Vilken bra dag!!

I 4 minusgrader och ösregn (??) styrde vi bilen mot Hästsjukhuset. Tur att vi bara har 10 minuter dit…! Planen idag var att longera, ultraljuda och göra en sista Shockwavebehandling.

Mini var taggad till tusen när vi kom ut till longeringsvolten och dansade runt med svansen i vädret. Hon markerar lite på ena frambenet, dock hör det nästan helt säkert ihop med att hon är  nyskodd och ganska känslig med snösulorna på. För säkerhets skull så böjde veterinären hovleden, men hon markerade inget alls där. MEN! Hon var heeelt ohalt bak! Tog i lika mycket med bägge bakbenen och såg riktigt fräsch ut!

Vi tog in och gjorde ett ultraljud. Det såg mycket bättre ut! Nu har hela området läkt ihop och ny vävnad har bildats. Veterinären förklarade att hon har ”bebis-vävnad” nu och det som ska göras nu är att den måste tränas upp för att bli lika stark som innan. Den har ju aldrig varit med om någon belastning, så långsam uppbyggnad är det som gäller nu!

Det betyder att vi får börja TRAVA! Vi får intervallträna, 200 meter trav, 200 meter skritt och försiktigt öka på belastningen. Om 8 veckor ska vi in och göra ett nytt ultraljud och ser det lika bra ut då och att leden har förstärkt sig ännu mer, får vi börja med lite lättare dressyrträning. Dock kommer jag ta det väldigt lugnt med igångsättning – jag vill hellre ha en hel häst än att komma ut på dressyrbanan snabbt.

Vi gjorde en sista Shockwave också, Mini stod som ett ljus utan droger. Hon fick beröm för sitt fina psyke och jag kan bara hålla med! 🙂
Veterinären tyckte att det hade läkt ihop ovanligt snabbt, troligtvis för att hon ändå har hållit sig relativt i skinnet. Så som benet ser ut nu så är det inte hela världen om hon studsar iväg i hagen, det ska hålla för det. Kanske har mitt frenetiska Biolight-användade också gjort sitt till..? 😉

Vi är otroligt lyckliga iallafall och imorgon ska jag trava på min älskade häst, nästan på dagen 3 månader efter att hon skadade sig! 😀 😀

//Emma

Shockwave nummer 2!

Idag var vi till Hästsjukhuset igen för en Shockwave-behandling. Den andra i ordningen. Tanken är att vi ska göra tre stycken, tydligen fanns det ingen evidens för att man behöver göra fler. Tur för min plånbok det, då dagens besök inte går på försäkringen. 😉

Mini var så himla snäll, hon är ju minst sagt på tårna just nu, men inte en hov rörde hon när smattermaskinen drog igång. Hon var dock mycket misstänksam först, men sen slappnade hon av och brydde sig absolut inget alls. Väldigt skönt att slippa droger, det gjorde att tiden från det vi åkte från stallet tills Mini var ute i hagen igen var mindre än 1 timme! 🙂

Jag frågade lite om vilket underlag som är bäst att gå på, då frågan kom upp i en kommentar på förra inlägget. Jag har inte fått några direktiv om det, men enligt veterinären så spelar det mindre roll för denna skadan. Så länge jag höll mig borta från sandstränderna, så de ska vi försöka undvika! 😛

Nu väntar två veckor till med skritt (eller ja, det väntar många veckor till med skritt), sen ska vi tillbaka för sista Shockwave-behandlingen och då gör vi även ett ultraljud + longering. Det som gnager mig lite fortfarande är att hon vilar mer på höger bak än vänster, något veterinären sa att det kan betyda att hon har lite ont fortfarande, det kan även vara så att hon vet att hon har haft ont, och gör så som en ovana. Dock är hon aningens värmeökad över området, vilket betyder att läkningsprocessen är i full gång, så det är ju möjligt att hon har lite smärta där fortfarande.

Nu ska jag försöka hålla henne fortsatt lugn, något som blir svårare och svårare kan jag säga..! Promenad i skogen är inte att tänka på längre, jag tänkte nästan höra med Maria om hon vill följa med och hålla henne i snöre medan jag sitter på, dubbel förstärkning liksom! 😉

Mini – Coolast på Grava-Rud!

//Emma

TACK!

Jag kan inte säga annat än just TACK för alla kommentarer – här, på Instagram och Facebook – som alla har peppat, stöttat och kommit med egna gaffelbandshistorier. Jag trodde inte att det skulle hjälpa mig så mycket som det faktiskt har gjort. Nu känns det inte kört, inte alls, vi ska kämpa jag och Mini och hon ska bli frisk. Det får ta den tid det tar, men jag tänker inte skynda på detta.

Jag skulle vilja svara er allesammans, men det skulle ta alldeles för lång tid. Men jag har sparat alla kommentarer och meddelanden. Några av er kom med tips om andra veterinärer, och ja jag kanske hör av mig om vi kommer till den punkten. Än så länge behandlas Minis skada som ”vanligt”. Jag har googlat som en dåre, och alla sidor säger samma sak. Skritta, ta det lugnt, stötvågsbehandling och återigen, ta det lugnt.

På torsdag ska vi in för behandling nummer två, då ska jag även ta reda på när vi ska ta ett ultraljud nästa gång.

Bästa Mini!! Så här ”pälsig” har hon aldrig varit förr!

//Emma

Än ser vi inget ljus…

Jag skulle vilja skriva att Mini är mycket bättre i benet och att vi skulle kunna öka på belastningen snart. Det kan jag tyvärr inte, utan får snarare skriva att vårt enda mål i nuläget är att hon överhuvudtaget ska bli helt återställd.

Men för att börja från början. Vi hade en tid på eftermiddagen igår och vi var ute i ganska god tid, då min transport har krånglat lite så ville vi vara säkra på att det fungerade. Det gjorde det såklart inte! Ena däcket har låst sig vid flera tillfällen och igår var inte ett undantag. Förra gången fick vi loss det efter upprepande backningar och bromsningar. Det var dock hopplöst igår, det satt som berget. Vi höll på säkert en halvtimme, men tillslut vågade vi inte fortsätta, det kändes inte så bra för varken bilen eller transporten.

Som tur var så finns det helt underbart snälla människor i vårt stall, så vi fick låna en transport så vi kunde komma iväg.

Väl på plats fick jag börja med att trava med Minus rakt fram. Ni skulle sett glädjen hos henne när hon äntligen fick visa upp sig, något som även veterinären påpekade. Ingen hälta där. Sen fick jag longera henne ute på volten. Det var lite dåligt underlag, plus att det var en hockeymatch på gång i den stora arenan precis bredvid kliniken = mycket blinkande ljus och musik. Men Mini tyckte mest det var spännande och travade så fint runt. Hältan var så gott som obefintlig, hon tog i lika mycket med båda bakbenen i båda varven.

Här trodde jag nog att jag skulle få ett positivare besked än vad jag fick. 

Jag har nog inte riktigt förstått hur allvarlig skadan var från början. Veterinären sa första gången vi var inne, att detta inte var en stor skada, vi hade upptäckt den i tid och att det mer var som en varning. Detta har jag tagit fasta på och när han idag började prata om att alla hästar inte blir bra efter en sådan här skada, och även om Mini ser ut att kunna läka ur denna blödningen så vet man inte säkert förrän belastningen ökar om det håller eller ej.

Hon fick iallafall Shockwave-behandling igår och ska få det vid två tillfällen till med två veckors mellanrum. Detta är en behandling som inte försäkringen täcker – något som dock spelar mindre roll just nu – men man kan ju ifrågasätta försäkringsbolaget i den frågan…
Efter det så kommer vi få åka in och göra ett ultraljud varannan månad tills man ser att blödningen är helt borta och att fästet på gaffelbandet har läkt (det är där blödningen sitter). Jag skulle räkna med absolut minst 6 månader innan det är läkt och det är skritt som gäller hela den tiden.

I första hand så är det Minis hälsa som är det viktigaste. Hon ska bli bra om jag så måste åka land och rike runt för att hitta den bästa behandlingen. Skulle det mot förmodan inte hålla, kommer hon få bli skritthäst och eventuellt mamma om det skulle fungera med belastning osv. Det är nu jag skulle behöva höra alla positiva gaffelbandshistorier!!

Men sen kan jag inte hjälpa att tycka lite synd om mig själv också. Jag vill ju rida! Och träna! Och tävla! Jag skulle aldrig kunna ens föreställa mig ett liv utan det, skulle jag bara veta säkert att Mini var fit for fight till sommaren skulle det inte vara några problem, men just i den här osäkerheten blir allt så mycket värre.

Nu ska jag bryta ihop ett tag, sen komma igen. Vi tänker inte ge upp. Jag läste någonstans att Lussan en gång hade sagt att en häst som bara skrittjobbas är efter 4 år lika stark som en Grand Prix-häst. 😉

(Och så ska transportj*veln ska börja fungera igen.)

Även Mini deppade ihop lite..

//Emma

När Mini blir frisk…

Jag har lovat Mini två presenter när hon blir frisk. Hon brydde sig inte nämnvärt dock. Jag tror säkert att husse kommer köpa en kartong med havreflarn till henne, ni vet de där torra siraps-ihopsatta kakorna som finns i storpack, de kommer nog vara mer uppskattade än mina presenter..

Jag har nämligen tänkt att utöka vår tränsgarderob! Vi har ju sedan tidigare ett High Jump från PS, och jag har nästan bestämt mig för att inte tävla mer på kandar, så jag skulle vilja ha ett till träns. Varför? Det kan jag inte riktigt svara på mer än att känslan säger att jag vill variera lite! 😉

Det är redan givet att det blir ett till PS-träns och att det inte blir något med ”krokodilmönster”, eller vad det nu heter – nymoderniteter – det gillar jag inte! Tips på något annat? Jag har faktiskt inte kollat in deras träns på evigheter.

Sak två hon ska få är ett par dressyrskydd från Horseguard, de finns på Granngården. De ser ut som de där svindyra Veredus piaff-skydden, men kostar halva priset. Jag har inte bestämt mig om hon ska få svarta eller vita än, men det lutar åt vita! (Eller svarta… 😛 )

Vi längtar tills den dagen kommer, då veterinären säger att nu, nu är hon frisk!

img_6539 img_6538

//Emma

Mini-status!

Jag insåg precis att jag inte har skrivit något om senaste veterinärbesöket. Det har varit så mycket runt jul nu, jag har varit på konsert i Stockholm (Kent!), jobbat hur mycket som helst och varit sjuk. Sen har jag faktiskt tappat lite motivationen över att blogga. Känns som att bloggandet försvinner mer och mer, medan andra sociala medier ökar? Plus att det inte är jätteroligt att blogga själv nu, även om Maria flikar in ett å annat ord ibland.

Men, men! Jag har inte tänkt att sluta helt – inte än – och tanken är att jag åtminstone kan skriva ett-två inlägg i veckan och hoppas på att någon läser dem 😉 .

Den 15:e december var Mini och jag till återbesök hos doktorn. Mest Mini då, jag var inte så halt. 😛 Mini däremot överraskade oss alla genom att vara stenhalt. På fel ben… Det visade sig att hon hade fått en ömmande sula på ena framhoven, troligtvis på grund av en kombination att hon var nyskodd och fått snösulor. Hon reagerade på tryck med visitertången, samt var väldigt varm i hoven. Jag blev inte alls orolig över detta, vi har vart med förr så att säga (Mini har en liten sjukhistoria med bölder i bagaget på vintern), men det gjorde att det inte gick att se om hon haltade bak.

Det gjordes ett ultraljud iallafall och gaffelbandet såg betydligt bättre ut. Det fanns en skugga kvar, men blödningen håller absolut på att absorberas. Eftersom hon var halt fram så fick vi order om att skritta för hand en vecka till och sen longera igen. Var hon ren då så kunde jag hoppa upp och skritta uppsuttet.

img_6543

Sagt och gjort! Vi skritta på, Mini var megapigg och fick någon slags nytändning i livet. Hon blev akut rädd för ridhusporten, höll på att bokstavligen på att dö när vi mötte en travhäst i skogen och var allmänt väldigt jobbig. När jag skulle longera henne, blev hon överlycklig och trodde hon skulle få springa i 390, men höll sig snällt i trav, om än lite hastigt. Ingen hälta fram iallafall, kanske något oren bak fortfarande. Men nu kunde jag iallafall hoppa upp i sadeln på min älskade Mini igen!

I måndags, exakt en månad sedan jag sist red henne, så skrittade jag henne för första gången igen. Jag var lite nervös för att hon skulle spänna till och försöka bocka, så vi hade ledare första varvet. 🙂 Men Mini var så snäll, vi kunde släppas lös och skritta själva.

Så där är vi nu, vi skrittar vidare, tränar på att göra halt och gå rakt fram. Återbesök blir runt den 15:e januari igen, så får vi se sen om vi får börja trava eller om vi ska fortsätta vår skrittperiod. Jag längtar så otroligt mycket efter att få komma igång igen, och den dagen vi får träna för Anki igen kommer jag nog gråta av lycka.

Men det får ta tid, bara Minus blir frisk igen!

img_6550 img_6544 img_6542

//Emma

Rapport från sjukstugan!

Bästa Mini fick 5 guldstjärnor av matte när vi var hos doktorn idag. Det tog tid innan vi fick komma in, men hon stod så snällt och väntade i uppbindningsspiltan. Inte ett skrap, inte en tillstymmelse till otålighet. Hon är så nöjd när hon bara får vara med, när man står hos henne så skulle hon nog kunna stå still hur länge som helst tror jag.

Vi började med att böja höger bak, där jag trodde skadan var. En liten reaktion, men inte något nämnvärt. Även höger fram böjdes för att utesluta att hon har belastat bak för att kompensera fram. Men inget där heller. Höger bak böjdes igen, nu mer uppdelat på olika leder. Ingen större reaktion.
Jag fick sen gå ut och longera henne och där kom hältan fram direkt i höger varv.

Där kunde veterinären utesluta en ledinflammation, eftersom det inte blev någon böjreaktion, utan mer en belastningsreaktion. Vi tog in henne på röntgen för att kolla hasleder, kota och knä. Här fick jag lite ont i magen och tänkte direkt på spatt. Mini blev nog också nervös, hon kissade på sig lite lätt inne i röntgenrummet, stackarn. 🙂

Men bilderna såg fina ut, det var något litet vid ena hasen, men det var inte något nytt. Lite skavanker har vi nog överlag om man börjar röntga gissar jag! 😉

Sist så skulle vi ultraljuda benet för att kolla senor och gaffelband. Här fick jag ont i magen igen och såg framför mig en låååååång konvalescens. Jag kikade lite nervöst på bilden, och tyckte mig se ett stort svart hål över senan. Nu kan jag inte alls tyda sådana bilder, men paniken steg där kan jag säga!

Och ja, det fanns något på gaffelbandet. En liten vätskeansamling, blödning, syntes. Den var dock väldigt liten, en varning som veterinären kallade det. Just en sådan skada uppkommer oftast när de trampar ned i ett hål i hagen till exempel. Och det är även typiskt att de inte är halta vid böjprov utan först vid belastning som vid longering. Planen nu är antiinflammatorisk medicin i två veckor, skritt i 45 minuter per dag och inte hoppa runt i hagen. Sen blir det återbesök den 15:e december för ett nytt ultraljud, då vi hoppas på att vätskan har resorberats lite (helst helt).

Håll tummarna för att lilla Minis blir frisk snart!

img_6113

//Emma

Veterinären idag!

Idag styr vi bilen mot Värmlands Hästsjukhus. Det ligger på ett bekvämt avstånd från stallet, det tar ca 10 minuter att köra dit.

Jag har ridit Mini sporadiskt under veckan. De två senaste gångerna har hon känts ännu mer halt än tidigare. Tyvärr… Sista gången så hoppade jag av och longerade för att få se själv, och det syntes mycket tydligt att hon haltade på höger bak. Jag gissar på att det sitter i knäleden, men jag är verkligen ingen expert på att se hältor, så det kan vara precis vart som helst.

Jag har aldrig haft en halt häst förut, mer än några hovbölder och Minis hovskada hon hade förra sommaren (som troligtvis var en böld). Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är märkligt att denna hälta kom från ingenstans en dag, och då var ganska markant. Jag tycker också att det är konstigt att den bara blivit sämre på två veckor, trots vila. Men vad vet jag, det kanske är så en obehandlad ledinflammation yttrar sig?

Återstår att se vad domen blir i eftermiddag, men jag har redan ställt in mig på att det kommer bli en lång vila för Mini i vinter.

IMG_5567Men frisk ska hon bli!

//Emma

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

I söndags var jag och Mini till Örebro och tävlade. Vi red en Msv A:1. Jag har ju inte känt att vi varit i tävlingsform och de sista två dagarna innan start fick jag ingen bra känsla alls. Den höll i sig på söndagen och jag fick aldrig igenom henne på framridningen. Inne på banan hade jag inget flyt, traven kändes väldigt oelastisk och i galoppen fick vi massor av onödiga missar. Vi fattade bland annat FEL galopp, något som knappt har hänt sedan Mini föddes tror jag… Hon kastade sig i ena piruetten, missade ett par byten och körde på en galoppökning i serien. Vi fick nästan 62%, men känslan var som sagt botten.

Igår skulle vi träna för Anki. Jag red fram och kände inget konstigt men när jag skulle börja träningen så tyckte Anki att hon inte rörde sig riktigt rent med ena bakbenet. Hon hoppade upp och travade henne några varv så jag fick se, och jag höll med om att det var något som störde med höger bakben. Hon tog inte ut steget lika mycket som med vänster. Jag red en stund till för att se om hon värmde ur det, tävlingen gick på fiberunderlag, ett underlag som inte är optimalt för hästen och som är långt ifrån det underlag vi har. Kanske var hon lite stel eller hade träningsvärk från starten.

Men det blev inte bättre, det märktes en markant skillnad när vi gick över i höger varv. Kanske är det höger bak som spökar, eller så är det vänster fram. Hur som så ska vi till veterinären den 28:e och kolla upp det, jag ska försöka att inte måla upp det värre än vad det är och se det positiva i att det kommer nu och inte till våren. Inte för att tävlingar är allt här i världen, men om man får välja mellan pest eller kolera, så tar jag hellre en hälta i november än i april.

Kanske har hon sträckt sig i halkan? En liten känning i bakknät som bröt ut mer när hon gick på annat underlag? Ja, jag vet inte, men vi ska komma till rätta med detta. Jag reagerade redan i lördags kväll när jag skulle brodda ur henne, att hon inte ville hålla uppe höger bakben, utan försökte hela tiden rycka bort det. Riktigt så brukar hon inte vara, även om hon gärna tröttnar på att hålla upp benet.

Kanske är det också svaret på varför de konstiga missarna kom i söndags, även om det spelar noll roll alls i sammanhanget så känns det ändå lite tröstande med tanke på att det var väl vårt sämsta resultat i den klassen på länge.

Jag ska hålla igång henne lite lätt fram tills veterinärtiden och även utnyttja vår Biolight till max, så får vi se vad som händer.img_6041

Fina Mini…

//Emma

Klippt igen!

Världens snällaste Mini stod näst intill blickstill i nästan 3 timmar och fann sig i att jag kröp runt bland benen på henne med den stora klippmaskinen, att jag klippte henne under hakan, bakom öronen och i alla virvlar. Det är tredje gången jag klipper henne i år, lika många gånger som jag har klippt henne utan droger, med bara lite bomull i öronen. Igår fick jag för mig att klippa hela benen också, något jag aldrig gjort på någon häst tror jag. Men det blev väldigt mycket finare, och jag tänkte att det kan vara praktiskt att ha det så nu när lerperioden är på ingång. Men OJ vad mycket längre tid det tog! 😀

Efter dessa tre timmar så skulle vi ut och rida en sväng på utebanan. Det började redan skymma lite så de fina, soliga höstbilderna som skulle tas, blev lite grådassiga istället. Mini var SÅ TAGGAD efter att ha stått still så länge, hon flög ut ur stallet och låg på som en ångvält i början. Men hon är så himla rolig när hon är på det humöret (så länge jag inte har tänkt att rida ett seriöst pass, då kan jag bli lite trött… 😉 ), och vi lattjade mest runt för motionens skull.

Idag ska vi träna för Anki, och förhoppningsvis inte bli sjösvettiga, det var enormt mycket päls som skalades av kan jag säga!!

img_6508 img_6511-1 img_6517-1

//Emma

Få stopp på Mini…

Senaste veckornas projekt har varit att få stopp på Mini. Hon vill gärna lägga sig på i handen när jag lägger om benen, jag å andra sidan vill vara mjuk i handen och kunna driva fram till den. Resultatet blir något obalanserat (?) och häromdagen lyckades vi med bedriften att skena i trav… Men när hon accepterar att inte få hänga framtill, och låter mig komma ann med skänklarna, då blir hon så fin! Vi måste komma till den punkten, hela tiden! Energi har hon gått om iallafall. ?

Vi har också varit hos tandläkaren, där fick hon bra betyg, kallades för ponny pågrund av sin munstorlek och höll på att få följa med veterinären hem. Hon har ett gott öga till Mini och påpekar varje år vi kommer in hur fin hon är. Min Mini! ?

Idag red vi ut i skogen med ponnymaffian, pensionär-Yoghurt (snart 31 år) och en cykel, inga konstigheter tyckte Mini. Imorgon ska vi träna igen.

Och nu ska jag åka till stallet för tredje gången idag, stalljoursdag med allt vad det innebär! (Tur att det blir så många resor varje dag…?)

img_6109Om en måndåd är det dags för årets sista start! En Msv A:1 i Örebro. Hoppas inte att vintern har kommit då..?

/Emma

Men HALLÅ!

Oj, vad jag glömmer bort att titta in här. Jag kan tyvärr inte blogga från mobilen längre, eller jo det kan jag men utan att få med bilder = ingen bra blogg. 😉 Jag sitter inte alls lika mycket vid datorn efter att jag slutat plugga, så därför blir bloggen lite lidande! (Men ni kollar väl in vår Instagram? Den är mer aktiv! 😛 )

Mini och jag var iallafall till Sunne och red en Msv A:1 i lördags. Dagarna innan hade jag inte varit så där jättenöjd med känslan, men efter lite rannsakning så kom jag fram till att det inte var så konstigt. Först 2 veckor utan bett och utan att ha hittat ett lämpligt alternativ till huvudlag, och sedan var jag bortrest i nästan två veckor. Så det var bara sista veckan innan start som jag red ordentligt.

Men jag var ganska så nöjd med starten ändå! Hon kändes ganska fin på framridningen, trots trång bana och många hästar. Inne på banan kändes hon framåt och pigg, däremot blev hon lite ”stretig” i formen och lite styv i sidorna. Två stora missar blev det i ett byte efter en sluta, där hon kändes bajsnödig och tog då inte hjälpen (Mini!!), och i serien bytte hon före mig i början, men sen blev resten bra. Vi låg på runt 65-67% fram till missarna i galoppen, så det är vi supernöjda med! (Eller jag är iallafall, jag tror Mini är det med! 😉 .) Totalt blev det nu 62,8%, jämna domarsiffror och fina ord.

Inte vår bästa prestation, men med tanke på förutsättningarna så är jag nöjd! Nästa start blir 13 november, sista för året. Då ska vi ha hunnit träna lite mer innan! 🙂

Ser ni förresten färgskillnaden?! Vem har bytt färg på min häst.. Hon ska vara LJUSBRUN!!

14467127_10155375258932575_2119070756_o (Jag står och håller i ett täcke, jag har inte blivit en ballong)14483892_10155375258947575_1930294441_n

Från i augusti:
IMG_5868

//Emma

Tävlingsvecka!

Nu är jag hemma från min semester och imorgon väntas det jobb igen. Det känns som jag har varit ledig i en evighet så det är helt okej att komma tillbaka till verkligheten igen!

Mini bestämde sig för att ta på sig vinterkostymen under de 4 daggarna jag var i Norge, jag fick en smärre chock när vi kom tillbaka. Vem hade bytt färg på min häst!?

Innan vi åkte:14163796_10155274566367575_1491572001_oNär vi kom hem:14408286_10155341878037575_1256966179_oSå igår tog jag fram klippmaskinen, bad en tyst bön, proppade Minis öron fulla i fetvadd och började klippa. Jag tror det är 4:e gången i Minis liv hon klipps, de andra 3 gångerna har jag drogat henne. Men hon har ju blivit så cool  med allt nu, så jag tänkte att vi måste prova utan! Och ja, Mini rörde inte en fena under de två timmarna jag höll på. Jag klippte magen, benen och bakom öronen, inga problem! Den här gången klippte jag inget på huvudet, det var inte så mycket päls där, men jag tror faktiskt att det skulle gå bra det med! Min duktiga Mini! 😀

På lördag är det tävlingsdags igen. Vi kanske inte har haft den bästa förberedelsen inför det, jag kommer knappt ihåg när jag tränade för Anki senast. Det är dessutom DM, så det är många duktiga med!

Idag ska vi iallafall träna, kul och väldigt välkommet! 🙂

Nyklippt Mini:

14375408_10155341877782575_961951914_o 14393945_10155341877737575_1088371983_o

//Emma

Bettlöst och skavsår…

Mini rids också på bettlöst träns nu, då hon har fått ett sår i närheten av ”bett-regionen”. Men att hitta ett bra alternativ, det var inte det lättaste! Först provade jag ett hackamore med kedja bak. Mini blev väldigt ängslig av detta och funderade nog på vad jag egentligen hade satt på henne. 😉 Hon vågade inte gå fram till handen, jag satt och red med nästan ingen kontakt alls, men ändå så kändes det som att hon bara trampade luft.

Näst på tur stod ett bettlöst träns, ett s.k. crossunder-variant. Det red jag med två dagar i rad och det kändes riktigt bra! Tills jag hoppade av andra dagen och fick se det här:

14193609_10155274566362575_1199153912_nHon fick även skav under hakan, och på sidorna… Stackars Mini! 🙁

I måndags provade jag ett hackamore, med läderrem under. Detta var även inluddat runt om, så det blev extra snällt. Då blev det en liten tvärtom-effekt och hon hängde sig på handen istället. Hur mycket jag än försökte lätta av och driva in bakbenen, så kändes det som att hon skulle göra en framåtvolt om jag lättade på handen. 😛

14159913_10155274566352575_672900922_nSom ett får!

Så vad gör vi nu då? Jo, jag ska försöka få tag på lämpliga ludd för sidoringarna på det bettlösa tränset, och hoppas att det kan funka. Det är ändå det som hon har känts bäst på, så kanske kan det lösa sig med det.

14194378_10155274566397575_244715073_nJag gillade utformningen på det, förutom att jag fick låna ett par b-ponnytyglar då mina blev alldeles för långa!

Annars då? Jag har avanmält oss till Örebro. Det kändes som en lite för svår tävling, i förhållande till våra träningsmöjligheter fram tills dess. Jag kommer bara kunna träna för Anki en gång innan, plus att jag ska åka bort under min semester som börjar på måndag. Sen vet jag ju inte när jag kan sätta på ett bett igen. Eventuellt kommer vi åka på DM istället, det är samma helg men ”bara” en Msv A. Men vi får se!

Hon har iallafall fått en superhärlig färg så här på höstkanten; solblekts-brun med svarta prickar på magen! 😀

14163796_10155274566367575_1491572001_o//Emma

Mitt i veckan..

Jag är härligt ledig i två hela dagar nu, rena semestern! Jag har lyckats överleva en hel sommar inom vården med allt vad det innebär (personalbrist, överbeläggningar och ny på jobbet 😉 ), det har varit stundtals jobbigt men för det mesta bara väldigt roligt! Jag har haft turen att komma till en avdelning med fantastisk personal, det gör mycket!

Nog om det. Mini springer på bra, nästa tävling är inte förrän om en månad så nu gäller det att träna för att bli bättre. 🙂 Jag har bestämt mig för att vi ska bli världsmästare på seriebyten. Det är det enda jag känner i programmen nu som är svårt och som det är osäkert att vi ens ska klara av. Då gäller det att träna, vi ska känna att vi ska fixa det där med förbundna ögon! 😛

Jag ska även på lite semester snart. Två härliga veckors ledighet med några småutflykter inplanerade. Ellen ska passa Mini lite, och även få rida en lektion för Anki som tack. Mini trivs med att vara juniorhäst, det ska hon absolut få prova på lite mer i framtiden, dock alltid i min ägo! Mini kommer aldrig, aldrig att säljas, det har jag lovat henne (och min sambo…).

Lite bilder från i helgen:

IMG_0494 (2) Min brorsdotter Thilde blir överlycklig när hon ser Mini. För övrigt heter alla hästar Mini…IMG_0501 Överblick över en del av gården. Ridhuset skymtar längst till vänster och utebanan rakt fram. Ni ser också de små husen alla hästar har ett varsitt av i hagarna!IMG_0502 Hjälpa till är viktigt! (Även spola vatten rakt i skon på Erik 😉 )IMG_0509 Borsta Elton är också viktigt!IMG_0520 (1) Thilde fick prova att rida själv den här dagen. Jag hade tänkt att mamma skulle hålla i henne, men det gick inte för sig! Hon skulle absolut rida själv, mamma fick inte ens vara i närheten. Som tur är så älskar Elton den här sortens ridning, så det kändes väldigt tryggt. IMG_0519Stolt tjej och glad Elton!

//Emma