Framridningen

Hur lägger ni upp framridning?

Jag brukar värma upp i ungefär 50 minuter. Den tiden delar jag upp ungefär såhär:

10-15 min skritt. 10-15 min uppvärmning – Trav i lättridning i rundare form för efter ett tag fatta galopp och rida i båda varven i lätt sits. Inte så mycket krav här utan bara värma upp och slappna av. Successivt gör jag lite sidvärtsrörelser för att se så Arras flyttar sig för skänkeln. Jag rundar honom även i sidorna och ser till så att han är mjuk. Efter uppvärmningen lägger jag in skrittpaus.

20 min lite mer ordentlig ridning – då övar jag lite på olika rörelser, successivt höjer jag formen och sätter lite tryck. Här lägger jag in skritt pauser givetvis. Jag får rida mycket lösgörande arbete på Arras innan jag går in på banan och jag rider honom i en lite lägre form och är noga med att han ska arbeta genom hela kroppen. Han kan lätt bli hög och kort annars. Hade jag haft en seg häst hade jag ridit en hel del tempoväxlingar, brassat på lite för att få igång lite energi. Då hade jag nog valt att rida fram kortare tid för att spara på lite energi, kortare och effektivare framridning.

Jag brukar försöka tänka på att lägga in några moment som Arras har lätt för innan jag går in på banan, för att få till en positiv känsla både hos mig och honom!

/Maria

 

Svar på lite frågor!

Hur mycket tävlade ni under er gymnasietid? Är nämligen rädd att jag varken kommer ha pengar och tid då jag ska flytta med hästen och måste betala stallhyra…

Emma: Jag tävlade nog ”vanligt” mycket under min gymnasietid. Nu bodde jag ju hemma och hade enormt snälla föräldrar som ställde upp ekonomiskt och att köra runt på mig och pållen… Jag vill tro att jag betalade lite själv med mitt studiebidrag, men det kan vara önsketänkande. 😉 Det var så längesen att jag inte kommer ihåg!

Maria: Jag bodde också hemma och hade föräldrar som betalade, snälla som de är. Jag tävlade en hel del då jag hade en ponny som jag tävlade upp till FEI med. Vi köpte Arras när jag gick sista året på gymnasiet så då tävlade jag också en del.

skc3a5ne-023 Pållen Albert som jag hade en del av min gymnasietid

Hur lär ni in program? Har ni något tips?
Grattis också till alla fina resultat, ni är båda grymt inspirerande och det är riktigt kul att följa er! :)

Tack så mycket! 🙂
Emma:
Jag läser igenom programmet och kollar på det på Stallbacken.com. När jag tror att jag kan det, så säger jag det högt för mig själv, samtidigt som jag håller koll på att det blir rätt. Sen brukar jag alltid rida igenom nya program innan tävlingsstart.

En annan bra grej som även är bra mental uppladdning (åtminstone för mig), är att blunda och tänka sig att man rider hela programmet. Att man gör alla hörnpasseringar, halvhalter och att det går helt perfekt, enligt planen, samt såklart att man vinner med nytt svenskt rekord! 😛

Maria: Jag gör samma som Emma 🙂

Hur utbildade var era hästar när ni köpte dem?

Mini var inte inriden, men hon hade haft sadel och träns på sig.

Arras var grundriden och startklar Lätt B

Har ni själva ridit in någon häst?

Emma: Jag har ridit in ganska så många hästar, dels Mini då, men sen har jag även arbetad med främst oinridna unghästar under nästan 3 års tid.

Maria: Jag har aldrig ridit in någon häst från början

Vilken är största anledningen till erat tävlande?

Emma: Att det är så himlans kul! Jag gillar allt runt omkring tävlandet, från förberedelser till att komma tillbaka till stallet igen. Placeringar är bara en bonus, huvudsaken för mig är att det känns bra.

Maria: Jag tycker som Emma att det är himla kul, och jag behöver tävlingarna för att det motiverar mig extremt mycket!

Hur såg eran häst och ridsituation ut när ni var yngre?

Emma: Började rida på ridskola i 3-årsåldern, började tävla med ridskoleponnysar när jag var 8 år, första egna ponnyn vid 11 år.

Maria: Jag började rida på lektion när jag var ungefär 5-6 år tror jag. Jag, syrran och mamma skaffade en häst när jag var 7 år.
Kram och lycka till med kommande framgångar
Tack! 🙂

Vem/ vilka är er största förebild inom hästsporten? Och till Emma, fantiserar du om en Mini-bäbis nån gång i framtiden? Vilken pappa skulle den ha om du fick välja fritt? :D

Emma: Vår tränare Anki är helt klart en av mina förebilder! Om man ska se till eliten, så är det nog (just nu) Charlotte Dujardin och Carl Hester. Främst för deras mjuka ridning och deras fina hästhållning!
Självklart drömmer jag om en Mini-bäbis, och om jag får välja så skulle pappan heta Ampére, Sezuan (- de lösa benbitarna) eller Damon Hill.

Jag undrar hur ni gör/gjorde när ni pluggade på universitet/högskola med häst och jobb samtidigt?

Emma: Kände att jag kunde svara på den, eftersom jag är i den sitsen nu! Jag pluggar 100%, dagtid, jobbar 22% (var tredje helg, fredag-söndag) plus extra när det hinns med. Jag är hos Mini praktiskt taget varje dag, rider ca 6 dagar i veckan. Jag bor i en etta, relativt centralt, och jag betalar allt själv. Det är tufft, men det går! Allt (!) handlar om prioriteringar! Jag köper inte mängder av kläder, eller går på krogen varje helg. Men även om jag lever efter en stram budget, så kan jag unna mig saker ibland. Och även spara en slant. Nu har jag både studielånet och tilläggslånet, så det är klart – jag kommer ha studieskulder tills jag fyller 108 ungefär. 😉
Men det var ett krav som jag sa till mig själv när jag började läsa – det får inte gå ut över hästen! Det är värt för mycket för mig. Efter ett år funkar det fortfarande bra, så jag hoppas att det kommer göra det i två år till!

20140421-170527.jpgJag skulle offra mycket för den hästen!

/Emma & Maria på ett hörn!

Att komma igen!

Jag funderar över en grej, som det kanske bara är jag som har problem med. Varje gång det blir ett sämre dressyrpass med min häst så blir jag helt nere och börjar fundera över om vi helt enkelt inte är bättre, vad vi ska göra för att lösa det och hur det någonsin kunnat kännas bra, typ… Händer det er? Vad gör ni för att ta er ur de tankarna? Tips, idéer?

OJOJ, vad jag känner igen mig här! Ni skulle bara veta hur många gånger som jag har tvivlat på min och Minis fortsatta karriär – tvivel som har funnits där i princip från dag 1. Tänk den perioden hon var livrädd för min vänster skänkel och praktiskt taget skenade varje gång jag la till den… Det höll i sig i några månader! (Och kan fortfarande komma tillbaka när hon är spänd.)

Det är först nu, när jag har haft henne i 5 år, som jag faktiskt kan se lite lättare på motgångar och svackor. Men det kan fortfarande kännas hopplöst när exempelvis bytena börjar krångla igen som de gjorde för ett tag sen.

Jag har faktiskt mycket att tacka den här bloggen för! När jag har haft ett dåligt ridpass, tänker jag först igenom hela passet och reder ut exakt vad vi hade problem med. Sen brukar jag gå hem och skriva ner hela passet från början till slut och som avslutning komma med en liten analys vad som kunde gjorts annorlunda. Ni har säkert läst en hel del sådana inlägg här genom åren.
Faktum är att efter jag har skrivit en sådan text, så känns det mycket lättare och bättre. Jag ser det hela från ett annat perspektiv och kan se framför mig hur jag ska lösa problemet framöver. Självklart blir inte allt frid och fröjd för att jag har skrivit ner allt, men jag kan själv få lite aha-upplevelser medan jag skriver – saker jag kanske inte har reflekterat över.

Nu har alla kanske inte en blogg där man vill skriva ut allt som händer, men det kan ju vara ett tips att bara skriva ner det för sig själv. Eller prata igenom passet med en träningskamrat eller sin tränare. Det har i alla fall hjälpt mig många gånger! 😀

IMG_0209Efter en inte så lyckad tävling. Men vi ser glada ut ändå!

//Emma

Mini-mat!

Vi har inte fått analysen på årets hö än, så just nu får jag gå ”lite på känn”. Dock ser Mini ut att må utmärkt och är pigg, så jag tror att foderstaten är bra.

Jag har fodrat henne med Krafft Muskel hela våren, men när vi bytte stall och hon fick börja äta gräs så tog jag bort det. I samma veva började jag även fodra med havre, mest för att det ingick i stallhyran. Hon brukar även få en ”augusti-depression” och då kan det vara bra med lite extra energi i maten. Faktiskt så har hon inte blivit trött, som hon brukar bli den här tiden på året, så kanske det har hjälpt?

Just nu äter Mini (sammanlagt över dagen):

1 kg Krafft blå müsli
1 1/2 kg havre
ca 2 1/2 dl Betfiber mix
Drygt 1 dl foderjäst
1 dl rapsolja
Löst salt – Mini slickar inte på saltstenen!
Till detta får hon ca 9 kg hösilage.

(Haha, det ser ut som jag har skrivit ut ett recept här, undrar vad jag ska baka egentligen?!)

8812047597598_1164687_7740_jpgimages-2

//Emma

Tygelfattning kandar!

Vi har fått en fråga om hur man håller tyglarna när man rider på kandar.
Det är nog ganska så olika men jag och Maria håller på samma sätt.

Vi har bridongtyglen som vanligt, mellan ringfingret och lillfingret, och stångtygeln mellan ringfingret och långfingret. Vissa rider med stången utanför lillfingret, men iallafall jag trivs bäst med den första tygelfattningen!

Vill man läsa mer om kandar, tryck HÄR för att komma till ett gammalt inlägg om det!

IMG_99791Har ingen bra bild som visar en närbild, men hoppas ni förstår förklaringen!

//Emma

 

Svar!

Vi fick en kommentar där en läsare undrade hur vi ser på saken att våra hästar går själva i hagen och inte får ”närkontakt” med andra hästar.

För min del får Mini mer än gärna gå med en hagkompis och det har hon även gjort till och från. Första året jag hade henne på Sörmon gick hon med ett annat sto, sen flyttade den hästen och det fanns ingen lämplig kandidat som ersättare just då.
Nu har hagarna lagts om i vårt stall, och då tyckte jag att de blev aningens för små för att det ska vara tillräckligt rum för två hästar.

Förra sommaren släppte jag ihop henne med ett sto i det stallet vi stod i då, och det var inga bekymmer. Snarare tvärtom eftersom de struntade blankt i varandra och höll sig för sig själva.

IMG_2190Mini och Ankan förra sommaren, innan de gick åt varsitt håll!

Vad Arras beträffar så är han ganska så hingstig och hamnar lätt i slagsmål om han står med någon annan. (Vi provade en gång när han var liten, och släppte ihop honom med min gamla pålle, det resulterade i att Arras nu har ett ärr på halsen…)

De får ju daglig kontakt med andra hästar, även om det bara blir genom boxgallret. Inte optimalt kanske, men de ser ganska glada ut ändå.

Jag skulle däremot inte släppa ihop Mini med mer än en häst, då jag anser att skaderisken blir för hög med flera hästar i samma hage. Jag skulle heller inte släppa ihop henne med en valack.
Mini själv skulle helst vilja ha en Shetlandsponny! 🙂bild(179)

//Emma

Svar på fråga!

Med jämna mellanrum dyker samma fråga upp. Om jag alltid rider på kandar. Jag har svarat på detta i ett inlägg förut, och kopierar det här. Lägger till lite nytt i slutet!

Eftersom jag nu alltid väljer att tävla på kandar, så känns det mest naturligt för mig att rida på det när jag tränar för en tränare. Så som hon funkar på träning är det meningen hon ska funka på tävling också, och då vill jag ha så lika utrustning som möjligt. Jag kanske rider 8 träningspass av 10 på kandar, när jag rider för Anki/Bosse.

Under resten av veckan rider jag relativt varvat, men absolut, jag rider mest på kandar om man börjar räkna gångerna. Säg att jag rider 3 dressyrpass på rad. Då går två av dem på kandar och ett på träns. Jag tycker att dels ska man kunna varva, utan att det för den skull blir så stor skillnad på hästen, sen är det ju faktiskt bevisat att hästens mun mår bra av olika bett och nosgrimmor. 

Nu har jag samma bridongbett på kandaret som jag använder till tränset. Alltså blir enda skillnaden med kandaret, att där kommer stången in i bilden. 

Mini trivs väldigt bra på kandar och funkar kanon på det. Då ser jag inte varför det skulle vara så negativt att rida på det? Det är ju inte så att jag sitter och hårddrar i stången, och att hon blir jättestark på vanligt träns sen. 

Sen får jag också säga att jag skriver långt ifrån om alla ridpass här. Det hinns helt enkelt inte med, och sen tror jag inte det skulle vara så jättekul att läsa om 300 näst intill identiska pass, för även om man försöker variera mycket så är kontentan den samma.

Jag fick också en fråga varför jag har kandaret, eftersom stångtyglen oftast ser ut att hänga slakt när jag rider. Och ja, jag har oftast en lösare stång (ibland blir den lite för slapp dock…), av den anledningen att jag bara använder den när den behövs! Oftast kortar jag upp den i galoppen, och låter den hänga mer i traven. Dock använder jag den mer när jag rider skolor, än rakt fram i trav. Jag har en relativt mild stång till Mini, med väldigt liten tungfrihet. Har aldrig provat något annat, och känner inget behov av det heller.

Som sagt, Mini trivs bra på kandaret men det betyder inte att jag rider på det varje dag! 

20121227-124134.jpgPå träns

 

IMG_9417Som ni ser är stången inte speciellt skarp..35902_10151148056677575_975716236_n

Lite kortare stångtygel iallafall, men jag sitter aldrig och hårddrar i stången! Behöver man det, så är det något annat som felar.

IMG_8727

Och ibland hänger den för mycket! (Okej, här travar jag fram..)

//Emma

Idag!

Mini fick gå ett pass i ridhuset idag också. Jag vet inte hur jag kommer hinna rida under helgen, då jag jobbar 7-22 och ska ha lite stalljourer på det. Lycka till Emma! (Sova är överskattat… 😉 )

Hon kändes riktigt fin idag, lagomt med energi som inte rann över. Hon börjar riktigt att förstå hur man ska göra en travökning, och ökar faktiskt steglängden nu! Fantastiskt kul! Nu hoppas jag bara att vi ska få fram det sen på tävling med, det kanske inte kommer att gå i början, men nu vet jag ju att det finns där.

Det var några läsare som frågade mig hur jag har gjort för att få fram mer framåtbjudning i skritten, och jag har tänkt och tänkt, men det enda jag kan komma på är att jag har låtit henne skritta på ordentligt ute i skogen, där hon automatiskt har tänkt mer fram. Sen har det kommit mer och mer med åren, och såklart med styrkan, samt att hon blivit säkrare i sig själv. Hon blev så osäker när hon fick gå på långa tyglar, då hade hon inte samma trygghet från min sida. Det märks fortfarande på henne att hon kopplar av mer när jag rider med korta tyglar. 

Såklart har jag tränat på att ändra henne i skritten, variera mellan mellanskritt och ökad skritt, verkligen få henne att förstå att man kan ändra sig även i skritt. Men som sagt, det är något som har kommit med åren. Nu har hon alltid haft en ren skritt, vilket har underlättat arbetet. Den har bara varit oelastisk, och det känns ju igen i traven med, som även den har blivit bättre med åren!

IMG_9988

//Emma

Sadel!

En läsare frågade vad vi har för sadlar och vad vi rekommenderar. 

Jag har en KenTaur Electra och den gillar jag väldigt mycket! Den är 6 år gammal snart och väldigt skön att rida i. Den ger lagomt med stöd och har ett bra djup i sitsen. Jag gillar inte när sadlarna är för platta, men det får inte heller bli för högt bakvalv. Jag vill också ha lite stöd för benen, främst knäna. 

IMG_0205 IMG_0195 IMG_0196Jag har sagt det förr och säger det igen – den absolut bästa sadel alla kategorier är en begagnad Röösli. Jag hade en sådan när jag bodde i Skåne till den hästen jag hade då. Helt underbar! Jag grät en skvätt när den fick åka tillbaka till ägaren… ( 😉 )

Vad har ni för sadel? Vilken rekommenderar ni? 

//Emma

 

Mina mål med Mini -2013!

Vad kul att läsa om alla era mål som ni har för i år! 😀

Maria skrev ju att vi redan har skrivit inlägg om våra mål med den här säsongen, men jag kan ärligt inte hitta det inlägget jag skrev, trots att jag kommer ihåg att det har blivit skrivet. Jaja, det kan upprepas!

Mitt främsta mål med året i sig är att befästa bytena i alla situationer. Även i serier. Vi ska arbeta mer med piruetterna och även börja titta mer på piaff och passage. 

Tävlingsmässigt har vi som mål för våren att bli stadiga i Msv B. Mini spänner sig lätt på tävling och vi behöver träna på att få till det på tävling, som vi får på träning. Lätt va? 😉

Sen har Anki och jag lite olika mål. Mitt är att kunna rida Msv B:5 till hösten och sätta kvalen till Msv A. Anki sa halvt på skämt, halvt på allvar; ”Det är inte omöjligt med en St George-start till hösten..” Jo, tjena! 😉

Jag ser väldigt mycket fram mot den här säsongen iallafall! 

IMG_8877

//Emma

Den nervösa hästen

Det var en läsare som för ett tag sedan frågade om inte jag kunde skriva ett inlägg om hur Mini har gått från nervös unghäst, till lite mindre nervös ”vuxen” häst.

Jag skulle kunna skriva metervis med text om alla konstigheter Mini har haft för sig, saker som man inte trott att en häst kan vara rädd för. Sen finns det saker som hästar borde vara rädd för, som hon inte bryr sig om.

Häromdagen pratade jag med Emma i stallet, hon hjälpte mig med Mini när hon var unghäst och vet precis hur hon har vart. Jag berättade då att jag för första gången någonsin hade lyckats tagit av skrittäcket när jag satt på hästen! Emma svarade direkt att Nähää, det tror jag verkligen inte på! (Det är sant, jag lovar!!)
Hon berättade om en gång när hon hade suttit upp på Mini och haft på sig en dunjacka. Mini hade blivit livrädd för ljudet och skenat iväg, och var sen jättespänd resten av passet.

Första gången jag skulle ta av henne täcket som jag hade när vi skrittade fram, så fick en person hålla i henne medans jag drog av täcket (jag satt alltså inte ens på). Mini var skräckslagen och ville helst sticka därifrån. För att inte tala om första gången jag satt upp i sadeln när hon hade täcke på sig. Jag fick hoppa av lika fort.

Mini har alltså varit en extremt nervös häst, och är det fortfarande. Jag har fått haft ett enormt stort tålamod med henne, blir man arg eller upprörd på henne kan jag lova att hon inte kommer att glömma bort det. Man får försöka komma runt problemet, upprepa och helt enkelt inte göra någon stor grej av det. Jag har också fått lära mig att hela tiden tänka ett steg längre än henne och försöka vara lite beredd på vad som kommer hända. Hon är enormt reaktionssnabb, och kommer nog från 0-100 på 2 sekunder…

Sen är det ju inte meningen att man ska sitta på helspänn hela tiden, men det funkar inte att dagdrömma när man rider Mini-häst!

Nu för tiden vet jag hur hon fungerar och hur hon reagerar på olika saker. Man lär sig med åren! Sen har hennes reaktioner blivit mildare med tiden, nu hoppar hon mest till om hon blir rädd, förr skenade hon över hela ridhuset…

Nyckelordet är helt enkelt tålamod! Med ett stort sådant, kommer man långt med en nervös häst!

IMG_9181

 

//Emma

Bloggen!

Vi fick en fråga hur det egentligen gick till när bloggen Dressyrsnack startades. 

Bloggen har i februari funnits i 2 år, vilket är väldigt mycket längre än vad iallafall jag trodde den skulle finnas! Jag hade nog tippat att vi skulle orka hålla igång den max ett halvår, men i och med att läsarantalet ökade och att vi fick så mycket positiv respons på den, så fann vi inspiration att fortsätta.

Det började med att Maria frågade mig om inte jag skulle vilja blogga ihop med henne. Vi har ju känt varandra i stort sett hela livet, hade hästarna i samma stall och tävlade båda i dressyr, så kombinationen kändes given. 😉 Jag var ärligt lite tveksam i början, jag hade redan en egen blogg som jag tyckte om att uppdatera och visste inte om jag orkade med en till. Min privata lilla blogg hade ju faktiskt hela 22 läsare som krävde uppdatering en gång om dagen! (Den bloggen finns faktiskt fortfarande…)

Men efter lite övertalning så började vi alltså blogga. Vi tillbringade en hel dag med att försöka komma på ett namn, tillslut stod det mellan Dressyrsnack och Dressyridioterna, och jag är grymt tacksam idag över att vi valde det förstnämnda… 

I början av vårt bloggande var vi helt hysteriska med uppdatering. Det var inget ovanligt att vi spottade ut 9 inlägg om dagen. Det höll faktiskt i sig, och under hela första året skrev vi ofattbara 2205 inlägg!

Ni förstår kanske att detta är för oss ohållbart i längden. Vi har faktiskt ganska nyligen haft en liten diskussion över bloggens framtid. Den ska inte läggas ned! Men däremot kommer uppdateringen att hållas nere till kanske 1-2 inlägg per person och dag. Maria är i slutspurten i sin utbildning, jag har ett heltidsjobb att sköta, sen går ju såklart hästarna i första hand. 
Vi är inte alls ute efter att bli ”Sveriges största blogg”. Det skulle jag aldrig klara av. Vi är nöjda med det läsarantalet vi har. Vi är heller inte ute och fiskar läsare på andra bloggar, jag läser knappt några längre, och kommenterar väldigt, väldigt sällan. 

Bloggen har gett oss så otroligt mycket, och jag är övertygad om att den har utvecklat oss som personer, men även som ryttare. Jag har aldrig reflekterat så mycket över min ridning sen vi började skriva om våra träningar här. Jag tror faktiskt att det har hjälpt min sits också, med hjälp att alla filmklipp vi har studerat och fått granskat av alla kritiska ögon.

Summan av det hela: Vi hoppas ni följer med oss framöver, i våra med- och motgångar, men räkna inte med några 9 inlägg per dag – det kommer inte att hända..

Tack alla läsare, utan er hade vi aldrig fortsatt!

Foto: Mikael Lindblom, nwt.se

//Emma

Täcken just nu!

Just nu, när det är runt nollan ute eller ett par grader åt båda hållen, så har Mini på sig:

20121109-084747.jpg

Ett (skitigt) stalltäcke som jag skulle tro innehåller 100 gr foder. Rätta mig om jag har fel, det är alltså ett Amigo från HW.

20121109-084801.jpg

Ett (skitigt) regntäcke utan foder, fast i en väldigt tuff färg. Det var en tillfällighet att det blev just den färgen, men jag är så glad att det blev det! Lyser upp i detta novembermörker.

Är det något varmare ute, 5 grader och uppåt, så byts Amigotäcket ut mot ett nättäcke från Back on track. Mini är än så länge inte rakad, så detta är allt som behövs. Sen är även halstäcken bannlysta på henne, så det blir det inget med även sen när hon blir rakad! Men jag har världens tjockaste vintertäcke från Dyon, så hon klarar sig nog..

”Världens tjockaste täcke”

//Emma

Videokamera!

Det var en läsare som undrade vad jag har för videokamera, och eftersom jag inte hittar kommentaren så svarar jag i ett inlägg istället! 😛

Jag har en Sony HDR-CX116. Den är ganska simpel och lätthanterlig men det blir samtidigt bra bild och kvalité. Sen finns det massor av inställningar som jag inte har utforskat än, men det kommer… Jag har ju bara haft den i snart två år!

//Emma

Träns? Kandar?

För ett tag sen fick jag en kommentar; Rider du alltid på kandar? 🙁 (Notera den ledsna gubben)

Kort och gott kan jag svara nej på den frågan, men jag tänkte utveckla mig lite!

Eftersom jag nu alltid väljer att tävla på kandar, så känns det mest naturligt för mig att rida på det när jag tränar för en tränare. Så som hon funkar på träning är det meningen hon ska funka på tävling också, och då vill jag ha så lika utrustning som möjligt. Jag kanske rider 8 träningspass av 10 på kandar, när jag rider för Anki/Bosse.

Under resten av veckan rider jag relativt varvat, men absolut, jag rider mest på kandar om man börjar räkna gångerna. Säg att jag rider 3 dressyrpass på rad. Då går två av dem på kandar och ett på träns. Jag tycker att dels ska man kunna varva, utan att det för den skull blir så stor skillnad på hästen, sen är det ju faktiskt bevisat att hästens mun mår bra av olika bett och nosgrimmor. 

Nu har jag samma bridongbett på kandaret som jag använder till tränset. Alltså blir enda skillnaden med kandaret, att där kommer stången in i bilden. 

Mini trivs väldigt bra på kandar och funkar kanon på det. Då ser jag inte varför det skulle vara så negativt att rida på det? Det är ju inte så att jag sitter och hårddrar i stången, och att hon blir jättestark på vanligt träns sen. 

Sen får jag också säga att jag skriver långt ifrån om alla ridpass här. Det hinns helt enkelt inte med, och sen tror jag inte det skulle vara så jättekul att läsa om 300 näst intill identiska pass, för även om man försöker variera mycket så är kontentan den samma.

Våra olika träns! (Fast då egentligen med samma bett…)

// Emma