Det är 15-årsjubileum där i år, och jag har nog varit med åtminstone 10 av de åren. Första gången jag tävlade där var 2002, då vann jag och min fina Albert en LA-klass och jag fick mitt första vinsttäcke! Nostalgi! 😀

Sen siktar vi in oss på EQ, där Lag-SM går i år! Vi kommer nog inte rida i något lag, då vår klubb tyvärr saknar en Intermediaire-ryttare. Msv A/St george-ryttare har vi däremot gott om, så nästa år kanske vi kan få till ett lag. Men jag ska iallafall rida två St george.
Planeringen sen är förmodligen Örebros nationella sen tänkte vi avsluta tävlingsåret i Falkenberg! Så även om jag inte har tävlat så mycket än i år, så blir det en hel del innan 2016 är klart. 🙂

13535953_10155064118827575_594109323_n 13563211_10155064119747575_1044743395_n

13535856_10155064117092575_977897916_nMini går det dock ingen nöd på, hon lever drömtillvaron på Grava-Rud!

//Emma

Jag vill ha en snäll häst!

Jag fick en kommentar på mitt senaste tävlingsinlägg häromdagen som fick mig att tänka till lite. Den handlade om svårigheten att kombinera tävling i svår klass med att samtidigt kunna ägna sig åt vanlig hederlig ”hobbyhästhantering”.

Jag har många gånger läst bloggar/inlägg om ryttare som måste minutiöst planera sin hästs vardag, rida enligt vissa system och inte går att rida ut på utan att ha all möjlig säkerhetsutrustning på sig, då endast för att kunna skritta ett varv runt gården. Om inte detta följs blir hästen ohanterbar, stressad och allt arbete riskerar att bli förstört.

Jag vill verkligen inte ha det så! Jag vill ha en snäll häst! Jag vill tro att det går att kombinera känslan av att ha en aktiv, ridbar och fin ridhäst som kan vara framgångsrik i svåra klasser, med att ha en häst jag kan galoppera snabbt på ute i skogen utan att sätta livet på spel. Om jag inte skulle kunna låta vem som helst hantera min häst, låta den vila ett par dagar utan att den blir galen, då skulle det inte vara roligt längre.

Jag är nästan där. Jag och Mini är kanske inte det mest framgångsrika ekipaget som finns, men vi har ändå segrar och placeringar i Msv A, har startat St george med godkända procent och har deltagit i Breeders på Flyinge. Men vet ni? Jag har nog världens snällaste tävlingshäst! 

Mini var väldigt nervös som unghäst, hon var som en liten bomb på tävlingsplatsen och även ibland på hemmaplan om rutinerna inte följdes. Men jag valde tillslut att utmana henne lite. Rubba rutinerna och få henne att förstå att även om inte allt alltid är på samma sätt, så är jag där och visar att ”du, detta går fin-fint ändå!”. Numera går min icke-hästvana sambo runt med henne på tävlingsplatsen innan start, Mini tar aldrig så mycket som ett snedsteg vad som än händer runt henne.

Hon kan lätt vila i flera dagar i sträck, och jag kan sen sätta upp vem som helst på henne och vara helt trygg i att hon inte kommer att göra något oväntat.
Förra sommaren vilade hon i över en månad. Dagen när hon skulle sättas igång, sadlade jag som vanligt, skrittade henne för hand i 5 minuter, sen satte jag upp och skrittade på långa tyglar i 20 minuter – utan så mycket som ett takt-inslag.
Mini är även hästen vem som helst kan leda ut eller in från hagen, vare sig hagkompisarna är kvar ute eller har gått in, och hon bara går där. Hon är helt trygg med vilken människa som helst och hon vet vi har läget under kontroll.

Jag kan även numera rida ut, galoppera i full fart och vara säker på att min häst inte kommer att få frispel. Det är värt så mycket för mig, och detta vill jag kunna kombinera med att tävla på hög nivå. Jag kommer aldrig tumma på det och den dagen jag måste göra det, då är det dags att börja fundera.
Jag vill att min häst ska få vara just en häst, inte en inlindad, systematiskt planerad tävlingsmaskin. Kanske är det därför jag aldrig kommer att nå toppen, men vet ni – jag är helt nöjd med det! Jag har iallafall en snäll häst!

img_0698 IMG_8835 IMG_89511 1917103_469642929827208_7690159904720256280_n IMG_5719 IMG_9434 IMG_9053-0

Världens bästa Mini!

//Emma

Vilodagar!

Efter vår skrittur häromdagen, har Mini fått två dagars vila med bara lite promenad och pyssel såklart! Jag brukar lägga in små mikrovilor ibland, jag tror helt klart att det är bra för hästen att få en chans att återhämta sig efter träning. Nu för tiden blir det inga längre vilor, men när hon var yngre fick hon alltid vila en månad på vintern. Det tror jag dock inte att hon behöver nu! 🙂

Jag har läst alla kommentarer, både här och på instagram, angående min bett-fråga. Efter massor av tankeverksamhet från min sida har jag kommit fram till att jag ska prova ett kimblewick med tungfrihet. Jag var lite nyfiken på kombinationsbett med, men kände att det blev lite för komplicerat för mig. Missförstå mig rätt, jag förstår att det inte är svårt, men då måste jag köpa nytt träns, leta reda på något ställe som säljer ett sådan hack (jag har aldrig ridit Mini på hackamore, och jag tror inte att ett ponnyhack räcker för henne…), så ja, det blev lite för mycket jobb för att rida i skogen.

Jag tänkte också att Mini är ju ganska van vid lite skarpare bett, eftersom vi ändå rider på kandar, om än den mildaste varianten. Så jag tror inte att ett lite skarpare bett i skogen, och eventuellt vid hoppningen om det funkar, förstör den fina munnen hon har på ridbanan. Kanske räcker det med att jag rider med det ett par gånger? Jag hade en fullblodsponny en gång som gick på skarpa bett i hoppningen, men när jag hade hoppat henne ett tag så provade jag vanligt tredelat och det gick kanon. Värt att testa iallafall! Anledningen till att jag väljer med liten tungfrihet är att jag inbillar mig att det inte inbjuder till att lägga över tungan lika mycket som vanligt rakt, eftersom hon har en benägenhet att göra just detta när hon blir stark.

Utvärdering kommer när vi har testat! 😀 Tack för all hjälp!

IMG_5049 IMG_5045

Vi längtar lite till det här med….

/Emma

Träning igen!

Igår packade jag transporten full med alla våra tillhörigheter, stuvade in Mini mellan skåp, hö och tunnor, och styrde mot Segerstad för att träna innan vi flyttade tillbaka till Sörmon. Snälla Mini, gick rakt på, stod helt still medan jag sprang bak och stängde luckan. Jag är alltid lite lätt nervös när jag ska lasta i/ur henne själv, någon gång för längesen har hon kommit farande och nästan fastnat med grimman. Men inte nu längre, nu backade hon så försiktigt bak, stannade precis så jag kunde fånga upp henne. Världsvana Mini! 😉

Träningen gick aningens bättre än i måndags, men det märks att hon inte har sin forna styrka just nu. Hon blir jättetrött i bakbenen och svettas floder efter halva passet. Även om hon faktiskt är riden i nästan 2 månader nu, så tog jag det väldigt lugnt med henne första 3 veckorna, och även senare har jag inte ställt så mycket krav på henne, som innan hältan. Det känns inte helt rätt att tävla med henne två dagar nu i helgen, men jag har inte helt bestämt hur jag ska göra. Nu som sagt är hon tillbaka på Sörmon och jag får se lite hur hon tar omställningen.

Som det ser ut nu så kommer jag iallafall starta Msv A:n på lördag, känns hon jättetrött efter så stryker jag mig på söndag. Känns hon helt super, så stryker jag mig också, då ska hon inte behöva prestera en dag till. Om hon skulle (mot all förmodan känns det nu) vara jättetaggad och vi får missar på grund av det, då kommer jag starta på söndag. Detta är inte på något sätt en livsviktig tävling och hade det inte varit på hemmaplan hade jag förmodligen inte åkt.

Nu ska jag och Mini iallafall börja bygga upp styrkan igen, vi ska ut och galoppträna i skogen, trava bommar och (kanske) börja hoppa lite för variation. Jag ska även ta upp tömkörningen igen på allvar, och börja trampa henne mer. Vi är taggade för att komma i toppform nu! 😉

Hon blev iallafall lycklig över att hitta sin box full med helt ny spånpellets, och jag hann knappt ta av grimman innan hon dök ner!

IMG_9418

//Emma

Long time!

Maria och jag satt och räknade hur många inlägg vi skrivit var på sista tiden, och jag låg pinsamt efter (även om Marias var lätträknade med, haha!). Men det blir lätt så, tiden springer iväg – speciellt när man jobbar heltid och ska direkt till hästen före eller efter jobbet.

IMG_9187.JPGMaria håller räkningen…

Mini kommer igång mer och mer och om ca 3 veckor är det dags för första start. Jag har nästan helt bestämt mig för att rida på träns, och funderar på om alla domare vet om att man får tävla på ett High Jump-träns? Och att man inte behöver käkrem? Kanske bäst att göra en kopia på den texten i TR så det inte blir något snack.

IMG_9179.JPGMinis man har också blivit en snackis. Maria avskyr den ( 😉 ) och tycker jag ska klippa den. Jag älskar den och tänker inte mer än toppa den fram till sista tävlingen. Sen får det bli en ordentlig kapning, så den kan växa sig fin igen till våren. 🙂 Hur knopparna kommer bli – det är en annan femma. Mini passar inte så bra i ”fluff-knoppar”, hon har stor hals så det räcker. Får kanske göra en miljon små.

Jag inser också att det är hög tid att börja med lite programträning. Suck, jag gillar inte det egentligen. Men det är nödvändigt och otroligt nyttigt att rida programmen både en och flera gånger innan start. Och det vill jag inte göra alldeles inpå tävling, så det är väl dags nu. Steg ett är helt klart att först lära sig programmet (St George..!).

IMG_9189.PNGDet kan mycket väl bli så att vi missar båda serierna och slutorna. Spännande detta! 😛

Nu ska det inte dröja en vecka till nästa inlägg! 😀

IMG_9176.JPG

//Emma

Det här med framridning…

Nu kanske jag kommer att trampa någon på tårna, men jag måste faktiskt få ventilera mig lite. Kom gärna med egna åsikter och tankar kring detta!

Mini har i hela sitt liv varit mötesskygg och bakskygg. Hon fullkomligt hatar när det kommer hästar i galopp mot henne, och kan bokstavligen kasta sig i väggen om detta inträffar.
Det var betydligt värre när hon var mindre, nu har jag bra koll på henne på hemmaplan och  det har blivit bättre på tävling. Men tydligen, har jag fått lära mig, att när man börja rida svårare klasser, då slutar folk ta hänsyn på framridningen.
Så här var vår upplevelse i fredags. Och det var visst en vanlig företeelse.

Uppvärmningsridhuset var ca 20×60 med en avspärrning på ena kortsidan där man kunde sitta upp och ta av skydd etc. Vi var som mest 8 ekipage som red samtidigt. Det borde inte vålla några större problem, om alla höll sig till de rätta reglerna.

* Det absolut vanligaste var att man tydligen rider förbi varandra med ungefär, utan att överdriva, 1 centimeters marginal. Både vid möte och när man kommer upp bakifrån. En gång skrek jag till efter en tjej, då Mini klättrade upp på sargen av panik, men då kommer vi till nästa grej;

* När man rider med headset med tränaren i örat – då försvinner omvärlden och man blir ensam i ridhuset. Det finns säkert de som kan både se upp och lyssna samtidigt, men de verkar vara lätträknade.

* Ett ekipage kom i en hysterisk ökad galopp – jag gissar på att h*n korrigerade hästen för att den inte lyssnade fram – på medellinjen rakt mot oss som travade på kortsidan. Ryttaren väljer att vika av när denne praktiskt taget har ridit in i oss, och Mini flög bakåt i panik och landade på en annan häst.

* En annan galopperar på fyrkanten för att i nästa sekund göra halt, fortfarande på spåret. Hur tänker man här undrar jag? Jag menar, risken att någon är bakom är relativt stor med tanke på vägvalet.

Jag kan låta bitter eller jag vet inte vad, men har man aldrig haft en häst som har varit mötesskygg, då förstår man kanske inte problemet. Jag kan tycka att ryttare som är proffs, som har ridit i många herrans år, de om några borde kunna vara bra föredömen och rida vettigt och inte ta sådana säkerhetsrisker.
Visste ryttarna som red förbi med minsta möjliga marginal att min häst inte sparkas? Vad händer om hon får in en fullträff på deras miljonhäst så den blir skadad för en lång tid framöver? Jag har då inte råd att betala för den…

Att hålla avstånd, hålla till höger, göra halt i mitten och som voltryttare lämna företräde till de som rider på fyrkanten, det är iallafall sådant som sitter i min ryggrad sedan barnsben. Jag har varit på klubbtävlingar där ryttarna har uppfört sig bättre, inget ont om de annars, men de har kanske inte samma rutin som de som rider nationellt.

De jag har pratat med nu i efterhand som har varit ute på fler större tävlingar än vad vi har varit, bara nickar instämmande när jag berättar hur det var. Så jag vet vad vi har att vänta framöver. Planen inför nästa start blir att sätta en röd rosett i svansen på henne. Hon sparkas absolut inte, men det kan de andra gott få tro så vi kanske får lite space runt oss.

img_5583Mini som rädd 6-åring. Det har blivit mycket bättre!

Och som ett litet tillägg; när man kommer in och ska rasta sin Grand Prix-häst på framridningsbanan under pågående klass, då borde man väl verkligen visa hänsyn till de som rider där inför start? Nejdå, man rider rakt fram, rakt mot och rakt på – precis som man själv vill!

//Emma (jag är inte bitter 😉 )

Minis och mitt 2014, del2!

Här kommer del 2 i min lilla årskrönika. Del 1 kan ni läsa HÄR!

Juli:

Började månaden med att tro att Mini var döende i depression. Eller möjligtvis även halt på alla benen. Efter ett besök hos farbror doktorn och efter en massagetimme med Biolight-behandling, kunde det konstateras att Mini var i utmärkt skick, om än lite sommartrött. Hon fick lite ledigt från ridningen och tömkördes ett par dagar och traskade i skogen, sen var hon sig själv igen.
20140704-102119-37279873Maria och jag åkte till Falsterbo med den sedvanliga bilen från Urban och Mia på Nordmarkens Motor. Oslagbart väder och MASSOR av fina hästar gjorde att detta årets Falsterbo toppar alla åren vi har varit där. Trots att vi fick tillbringa en natt sovandes i bilen när vårt rum på kursgården hade invaderats av människoätande tvesjärtar.
20140707-192704-70024460 20140710-000313-193657 20140710-000408-248845Vi åkte också till Hagfors och tävlade, som vanligt! Det gick fint och vi fick en 2:a plats i Msv :3 med drygt 66% som bästa resultat.

Augusti:

Den här månaden domineras totalt av det fruktansvärda vädret som förstörde halva vår anläggning. Hagarna försvann, utebanan låg under vatten, och tältunderlaget blev totalförstört. Våra hästar fick evakueras till ett stall några mil bort, och där stod vi kvar en vecka. Det positiva i det hela var att hästarna fick gå ute från tidiga morgon till kvällen i gräshagar, och de fina ridvägarna. Mini lärde sig att man kan galoppera i skogen, och till och med göra massor av byten, och faktiskt så lossnade bytena rejält efter denna veckan! Vi fick också ett nytt fint underlag i både tält och ridhus på Sörmon.
IMG_2973 IMG_2978 IMG_2979 IMG_2980 IMG_3026

September:

Vi tävlade i Thule Cupen och kom på en 3:e plats totalt i Msv B. Andra dagen blev det 2:a placering, med 65%. Tyvärr var underlaget inte bra överhuvudtaget, så det är mest det vi kommer ihåg från den tävlingen.
Mini börjar springa riktigt, riktigt fint och vi övar piruetter och seriebyten för fullt!
IMG_3080-682x1024 IMG_7364-1024x1024

Oktober:

Det regnar en hel del, och för första gången någonsin ställer jag in en tävling en halvtimme innan avfärd. Det ÖSTE ner regn, framridningen var ute och klassen hade bara två deltagare (=clear round typ). Inte värt det!
Jag hade även en nära döden-upplevelse i form av en väldigt kraftig närkontakt med ett hinderstöd på min knäskål. Det gör fortfarande ont, så här ett halvår senare.
Mini fick även en ny bil från Thule och Nordmarkens Motor. (Fick och fick…)
IMG_7575November:

Vi rivstartade november med att vinna en MsvB:5 på hemmaplan, med 65,8%! Hur kul som helst, och Mini kändes superfin den starten.
IMG_7656

I mitten av månaden fick hon en oförklarlig personlighetsförändring, och blev jätterädd för precis allt. Bland annat hela sargen i ridhuset, vilket resulterade i en och annan kontrovers mellan oss… Det höll i sig i nån vecka, men gick över lagom till sista starten för året, en Msv B:5 i Örebro. Där var hon jätteladdad och ville byta helst hela tiden. Vi missade serien och lite annat i galoppen, men fick ändå 64,7% och kom 4:a av 16 st! Bra avslut på tävlingsåret.
Annars blev Mini klippt för första gången i sitt liv. Jag drömde mardrömmar innan och skakade nästan av nervositet, men tydligen helt i onödan. Mini rörde sig inte en millimeter på två timmar, och jag precisionsklippte i all oändlighet, tills min medhjälpare Emma tröttnade på mig…
IMG_7784-1024x768December:

Vi började med att titta på nya utmaningar och gick in för en tidig Msv A-start 2015. Serier, styrka och piruetter stod på schemat, och Mini kändes fin och redo för större uppgifter! Jag hade intensiva praktikperioder och hann inte med allt, så det finns inte mycket bloggmaterial från min sida i december. Vintern kom iallafall till Karlstad!
IMG_7898-768x1024Nu ser vi fram mot 2015!!

//Emma

Det håller i sig!

Minis friska ben håller i sig fortfarande *peppar, peppar*. Just nu är det lite snö och is i hagen, så det blir lite mjukare för hovarna. Vid nästa skoning sätter vi helsulor på, så får hon gå med det tills våren kommer.

Det är väldigt mycket sadelsnack/stiglädersnack/utprovningssnack på bloggen nu. Väldigt kul att läsa allas åsikter! Däremot kan jag erkänna att jag skumläser alla berättelser om hästar som blir alldeles fantastiska efter att ha fått en ny sadel för x antal tusenlappar. Jag får helt enkelt dåligt samvete för att jag inte har råd att ge Mini det bästa.

Min sadel har hängt med i många år, den kostade inte speciellt mycket och den skulle nog må bra av en omstoppning. Men det kan också bli så att sadelmakaren säger till mig att det inte går, och då står jag där och måste ha en ny. Så länge jag pluggar finns det inte en chans i världen att jag kan köpa en ny sadel. Förmodligen inte när jag börjar jobba heller (sjuksköterskelönen är tydligen inte på topp?!? 😉 ).

Nu är det förmodligen ingen katastrof, Mini har inte protesterat en dag under alla år med denna sadeln, hon fick högsta betyg i muskulatur på ryggen av både veterinär och massör senast i somras, och jag tycker att den är hyfsat skön att rida i. Däremot får jag anstränga mig för att sitta still och rakt i den, man har inte överdrivet med stöd och hamnar lätt i framvikt. Detta blev lite bättre med ”uppåt-gelepadden” dock.

Nog om det! 🙂 Idag ska jag försöka rida ett ordentligt dressyrpass. Det har mest blivit rastning av överpigg Mini-häst senaste veckan. Igår var vi sex stycken i ridhuset – på en fredagskväll (!)- och Mini var allt annat än nöjd. Hoppas på ett lugnare ridpass idag.

IMG_8040Hittade den här i arkivet!! Från hösten 2011, Mini är här 6 år gammal och vi hade ridit en Msv C:2!

/Emma

En bra grej!

Efter alla tävlingar brukar jag alltid ha med protokollet med på nästkommande lektion, så att Anki får läsa igenom det. Senaste gångerna har jag även haft med filmkameran så hon har kunnat titta på filmen, samtidigt som hon läst kommentarerna.

Det har vart otroligt givande för mig. Speciellt nu på sista tävlingen, när jag kom ut från banan och var riktigt nöjd, men kände att jag kanske inte riktigt fick betalt för det. Nu har jag tävlat såpass länge att jag vet att det är så här i en bedömningssport, det är domaren som dömer och då är det bara att rätta sig efter det. Sen tycker inte alla människor lika (och det är väl en himla tur), men jag ville ändå veta vad Anki tyckte. Var jag så extremt ute och cyklade i min känsla? (Nu måste jag verkligen poängtera att jag inte fick några katastrofsiffror!)

Anki tittade på filmen och fick poängen upplästa efter varje punkt. Ibland höll hon med, och ibland inte. En sak som hon inte höll med om var att det såg återhållsamt ut. Och det är jag nästan mest lättad över. Jag var jättenöjd med energin när jag kom ut, och så glad att hon var så extremt mycket bättre än förra starten. Att då få den kommentaren kändes lite.. jobbigt! Nu såg ju Anki oss i den starten när hon stod emot så, så hon hade något att jämföra med!

Hon tyckte även att vi borde fått bättre på bytena (de som blev bra!), men jag vet att en del domare inte gillar att hon tar i så mycket när hon byter. Men det blir nog stabilare med rutin och när hon slappnar av mer.

20140520-192459-69899507.jpgDen här slutkommentaren fick vi i Lagtävlans-programmet av en domare som har dömt oss en miljon gånger. Alltid kul när de ser förbättring, men jag måste snart säga till att MINI ÄR EN HON!! (I vartenda protokoll står det ”han”.. 😉 )

//Emma

Framridningen

Hur lägger ni upp framridning?

Jag brukar värma upp i ungefär 50 minuter. Den tiden delar jag upp ungefär såhär:

10-15 min skritt. 10-15 min uppvärmning – Trav i lättridning i rundare form för efter ett tag fatta galopp och rida i båda varven i lätt sits. Inte så mycket krav här utan bara värma upp och slappna av. Successivt gör jag lite sidvärtsrörelser för att se så Arras flyttar sig för skänkeln. Jag rundar honom även i sidorna och ser till så att han är mjuk. Efter uppvärmningen lägger jag in skrittpaus.

20 min lite mer ordentlig ridning – då övar jag lite på olika rörelser, successivt höjer jag formen och sätter lite tryck. Här lägger jag in skritt pauser givetvis. Jag får rida mycket lösgörande arbete på Arras innan jag går in på banan och jag rider honom i en lite lägre form och är noga med att han ska arbeta genom hela kroppen. Han kan lätt bli hög och kort annars. Hade jag haft en seg häst hade jag ridit en hel del tempoväxlingar, brassat på lite för att få igång lite energi. Då hade jag nog valt att rida fram kortare tid för att spara på lite energi, kortare och effektivare framridning.

Jag brukar försöka tänka på att lägga in några moment som Arras har lätt för innan jag går in på banan, för att få till en positiv känsla både hos mig och honom!

/Maria

 

Träning och filmning!

Idag ställer min snälla mamma upp och filmar träningen, och om det blir något vettigt så kommer det upp här senare i kväll eller i morgon! 🙂

Jag var och tog av Mini täcket nu på lunchen, jisses vad varmt det är i solen. Jag skulle så gärna vilja att hon kunde rulla sig, tror det skulle göra gott. Hon är så himla ”kli-ig” jämnt, så att skrubba av sig i grusleran hade nog vart bra. Nu är Mini en dam-häst så hon gör inte sånt, men hon kanske kommer på andra tankar en vacker dag.

Under helgen har vi gjort en skrittur i skogen, där Mini faktiskt efter halva rundan lugnade ner sig och kändes riktigt avslappnad. Skönt! Igår så red vi ett dressyrpass i ridhuset, har upptäck vad bra det är med slutor i lösgörande syfte. Jag har nog slarvat med att rida mycket slutor i varierade former – just för att Mini har så lätt för dem. Men de gör gott som sagt!

Jag fick ett önskemål att lägga upp ett veckoschema så här kommer denna veckas preliminära planering (Tävling på måndag):

Måndag: Anki-träning
Tisdag: Dressyr i ridhuset
Onsdag: Uteritt (skritt)
Torsdag: Dressyr i ridhuset
Fredag: Dressyr i ridhuset, programträning
Lördag: Hoppning med Elin, annars vila
Söndag: Dressyr i ridhuset alt. utebana. Kort pass, lösgörande.
Måndag: Tävling Lillerud – FEI:s lagtävlan (Msv B)

I vanliga fall hade en dag här blivit helvila, men nu har jag lite i skolan den här veckan + att vi ska tävla så då passar jag på att rida. Eftersom jag även jobbar 7-22 i helgen, så blir det ju vila på lördag om inte Elin ska hoppa, sen klämmer jag in ett kort pass på söndag under min rast. Effektivitet helt enkelt! 😉

IMG_2329Ibland blir det fel i bytena, men då kan man få till roliga bilder istället. Gotlandsrusset Mini! 😛

//Emma

En man till Mini!

Jag har alltid vart smått avelsintresserad, på den nivån att jag kollar in snygga hingstar och drömmer mig bort i möjliga och omöjliga kombinationer. Jag har varit med på en hel del bruksprov och det har varit fantastiskt kul och lärorikt på många sätt!

Jag skulle någon gång vilja göra en Mini-bebis, och har hittat många lämpliga kandidater. Dock är de flesta alldeles för dyra, eller osäkra. Men igår snubblade jag över den här skönheten:

1af4f2b6-677d-4011-9d71-35c3b7627066

Bildkälla

Fürstenball, e: Fürst Heinrich – Donnerhall. Superfin med riktigt bra gångarter, och, något som är minst lika viktigt, fantastisk ridbarhet och temperament.

Kruxet är att Fürstenballs pappa Fürst Heinrich är e: Florestan. Minis pappa Florencio är e: Florestan. Är de för nära släkt? Blir det linjeavel? Blir det inavel??

Nu är detta inte aktuell än på ett tag, men man måste ju vara förberedd liksom! 😉

//Emma

Kommande år!

Vad har jag och Mini för mål inför nästa år?

Ja, en liten dröm vore ju att kunna starta Msv A:1 innan året är slut. Fortsätter hon att utvecklas som hon gör nu, och håller sig hel så borde det inte vara  några problem. Men det vet man aldrig!
Det främsta målet som vi ska klara av är att befästa Msv B ordentligt. Jag vill kunna rida de programmen och känna mig säker på att det går. Förra säsongen var det lite dagsformen som avgjorde om det blev bra eller total pannkaka. (Då främst med bytena.)
Jag vill även prova på Msv B:5, som vi inte hann med i år.

Det finns lite andra funderingar inför tävlingssäsongen med. Nämligen ett eventuellt klubbyte. Där är jag däremot lite kluven, och måste verkligen tänka igenom det både en och två gånger till.

Men vi ser verkligen fram mot tävlingssäsongen! (Som gärna kan börja snart!!)

IMG_1526

//Emma