Måndagens träning

Jag hade en väldigt pigg och glad Mini-häst inför måndagens Anki-träning. Något även Anki påpekade, att även om vi är på henne lite om att aktivera bakbenen, att ändra sig, ställa mer, vinkla hit och dit så ser hon så glad ut hela tiden. Det finns inga protester i den lilla hästen, utan hon försöker och försöker. Jag överdriver inte om jag kan räkna gångerna hon faktiskt har satt sig på tvären till, ja kanske tre gånger? Nästan så jag minns alla tillfällena till och med! 🙂 Sen kan det lätt bli för mycket Mini att försöka reda ut, speciellt när hon hetsar upp sig och börjar ta alldeles för många egna initiativ. Dessa har dock blivit mindre med åren, men oj vad de fanns där när vi skulle börja med galoppombyten…! 😉

Åter till träningen då! Vi började att checka av traven. I höger varv så var vi väldigt nöjda från början, takten var bra, formen likaså och Mini var fint i ramen. I vänster varv var det lite svårare att få in vänster bog och få en fjädring till yttertygeln. Jag fick tänka lite öppna i volten, utan att hon fick slänga ut bakdelen, det var bogen – framdelen som skulle flytta sig. Detta blev betydligt bättre ganska snabbt.

I galoppen har vi lite kvar innan vi är tillbaka. Mini vill gärna dra isär sig och bli lite flack, istället för att runda upp ryggen och komma över bakbenen. Det har ju med styrkan att göra – hon orkar inte riktigt än. Men vi får till små sekvenser hela tiden, många förlängda halvhalter som gör att hon får samla sig några steg i taget. Det är så små marginaler och vips så har Mini fallit isär, utan att jag nästan märkt det. Det krävs alltså en aktiv ridning från min sida, här får man inte tänka på annat inte! 😉 Vi fick iallafall till det några steg då och då. Nästa träning ska vi starta med galoppen, hon blir så himla trött snabbt och då orkar hon absolut inte. Bättre att börja med det jobbiga när hon har energi kvar. Traven klarar jag av att reda upp hyfsat bra på egen hand, jag tränar ju bara 30 minuter, så det är lite knappt om tid. Mini behöver ett par skrittpauser under tiden också.

Igår red jag ett pass i ridhuset igen och tog mig igenom galoppen som stundtals kändes superfin!! Vi kommer sakta, sakta tillbaka!

Tröttsamt! Mini får varje höst knölar och små sår i ansiktet, därav massa ludd här och var. Jag provade att rida med remontnosgrimman, men det uppskattades inte, så hon får se ut så här ett tag!

Nytt schabrak från vårt stall, Vicini. Passar Mini finfint!

Magen försvinner mer och mer… 😛

Värme

Ääääntligen är värmen här! Det betyder att jag kan gömma undan Minis täcken långt ned i ett hörn, och till hennes glädje får hon nu gå utan täcke tills insekterna kommer. Okej, ösregnar det kanske hon får finna sig i att ha på sig ett, men det är i absoluta nödfall. Påminnelse till mig själv är dock att vi behöver införskaffa ett nytt flugtäcke!

Nu har Mini varit friskförklarad i 6 veckor (firar) och om ytterligare 2 veckor får hon börja tränas mer i galopp. Jag har börjat öka på antalet galoppfattningar per pass (till två… 😉 ),  men ute i skogen får hon snällt hålla sig i trav än. Det blir liksom inte den där lugna galoppen när Mini är i skogen, mer fullt ös medvetslös. 😛

Idag har jag också kontaktat en sadelmänniska som förhoppningsvis kan komma ut och mirakelfixa min sadel. Igår när jag red så upptäckte jag att schabraket var betydligt mer smutsigt och svettigt på höger sida, vilket gjorde mig livrädd och tror nu att Mini är helt snedbelastad och förstörd. Kan ju vara så att hon rullar sig mer på en sida och helt enkelt ÄR skitigare där, hon ser iallafall helt jämn ut i muskulaturen. Men det var den sparken i baken jag behövde, så nu hoppas jag på en snabb tid! 🙂

Finaste Mini, alldeles prickig i pälsen nu. Älskar´t!!

Körde ett kortare pass longering idag, mest för att se rörelsemönstret. Såg finfint ut!

Som sagt, rullar sig mest på höger sida…

 

Minis skada

Så här i slutstadiet (förhoppningsvis) av Minis skada så tänkte jag mig försöka få till en liten summering/skadehistoria om vad som egentligen har hänt.

Till att börja med; Mini har i princip aldrig varit skadad, undantag en och en annan hovböld och så såklart den misstänkta hovbensfrakturen för snart 3 år sedan. (Som visade sig vara en hovböld med en fistelgång som läkte ut på ett par veckor). Jag har haft henne sedan hon var 3 år, innan det har hon bara gått i hage, hon är tränad och tävlad upp till St George med bra resultat, så man får väl lov att kalla henne för en frisk och sund pålle! 😊

I mitten av november förra året skulle vi iväg till Örebro för årets sista start, en regional Msv A:1. Inga konstigheter egentligen, Mini skulle kunna springa det programmet i sömnen tror jag!
Ett par dagar innan start hade det kommit lite snö i Karlstad, sån där härlig blask-kramsnö. Mini hade härjat lite i hagen, och fått massor av snöstyltor och snubblat en del. Jag märkte dock inget konstigt med henne då, det är ju liksom sådant som hänt tusen gånger förut. Starten i Örebro gick allt annat än bra. Hon stod emot, vi gjorde missar som vi aldrig gjort förr, som att fatta fel galopp – något Mini aldrig har gjort i hela sitt liv. Vi fick ändå dryga 62% har jag för mig, men något kändes som sagt inte helt bra.

2 veckor innan skadan

Dagen efter skulle vi rida för Anki, det tog inte många varv innan Anki sa att nä, hon ser inte helt okej ut på höger bak. Vi fortsatte en stund för att se om hon värmde ur det, Anki satt upp och travade några varv så jag också fick se, och ja hon var helt klart inte ren.

Jag ringde dagen efter och bokade tid, men det fanns ingen ledig förrän 2 veckor senare till den veterinären jag ville ha. Så Mini fick vila helt en vecka, sen provade jag och jogga henne lite. Efter andra gången kände jag en betydligt värre hälta än tidigare, jag longerade henne ett varv och såg en rejäl störning på höger bak. Åter till vila!

Vid första veterinärbesöket böjdes hon igenom, longerades, röntgades både bakknä, has, kota och hovled. Enda som sågs var en förkalkad ”bit” i bakknät som inte skulle kunna vara symtomgivande, samt att hon hade en grads hälta bak. Tillsist gjordes ett ultraljud och då syntes då en vätskeansamling på gaffelbandsfästet. Troligtvis var det så tidigt i skadan då, så veterinären ville ha in oss redan två veckor senare för en ny koll.
Vi promenerade 45 minuter per dag och åkte in för ett återbesök i mitten av december. Då konstaterades att hon även var halt på höger fram helt plötsligt, men det har senare visats sig bero på att hon var nyskodd med tåbrodd – något Minis hov tydligen inte tål. Bak såg hon något bättre ut, och nu såg man blödningen på gaffelbandet tydligare. 40% av leden var påverkad.

Många, många promenader…

Vi beordrades ytterligare 4 veckor med promenad/skritt i minst 45 minuter per dag. Sagt och gjort. Inte en dag gick utan att Mini fick sin promenad, oavsett väder, tidpunkt eller andra omständigheter. Inte heller gick det många dagar utan att jag använde vår Biolight på henne. jag köpte även B o T-snabbandage som hon fick stå med relativt ofta.

I mitten av januari åkte vi in igen. Longering visade ingen hälta bak, ultraljudet visade att blödningen reducerats men inte var helt borta. Fortsatt skritt… I 8 veckor till. Här tappade jag modet lite (mycket) och var väldigt osäker på om vi överhuvudtaget skulle komma tillbaka. Jag fick SÅ MYCKET stöd från alla er fina läsare, både här och på våra andra sociala medier. 🙏

Så vi gav inte upp! Ännu mer promenad, skritt, Biolight och B o T. Mini blev mer och mer en vildhäst och vi fick sluta att gå ute i skogen efter att hon både halvt skrämt ihjäl en travhäst + sig själv, kastat sig ut i skogen och krockat med en gran. 🙄

Ett av alla skrittpass

Vi började vid den här tiden även med Shock Wave-behandling varannan vecka i tre omgångar. Efter sista behandlingen gjordes även ett nytt ultraljud, och nu hade det hänt grejer! Jag fick själv se den nya vävnaden som hade bildats, blödningen var helt borta och nu skulle vi få börja belasta mer för att träna upp leden! LYCKA!
Det tyckte Mini också som blev sju resor värre att hantera när hon fick börja trava lite grann… Mirakelmedlet Naf Magic sattes in och hjälpte oss enormt mycket, och Mini blev ganska normal efter ett par veckors användning.

Ett kort klipp på snällaste Mini som, utan sedering, klarar av att stå still under behandlingen! 

Mini fick finna sig i att ridas med graman och bomull i öronen under en period…

Så kom sista återbesöket (hoppas vi!!) 10 april. Mini var helt ohalt, och på ultraljudet kunde man inte längre se skadan. Jag frågade Henrik (vår veterinär) vart den varit, och han kunde inte ens hitta ett spår av den längre. Vävnaden var helt intakt. Så från den dagen har vi ökat på vår travträning, och även börjat galoppera lite.
Dock så ska man inte träna för mycket i galopp för snabbt, då hästen lägger all sin vikt på ett bakben i taget. I traven är det mer jämnt fördelat, så det är bättre att först träna upp benet där, för att sedan introducera mer galopp när benet är van vid den ökade belastningen.

Frisk!

Så från att ha drullat i hagen, en skada som säkerligen tog en mikrosekund av ett felsteg, så har vi nu 6 månader senare kommit upp i 30 minuters trav per ridpass. Den där Intermediaire I-debuten jag hade hoppats på i år är glömd, men vet ni – det bekommer mig inte det minsta! Jag har helt ändrat mitt sätt att se på sporten nu, den är så extremt sårbar och jag är bara så himla glad att jag har kvar min bästa kompis och fortfarande får dela min vardag med henne! ❤️😍

 

Tränar på att komma igång!

Nu är det.. tja 2 1/2 vecka sedan vi var inne och fick klartecken att börja komma igång mer på allvar. Jag är såklart superkänslig för minsta lilla förändring i hennes tillstånd. Som för en vecka sedan, när hon helt plötsligt hade två stora gallor på vardera bakben. Jag googlade (ska man inte göra) och kom fram till att hon hade fått senskador, inflammationer, blivit gammal och näst intill utdömd. Inte mindes jag att Mini minsann har haft massvis med gallor på bakbenen genom åren, att de alltid blir mindre när hon ridits eller att de är mjuka och anses ”ofarliga”.
Jag gav henne iallafall tre dagar med bara promenad och skritt, varav en dag där vi gick ut i skogen och jag höll på att börja grina för hon gick nästan inte att få hem i ett stycke (helt J*VLA galen…). Hon fick även stå med Back on Track-paddar nästan dygnet runt och fick träffa Biolight-maskinen varje dag.

Dag 3 synade jag benen extremt noggrant och fann att den svullna senan jag tyckte mig sett, i själva verket var en blodåder. Som då syns extra tydligt eftersom Mini inte har någon päls på den benet som varit skadat. Gallorna var också helt borta, och benen var kalla och fina.
Jag hann ändå köpa Eskadrons Pro Cool-skydd åt henne så de ska hon få använda efter varje ridpass tänkte jag mig. Återstår att se om jag kan få stallägarna att installera en frys i stallet ( 😉 ), men de håller kylan ganska bra i en kylväska också.

Mycket bra grej!

Annars då? Jag har börjat använda ett nytt bett på henne, Stübben Golden Wings. Mini har haft problem med en mungipa i många år, det går att hålla i schack men rätt som det är så går det upp igen. Då kändes detta bettet som en bra grej! Gillar utformningen på det samt att det ligger väldigt stabilt i munnen. Dock är bettringarna helt groteskt stora, så tränset blev helt plötsligt för stort. Passar med mössan på dock!

Vädret är vi inte helt kompis med. Men Mini har sitt lilla hus i hagen, dit hon går så fort det blir för jobbigt väder. Hon nästan sladdar in i ingången så fort det börjar dra ihop sig till oväder. Min smarta Mini!

Nu vill vi slippa vintertäckena va…?

Galopperat!

I tisdags red jag för första gången på 5 månader ett ”riktigt” pass. Det vill säga, jag travade lite mer än tidigare, red lite skänkelvikningar och satt ner på henne! Och galopperade! Hon blev jätteglad, även om det bara var en långsida åt båda hållen, så kändes hon så himla fin! 🙂

Jag får nästan tvinga mig själv att faktiskt öka på ridningen nu. Men samtidigt fick jag ju se med egna ögon hur skadan såg ut, och man såg inte längre skillnad på den gamla vävnaden och den nya. Det betyder inte att jag ska köra på för fullt nu, men belastningen måste ju ökas på!

Mini känns otroligt pigg och lite förvånad att hon faktiskt får springa mer än ett varv i taget.
Igår fick hon vila och bara va i hagen. När jag var där höll hon på att leka med sin haggranne, de bockade och rejsade på varsin sida av staketet. Så söta! 🙂

Idag red jag igen, men skippade galoppen. Jag kommer galoppera ungefär varannan, var tredje gång kanske, då vi fokuserar på att stärka upp benet i trav först.
Roligt att vara igång iallafall! 😀

Vi har liksom promenerat oss igenom 3 årstider tror jag… Nu är det vår tur!!

//Emma

Frisk?!

Idag var vi iväg till Värmlands Hästsjukhus för att göra ett ultraljud på gaffelbandet igen. Jag vågade inte hoppas på något, man kan ju aldrig veta vad som pågår inne i leden, trots att hon inte haltar något nu.

Vi började med att longera lite ute, och hältan var definitivt borta. Vi gick vidare in för att göra ett ultraljud. Mini backade världsvant in i undersökningsspiltan (hon vägrar gå in om hon ska gå rakt in i den, backa är däremot helt okej…). Henrik (vår veterinär) började under tystnad att undersöka benet och just då var jag helt supernervös. När han tillsist sa att ”det här ser ju lysande ut” då flög nog ett ton stenar från mitt hjärta. Han visade och förklarade vad vi såg på bilderna, och när jag frågade var skadan var från början, letade han en stund för att sen konstatera att nä, den går inte att se längre!

Vi behöver inte åka in någon mer gång nu, om det inte tillstöter något såklart. Planen nu är att börja trava mer intensivt, lite mer ”fullt ut”. Det kommer jag få trappa upp lite, då jag har varit väldigt försiktig med motionen fram tills nu. Jag kan också börja med rörelser i trav, lite voltarbete (dock inte små volter) och börja mjuka upp henne lite. Jag får även galoppera lite smått, men där ska jag vara mer försiktig. Det blir en annan belastning i galopp, i och med att ett ben i taget tar all vikt, så hon får bara galoppera korta sträckor och gärna lite framtung med lite vikt på bakbenen. Men som sagt, i trav får vi träna på mer! 🙂

Henrik sa också att nu är det bara bra om hon får börja träna upp sin kropp igen, komma tillbaka. Nu ska vi inte bli mer ringrostiga och om allt går som det ska så kommer hon kunna tränas (nästan) fullt ut om 8 veckor! 😀

Bästa Mini! (Och bästa veterinär-Henrik)!

Kanske, kanske kan vi rida någon Msv B-klass innan året är slut. Det skulle vara så kul!

//Emma

Vårdagar!

Vilket underbart väder vi har haft under helgen! Våren är lika välkommen varje år.. (Nu är det förvisso snö ute idag, men jag är optimist! 😉 )

Vi har haft lite storstädning i stallet, jag har putsat fönster i Minis box (hon blev väldigt nöjd över detta och ställde sig direkt för att stirra ut när hon kom in i boxen!) och Erik har mockat hela hagen, samt plattat till alla djupa hovtramp i leran. Så nu har Mini en superfin hage, redo för sommaren!

Lite skillnad! 🙂

Annars då? Ja, Mini har ju varit mer än galen, men har faktiskt lugnat ner sig något sedan jag började med Naf Magic-pulvret. Det kanske är lite tidigt ännu att utvärdera, hon har ätit det i 5 dagar, men hon har varit väldigt snäll att rida sedan jag började. Då har jag ändå ridit på utebanan i blåst, så förutsättningarna var ju inte de bästa! Igår var jag till och med så modig att jag skippade bomullen i öronen. Jag tror även att hon varit lite snällare i övrig hantering. Jag kommer fortsätta med pulvret åtminstone en månad, sen hoppas jag att vi får sätta igång och rida lite mer så energin får gå åt där istället.

Om ungefär 3,5 veckor ska vi in och göra ett ultraljud igen. Jag har konstant ont i magen över detta förbannade ben. Häromdagen blev Mini skrämd av en maskin som åkte runt i grannhagen, hon sprang som en idiot fram och tillbaka, gjorde ”slidestops” och tvärvände på det skadade benet. När vi kom fram till henne så bara skakade hon och flåsade, totalt skräckslagen. Jag höll nästan på att börja gråta ett slag, och såg framför mig att benet var totalt söndertrasat. Nu var det såklart inte så illa, och Mini lugnade sig så fort hon fick en morot framför näsan.
Förhoppningsvis känns det lugnare efter återbesöket, förutsatt att allt ser bra ut, och att jag då kan börja slappna av lite mer. Nu filmar jag henne med jämna mellanrum, för att sen analysera sönder hennes rörelsemönster efter ojämnheter. Inte bra för den mentala hälsan!! 😉

Söt är hon iallafall! 🙂

//Emma

Idag!

Mini var suuuuuper på hugget idag, vilket hon hade visat redan vid uttaget i morse… När jag tog in henne var hon som en speedad pansarvagn, detta fortsatte ut i ridhuset när jag skulle rida. Jag vet inte vad som flög i henne idag, men hög på livet var hon iallafall! 😀 Dock är hon fruktansvärt snäll och gör inget värre än att hoppa till vid skrämmande moment, så som knäppande tak, dörrar som öppnas och folk som går utanför.

Lite blandade foton från idag:

Här hittade jag henne när vi kom, i sitt lilla haghus! Hon gillar verkligen att gå in där för att vila några gånger varje dag, och även när det regnar eller snöar går hon dit!

När husse kommer i närheten är jag inget intressant längre. Han har ju godiset!

Minis nya haggranne, Magic Design! Lilla Eltons efterträdare, minst lika söt! 🙂

Världens, särklass, bästa grej. Isolerad vattenbalja med värme!

Finaste!

Så här fina är vi nuförtiden! Håret på ända, både på mig och Mini, påpälsade till tänderna och lagomt skitiga.

Kolla tungan! 🙂

//Emma

Mini-status!

Jag insåg precis att jag inte har skrivit något om senaste veterinärbesöket. Det har varit så mycket runt jul nu, jag har varit på konsert i Stockholm (Kent!), jobbat hur mycket som helst och varit sjuk. Sen har jag faktiskt tappat lite motivationen över att blogga. Känns som att bloggandet försvinner mer och mer, medan andra sociala medier ökar? Plus att det inte är jätteroligt att blogga själv nu, även om Maria flikar in ett å annat ord ibland.

Men, men! Jag har inte tänkt att sluta helt – inte än – och tanken är att jag åtminstone kan skriva ett-två inlägg i veckan och hoppas på att någon läser dem 😉 .

Den 15:e december var Mini och jag till återbesök hos doktorn. Mest Mini då, jag var inte så halt. 😛 Mini däremot överraskade oss alla genom att vara stenhalt. På fel ben… Det visade sig att hon hade fått en ömmande sula på ena framhoven, troligtvis på grund av en kombination att hon var nyskodd och fått snösulor. Hon reagerade på tryck med visitertången, samt var väldigt varm i hoven. Jag blev inte alls orolig över detta, vi har vart med förr så att säga (Mini har en liten sjukhistoria med bölder i bagaget på vintern), men det gjorde att det inte gick att se om hon haltade bak.

Det gjordes ett ultraljud iallafall och gaffelbandet såg betydligt bättre ut. Det fanns en skugga kvar, men blödningen håller absolut på att absorberas. Eftersom hon var halt fram så fick vi order om att skritta för hand en vecka till och sen longera igen. Var hon ren då så kunde jag hoppa upp och skritta uppsuttet.

img_6543

Sagt och gjort! Vi skritta på, Mini var megapigg och fick någon slags nytändning i livet. Hon blev akut rädd för ridhusporten, höll på att bokstavligen på att dö när vi mötte en travhäst i skogen och var allmänt väldigt jobbig. När jag skulle longera henne, blev hon överlycklig och trodde hon skulle få springa i 390, men höll sig snällt i trav, om än lite hastigt. Ingen hälta fram iallafall, kanske något oren bak fortfarande. Men nu kunde jag iallafall hoppa upp i sadeln på min älskade Mini igen!

I måndags, exakt en månad sedan jag sist red henne, så skrittade jag henne för första gången igen. Jag var lite nervös för att hon skulle spänna till och försöka bocka, så vi hade ledare första varvet. 🙂 Men Mini var så snäll, vi kunde släppas lös och skritta själva.

Så där är vi nu, vi skrittar vidare, tränar på att göra halt och gå rakt fram. Återbesök blir runt den 15:e januari igen, så får vi se sen om vi får börja trava eller om vi ska fortsätta vår skrittperiod. Jag längtar så otroligt mycket efter att få komma igång igen, och den dagen vi får träna för Anki igen kommer jag nog gråta av lycka.

Men det får ta tid, bara Minus blir frisk igen!

img_6550 img_6544 img_6542

//Emma

Jag vill ha en snäll häst!

Jag fick en kommentar på mitt senaste tävlingsinlägg häromdagen som fick mig att tänka till lite. Den handlade om svårigheten att kombinera tävling i svår klass med att samtidigt kunna ägna sig åt vanlig hederlig ”hobbyhästhantering”.

Jag har många gånger läst bloggar/inlägg om ryttare som måste minutiöst planera sin hästs vardag, rida enligt vissa system och inte går att rida ut på utan att ha all möjlig säkerhetsutrustning på sig, då endast för att kunna skritta ett varv runt gården. Om inte detta följs blir hästen ohanterbar, stressad och allt arbete riskerar att bli förstört.

Jag vill verkligen inte ha det så! Jag vill ha en snäll häst! Jag vill tro att det går att kombinera känslan av att ha en aktiv, ridbar och fin ridhäst som kan vara framgångsrik i svåra klasser, med att ha en häst jag kan galoppera snabbt på ute i skogen utan att sätta livet på spel. Om jag inte skulle kunna låta vem som helst hantera min häst, låta den vila ett par dagar utan att den blir galen, då skulle det inte vara roligt längre.

Jag är nästan där. Jag och Mini är kanske inte det mest framgångsrika ekipaget som finns, men vi har ändå segrar och placeringar i Msv A, har startat St george med godkända procent och har deltagit i Breeders på Flyinge. Men vet ni? Jag har nog världens snällaste tävlingshäst! 

Mini var väldigt nervös som unghäst, hon var som en liten bomb på tävlingsplatsen och även ibland på hemmaplan om rutinerna inte följdes. Men jag valde tillslut att utmana henne lite. Rubba rutinerna och få henne att förstå att även om inte allt alltid är på samma sätt, så är jag där och visar att ”du, detta går fin-fint ändå!”. Numera går min icke-hästvana sambo runt med henne på tävlingsplatsen innan start, Mini tar aldrig så mycket som ett snedsteg vad som än händer runt henne.

Hon kan lätt vila i flera dagar i sträck, och jag kan sen sätta upp vem som helst på henne och vara helt trygg i att hon inte kommer att göra något oväntat.
Förra sommaren vilade hon i över en månad. Dagen när hon skulle sättas igång, sadlade jag som vanligt, skrittade henne för hand i 5 minuter, sen satte jag upp och skrittade på långa tyglar i 20 minuter – utan så mycket som ett takt-inslag.
Mini är även hästen vem som helst kan leda ut eller in från hagen, vare sig hagkompisarna är kvar ute eller har gått in, och hon bara går där. Hon är helt trygg med vilken människa som helst och hon vet vi har läget under kontroll.

Jag kan även numera rida ut, galoppera i full fart och vara säker på att min häst inte kommer att få frispel. Det är värt så mycket för mig, och detta vill jag kunna kombinera med att tävla på hög nivå. Jag kommer aldrig tumma på det och den dagen jag måste göra det, då är det dags att börja fundera.
Jag vill att min häst ska få vara just en häst, inte en inlindad, systematiskt planerad tävlingsmaskin. Kanske är det därför jag aldrig kommer att nå toppen, men vet ni – jag är helt nöjd med det! Jag har iallafall en snäll häst!

img_0698 IMG_8835 IMG_89511 1917103_469642929827208_7690159904720256280_n IMG_5719 IMG_9434 IMG_9053-0

Världens bästa Mini!

//Emma

Tävling till helgen!

På fredag och lördag styr jag och Mini mot Hammarö och till deras nationella tävlingar! De pågår i tre dagar och det är klasser upp till Grand Prix! Vi ska starta en Msv A:1 på fredag och en St George på lördag. Hur formen är? Njaa… Vi har inte vår absoluta topp nu direkt. Som Anki påtalade igår på träningen, vi är mellan två ”samlings-faser” nu, där vi försöker eftersträva lite mer schvung och samling, men där hon inte riktigt orkar än. Hon blir då lite snabb i takten i stället och när jag försöker dämpa takten, så försvinner framåtbjudningen och hon blir lite tom i handen. Men mellan varven glimtar hon till, och blir så där himla fin – det finns där men styrkan saknas just nu!

Jag har även lite problem med piruetterna, speciellt åt vänster. Jag måste vara jättenoga med att hon inte kastar sig in med bogen, utan verkligen stannar kvar på yttertygeln.
Men det ska bli kul iallafall och jag hoppas vi får en bättre upplevelse än på förra tävlingen. Efter denna start är det lite oklart när det blir tävling igen, jag har inte fått mitt sommar-schema än, men jag vet att det kommer bli en extremt intensiv sommar (min första som sjuksköterska!!!) och vi jobbar ju varannan helg så det gäller att pricka in de lediga dagarna.

img_1336-1Min fina! 🙂

//Emma

Måndag!

Måndag och ny vecka, som avslutas med 1 maj! Härligt! Jag börjar min VFU idag, 6 veckor på Näva på sjukhuset står på schemat. Jag är redan superduper-nervös för ”bedside-bedömningen”. Den kan man jämföra med en dressyrtävling, man ska förbereda sig, planera och träna sen är det en 3 timmars uppvisning där du visar vad du kan. Bakom ryggen på dig går det en domare och sätter betyg på allt du gör. Låter kul va? 😉 (Man har hand om en patient under en förmiddag, planerar arbete och utför åtgärder. Som en vanlig arbetsdag alltså! 😛 )

Nåväl! Anki-träningen var inställd idag och jag passade på att ge Mini en två-dagarsvila under helgen. Jag gör det mellan varven så hon får återhämta sig lite. Idag red jag ett jogging-lösgörande pass på utebanan. Det är så härligt att kunna rida där ute nu, innan insekterna kommer. I början av passet var Mini lite styv och ville helst springa fort med halsen rakt upp, men efter lite arbete med att lossa sidorna, flytta för sänkeln och massor av övergångar så blev hon riktigt fin! När jag rider de här passen så har jag medvetet halsen och nosen lägre än normalt. Mini vill antingen spänna överlinjen och släppa ryggen, eller så böjer hon in huvudet och släpper stödet. Jag vill ha henne i ett mellanläge, där hon är loss över ryggen men med ett stöd i bettet.

Jag fick en väldigt härlig känsla i henne idag, och hon kändes pigg och glad! I morgon ska jag rida ett liknande pass och på onsdag får hon gå en sväng i skogen. Nästa vecka är det tävlingsvecka igen, så då får vi börja slipa på tävlingsformen. Kul!

IMG_5591En bild från ett par veckor sen!

//Emma

Film från i söndags!

Lite sent, men veckan har varit helt galen. Men här kommer den utlovade filmen från söndagens start i Lidköping. Jag är väldigt nöjd med Mini, mindre nöjd med min egen ridning. Jag kunde allt ha kortat upp tyglarna lite och fått upp henne lite i formen. Jag tränar inte ofta i just tävlingsform eftersom Mini gärna har blivit lite hög i nacken förut. Men det får jag tänka på tills nästa gång. Vi missar även några byten som synes, men i det stora hela tycket jag det ser bra ut! Väldigt nöjd med piruetterna som har tagit sig mycket sedan förra starten!

//Emma