Måndagens träning

Jag hade en väldigt pigg och glad Mini-häst inför måndagens Anki-träning. Något även Anki påpekade, att även om vi är på henne lite om att aktivera bakbenen, att ändra sig, ställa mer, vinkla hit och dit så ser hon så glad ut hela tiden. Det finns inga protester i den lilla hästen, utan hon försöker och försöker. Jag överdriver inte om jag kan räkna gångerna hon faktiskt har satt sig på tvären till, ja kanske tre gånger? Nästan så jag minns alla tillfällena till och med! 🙂 Sen kan det lätt bli för mycket Mini att försöka reda ut, speciellt när hon hetsar upp sig och börjar ta alldeles för många egna initiativ. Dessa har dock blivit mindre med åren, men oj vad de fanns där när vi skulle börja med galoppombyten…! 😉

Åter till träningen då! Vi började att checka av traven. I höger varv så var vi väldigt nöjda från början, takten var bra, formen likaså och Mini var fint i ramen. I vänster varv var det lite svårare att få in vänster bog och få en fjädring till yttertygeln. Jag fick tänka lite öppna i volten, utan att hon fick slänga ut bakdelen, det var bogen – framdelen som skulle flytta sig. Detta blev betydligt bättre ganska snabbt.

I galoppen har vi lite kvar innan vi är tillbaka. Mini vill gärna dra isär sig och bli lite flack, istället för att runda upp ryggen och komma över bakbenen. Det har ju med styrkan att göra – hon orkar inte riktigt än. Men vi får till små sekvenser hela tiden, många förlängda halvhalter som gör att hon får samla sig några steg i taget. Det är så små marginaler och vips så har Mini fallit isär, utan att jag nästan märkt det. Det krävs alltså en aktiv ridning från min sida, här får man inte tänka på annat inte! 😉 Vi fick iallafall till det några steg då och då. Nästa träning ska vi starta med galoppen, hon blir så himla trött snabbt och då orkar hon absolut inte. Bättre att börja med det jobbiga när hon har energi kvar. Traven klarar jag av att reda upp hyfsat bra på egen hand, jag tränar ju bara 30 minuter, så det är lite knappt om tid. Mini behöver ett par skrittpauser under tiden också.

Igår red jag ett pass i ridhuset igen och tog mig igenom galoppen som stundtals kändes superfin!! Vi kommer sakta, sakta tillbaka!

Tröttsamt! Mini får varje höst knölar och små sår i ansiktet, därav massa ludd här och var. Jag provade att rida med remontnosgrimman, men det uppskattades inte, så hon får se ut så här ett tag!

Nytt schabrak från vårt stall, Vicini. Passar Mini finfint!

Magen försvinner mer och mer… 😛

Tillbaka till verkligheten!

Nu har jag jobbat i en vecka och semestern känns lite avlägset långt borta! 🙂 Dock är solbrännan från ett underbart Mallorca kvar fortfarande, en otroligt härlig resa som vi gjorde min sista semestervecka. Mallis överträffade ALLA förväntningar, vi hyrde bil och åkte över hela den östra sidan av ön, till små badvikar och grottor. Rekommenderas varmt! 😀

Nu går vi in i en höst som kantas av träning, jobb och förhoppningsvis en eller två tävlingar i början av november. Jag och sambon håller även på att avsluta ett tomtköp och ska börja på allvar att förverkliga våra husbyggar-planer. Om ett år har vi kanske, kanske ett nästan (halv)färdigt hus att flytta in i, bara ett par kilometer från Minis stall! 🙂

Mini blir hela tiden starkare och starkare, börjar få bort gräsmagen och jag har börjat sätta lite mer press med samling och form. Jag har tänkt att fortsätta med uppbyggnaden i en månad till, sen ska vi ta en veterinärcheck innan vi siktar mot tävlingsstart och vinterträning. Första start kommer bli en Msv B:5 och jag hoppas vi kan vara tillbaka i Msv A/St George i mars/april nästa år, det borde inte vara några problem om vi fortsätter vara skadefria!

Ikväll är det Anki-träning igen, en bra avslutning på en regnig måndag! 🙂

Lite blandade bilder från sommaren:


Måndag!

Semestervecka nummer tre startar med strålande sol och inte för många grader. Precis i min smak! Hur jag ska överleva en vecka på Mallorca i 30 grader är en gåta, men då kan man åtminstone kasta sig i vattnet när som helst. Vårt hotell ligger precis vid havet, så det ska nog gå bra! 🙂

Annars bjuder denna måndagen på Anki-träning, precis så som det ska vara. Tänk att vi har varit utan träningar i nästan 7 månader, och ändå känns det som igår. Himla kul att vara igång igen iallafall. Mini känns bättre och bättre och har fått tillbaka en hel del av sina forna muskler. Nu är det bara köttbullemagen som ska trimmas! 😉

Jag har börjat kika på lite tävlingar och tänker mig kunna starta i början av november. Det finns en Msv B:5 på Sörmon och helgen efter en i Örebro. Jag har dock inte löst någon licens i år (såklart) och är inte heller medlem i någon klubb än. Men om jag inte är helt fel ute så kan man lösa endagslicenser så det få nog bli en sådan. Säkert billigare än att lösa en årslicens för två tävlingar!

Världens vackraste Mini! 

Det händer något!

Mini känns lite, lite starkare för varje pass vi gör! Jag har börjat öka på kraven (minimalt) och har börjat jobba henne i lite högre form och lite längre pass. Och hon känns så fin! 😀 Äntligen börjar jag få till en känsla som kan likna den vi hade för ett år sedan.

Jag är samtidigt otroligt nojig, känner och klämmer på henne varje dag, Mini tycker nog mest att jag är jobbig och tycker att jag ska klia henne istället. Jag har också köpt ett liniment som ska verka kylande, värmande och mjukgörande i en salig röra (och luktar fruktansvärt) som jag använder efter varje, lite hårdare, pass.

Jag har lagt upp våra veckor med max två pass dressyrträning i ridhus i rad. Sen blir det oftast ett utepass som kan innefatta klättring, kondition eller bad. Tyvärr kan vi fortfarande inte rida på vår utebana, längtar tills den dagen kommer som den går att använda igen. Då går vi inte in i ridhuset förrän mörkret tvingar oss!

Många frågor har kommit hur jag tycker detta bett fungerar! Det är alltså ett Stübben Golden Wings, tredelat bett. Jag tycker det är superbra på Mini! Hon är väldigt känslig i munnen och kan lätt bli lite ”av och på” i kontakten. Med detta bettet så blir hon mycket lugnare och stabilare i kontakten. Hon känns även betydligt jämnare.
Nackdelen? Att jag köpte en för stor storlek… Mini ligger mellan 11,5 och 12,5 och jag valde den större storleken, vilket var dumt. (Om någon vill byta mot ett likadant fast 11,5, hojta till! 😉 )
Jag köpte mitt på en internetsida som passande nog hade 20% rabatt vid det tillfället! Som hittat! 🙂

Jag hade appen Equilab igång sist vi red i ridhuset. Hur tusan red jag kan jag undra?!

 

Semester!!!

Nu har jag äntligen vaknat till liv efter sista jobbnatten och går nu på en efterlängtad semester i 4 veckor! Mitt första år som sjuksköterska är avverkat, ett fantastiskt roligt och lärorikt sådant! Nu ska jag bara lata mig, umgås med Mini och mina vänner. Och sambo såklart! 🙂 Vi har en trip till Stockholm inplanerat, min ena bror med familj bor där. Sen ska vi till Mallorca sista semesterveckan, då är tanken att jag ska våga sätta mig på ett flygplan inte bara en, utan två gånger (om jag vill komma hem…). Jag har blivit löjligt flygrädd på senare år, säkert för att jag är så himla ovan att flyga, har bara gjort det fyra gånger innan. Tips för att lindra flygrädsla?!

Mini har fått springa sin andra träning för Anki. En träning där Anki började med att fråga hur lång igångsättningsperiod jag har planerat, varav jag svarade ”typ för alltid?”. Lite så har det varit, jag vågar inte riktigt ta nästa steg och puscha på henne mer. Men nu tyckte Anki att vi nog kunde börja med lite mer samling, ändring av form och att länga på passet lite (utan att tumma på skrittpauser såklart!). Jag håller definitivt med! Nu har Mini varit igång sedan i mitten av april och sedan i början av juni har vi ridit lite mer ”på riktigt”.

VI provade att höja upp formen lite, alltså att driva in bakbenen mer mot handen för att få mer vikt där. Mini kändes stundtals riktigt fin, och arbetade på så himla bra! Hon orkar inte så länge av förklarliga skäl, men det känns som vi är på gång. Dagen efter fick hon skritta ut i skogen och klättra, jag har hittat en liten skogsstig där vi brukar klättra 10 gånger upp och ned.

Igår red jag ett pass i ridhuset igen, och med samma tänk som i måndags. Hon kändes så himla fin! Bästa passet på länge där hon var lite mer ihop i kroppen, men ändå var så lätt och fin i handen. Tänk om det kan hålla i sig nu! 😀 Vi fortsätter såklart att rida varierat, något jag har blivit så mycket bättre på. Olika underlag, backträning, vattenträning och gå över bommar. Jag tror Mini trivs med det också!

Se vad fina bilder det blir med iPhone 7+? Så roligt att fota med mobilen nu!

Mini älskar att plaska!

Vi stretchar på!

Jag övar på min kroppskontroll och Mini äter ohejdat med morötter. Men vi kämpar på med våra stretchövningar och faktum är att Mini är mycket mjukare i överlinjen och ryggen när jag hoppar upp. Vi inleder ju varje pass med övningarna från marken, ca 10 minuter. Jag hoppas och tror att det blir bra i slutänden. Och att Mini inte ska bli en godisgris utan dess like. Eller ja, det är hon ju redan…

Idag ska jag börja med övningarna, sen ska vi rida ut en sväng! Får se om vi tar en tur till älven och vattentränar lite, annars blir det ett konditionspass på sandvägarna! Härligt vilket som!

Föl i magen? Skulle ta en häst-fie. Mini fick syn på…

…ett träd och…

…tog ett smakprov! 🙂

Värme

Ääääntligen är värmen här! Det betyder att jag kan gömma undan Minis täcken långt ned i ett hörn, och till hennes glädje får hon nu gå utan täcke tills insekterna kommer. Okej, ösregnar det kanske hon får finna sig i att ha på sig ett, men det är i absoluta nödfall. Påminnelse till mig själv är dock att vi behöver införskaffa ett nytt flugtäcke!

Nu har Mini varit friskförklarad i 6 veckor (firar) och om ytterligare 2 veckor får hon börja tränas mer i galopp. Jag har börjat öka på antalet galoppfattningar per pass (till två… 😉 ),  men ute i skogen får hon snällt hålla sig i trav än. Det blir liksom inte den där lugna galoppen när Mini är i skogen, mer fullt ös medvetslös. 😛

Idag har jag också kontaktat en sadelmänniska som förhoppningsvis kan komma ut och mirakelfixa min sadel. Igår när jag red så upptäckte jag att schabraket var betydligt mer smutsigt och svettigt på höger sida, vilket gjorde mig livrädd och tror nu att Mini är helt snedbelastad och förstörd. Kan ju vara så att hon rullar sig mer på en sida och helt enkelt ÄR skitigare där, hon ser iallafall helt jämn ut i muskulaturen. Men det var den sparken i baken jag behövde, så nu hoppas jag på en snabb tid! 🙂

Finaste Mini, alldeles prickig i pälsen nu. Älskar´t!!

Körde ett kortare pass longering idag, mest för att se rörelsemönstret. Såg finfint ut!

Som sagt, rullar sig mest på höger sida…

 

Minis skada

Så här i slutstadiet (förhoppningsvis) av Minis skada så tänkte jag mig försöka få till en liten summering/skadehistoria om vad som egentligen har hänt.

Till att börja med; Mini har i princip aldrig varit skadad, undantag en och en annan hovböld och så såklart den misstänkta hovbensfrakturen för snart 3 år sedan. (Som visade sig vara en hovböld med en fistelgång som läkte ut på ett par veckor). Jag har haft henne sedan hon var 3 år, innan det har hon bara gått i hage, hon är tränad och tävlad upp till St George med bra resultat, så man får väl lov att kalla henne för en frisk och sund pålle! 😊

I mitten av november förra året skulle vi iväg till Örebro för årets sista start, en regional Msv A:1. Inga konstigheter egentligen, Mini skulle kunna springa det programmet i sömnen tror jag!
Ett par dagar innan start hade det kommit lite snö i Karlstad, sån där härlig blask-kramsnö. Mini hade härjat lite i hagen, och fått massor av snöstyltor och snubblat en del. Jag märkte dock inget konstigt med henne då, det är ju liksom sådant som hänt tusen gånger förut. Starten i Örebro gick allt annat än bra. Hon stod emot, vi gjorde missar som vi aldrig gjort förr, som att fatta fel galopp – något Mini aldrig har gjort i hela sitt liv. Vi fick ändå dryga 62% har jag för mig, men något kändes som sagt inte helt bra.

2 veckor innan skadan

Dagen efter skulle vi rida för Anki, det tog inte många varv innan Anki sa att nä, hon ser inte helt okej ut på höger bak. Vi fortsatte en stund för att se om hon värmde ur det, Anki satt upp och travade några varv så jag också fick se, och ja hon var helt klart inte ren.

Jag ringde dagen efter och bokade tid, men det fanns ingen ledig förrän 2 veckor senare till den veterinären jag ville ha. Så Mini fick vila helt en vecka, sen provade jag och jogga henne lite. Efter andra gången kände jag en betydligt värre hälta än tidigare, jag longerade henne ett varv och såg en rejäl störning på höger bak. Åter till vila!

Vid första veterinärbesöket böjdes hon igenom, longerades, röntgades både bakknä, has, kota och hovled. Enda som sågs var en förkalkad ”bit” i bakknät som inte skulle kunna vara symtomgivande, samt att hon hade en grads hälta bak. Tillsist gjordes ett ultraljud och då syntes då en vätskeansamling på gaffelbandsfästet. Troligtvis var det så tidigt i skadan då, så veterinären ville ha in oss redan två veckor senare för en ny koll.
Vi promenerade 45 minuter per dag och åkte in för ett återbesök i mitten av december. Då konstaterades att hon även var halt på höger fram helt plötsligt, men det har senare visats sig bero på att hon var nyskodd med tåbrodd – något Minis hov tydligen inte tål. Bak såg hon något bättre ut, och nu såg man blödningen på gaffelbandet tydligare. 40% av leden var påverkad.

Många, många promenader…

Vi beordrades ytterligare 4 veckor med promenad/skritt i minst 45 minuter per dag. Sagt och gjort. Inte en dag gick utan att Mini fick sin promenad, oavsett väder, tidpunkt eller andra omständigheter. Inte heller gick det många dagar utan att jag använde vår Biolight på henne. jag köpte även B o T-snabbandage som hon fick stå med relativt ofta.

I mitten av januari åkte vi in igen. Longering visade ingen hälta bak, ultraljudet visade att blödningen reducerats men inte var helt borta. Fortsatt skritt… I 8 veckor till. Här tappade jag modet lite (mycket) och var väldigt osäker på om vi överhuvudtaget skulle komma tillbaka. Jag fick SÅ MYCKET stöd från alla er fina läsare, både här och på våra andra sociala medier. 🙏

Så vi gav inte upp! Ännu mer promenad, skritt, Biolight och B o T. Mini blev mer och mer en vildhäst och vi fick sluta att gå ute i skogen efter att hon både halvt skrämt ihjäl en travhäst + sig själv, kastat sig ut i skogen och krockat med en gran. 🙄

Ett av alla skrittpass

Vi började vid den här tiden även med Shock Wave-behandling varannan vecka i tre omgångar. Efter sista behandlingen gjordes även ett nytt ultraljud, och nu hade det hänt grejer! Jag fick själv se den nya vävnaden som hade bildats, blödningen var helt borta och nu skulle vi få börja belasta mer för att träna upp leden! LYCKA!
Det tyckte Mini också som blev sju resor värre att hantera när hon fick börja trava lite grann… Mirakelmedlet Naf Magic sattes in och hjälpte oss enormt mycket, och Mini blev ganska normal efter ett par veckors användning.

Ett kort klipp på snällaste Mini som, utan sedering, klarar av att stå still under behandlingen! 

Mini fick finna sig i att ridas med graman och bomull i öronen under en period…

Så kom sista återbesöket (hoppas vi!!) 10 april. Mini var helt ohalt, och på ultraljudet kunde man inte längre se skadan. Jag frågade Henrik (vår veterinär) vart den varit, och han kunde inte ens hitta ett spår av den längre. Vävnaden var helt intakt. Så från den dagen har vi ökat på vår travträning, och även börjat galoppera lite.
Dock så ska man inte träna för mycket i galopp för snabbt, då hästen lägger all sin vikt på ett bakben i taget. I traven är det mer jämnt fördelat, så det är bättre att först träna upp benet där, för att sedan introducera mer galopp när benet är van vid den ökade belastningen.

Frisk!

Så från att ha drullat i hagen, en skada som säkerligen tog en mikrosekund av ett felsteg, så har vi nu 6 månader senare kommit upp i 30 minuters trav per ridpass. Den där Intermediaire I-debuten jag hade hoppats på i år är glömd, men vet ni – det bekommer mig inte det minsta! Jag har helt ändrat mitt sätt att se på sporten nu, den är så extremt sårbar och jag är bara så himla glad att jag har kvar min bästa kompis och fortfarande får dela min vardag med henne! ❤️😍

 

Drömmer lite…

Jag kan inte förneka att jag faktiskt är inne och smyger på TDB för att kolla in tävlingar fram i höst. I dagsläget känns tävlandet låååååååångt bort, men tanken är ju att vi ska kunna börja träna lite mer som vanligt under sommaren, så vi får väl tro att det ska gå att starta så småningom.

I den bästa av världar och om allt går som det ska, så skulle det kanske, kanske kunna gå och rida en start i slutet av augusti. Jag har hittat en Msv B:3 på vår gamla hemmaarena, endast 15 minuter från stallet, så det vore ju kanon. Går det bra och att Mini fungerar så är planen att kunna starta en Msv B:5 innan året är slut. Jag vill nog vänta med att rida Msv A/St george, det krävs ju lite mer än att kunna grejerna, och att komma tillbaka till samma styrka hon har haft, där är vi nog inte förrän tidigast till vintern. Men om hon håller sig frisk så är väl tanken att nästa års vinterträning ska gå mot en förberedelse mot Intermediare I. Något vi hade tänkt i år, men de planerna slogs ju helt omkull.

Men visst längtar vi lite…

Tränar på att komma igång!

Nu är det.. tja 2 1/2 vecka sedan vi var inne och fick klartecken att börja komma igång mer på allvar. Jag är såklart superkänslig för minsta lilla förändring i hennes tillstånd. Som för en vecka sedan, när hon helt plötsligt hade två stora gallor på vardera bakben. Jag googlade (ska man inte göra) och kom fram till att hon hade fått senskador, inflammationer, blivit gammal och näst intill utdömd. Inte mindes jag att Mini minsann har haft massvis med gallor på bakbenen genom åren, att de alltid blir mindre när hon ridits eller att de är mjuka och anses ”ofarliga”.
Jag gav henne iallafall tre dagar med bara promenad och skritt, varav en dag där vi gick ut i skogen och jag höll på att börja grina för hon gick nästan inte att få hem i ett stycke (helt J*VLA galen…). Hon fick även stå med Back on Track-paddar nästan dygnet runt och fick träffa Biolight-maskinen varje dag.

Dag 3 synade jag benen extremt noggrant och fann att den svullna senan jag tyckte mig sett, i själva verket var en blodåder. Som då syns extra tydligt eftersom Mini inte har någon päls på den benet som varit skadat. Gallorna var också helt borta, och benen var kalla och fina.
Jag hann ändå köpa Eskadrons Pro Cool-skydd åt henne så de ska hon få använda efter varje ridpass tänkte jag mig. Återstår att se om jag kan få stallägarna att installera en frys i stallet ( 😉 ), men de håller kylan ganska bra i en kylväska också.

Mycket bra grej!

Annars då? Jag har börjat använda ett nytt bett på henne, Stübben Golden Wings. Mini har haft problem med en mungipa i många år, det går att hålla i schack men rätt som det är så går det upp igen. Då kändes detta bettet som en bra grej! Gillar utformningen på det samt att det ligger väldigt stabilt i munnen. Dock är bettringarna helt groteskt stora, så tränset blev helt plötsligt för stort. Passar med mössan på dock!

Vädret är vi inte helt kompis med. Men Mini har sitt lilla hus i hagen, dit hon går så fort det blir för jobbigt väder. Hon nästan sladdar in i ingången så fort det börjar dra ihop sig till oväder. Min smarta Mini!

Nu vill vi slippa vintertäckena va…?

Galopperat!

I tisdags red jag för första gången på 5 månader ett ”riktigt” pass. Det vill säga, jag travade lite mer än tidigare, red lite skänkelvikningar och satt ner på henne! Och galopperade! Hon blev jätteglad, även om det bara var en långsida åt båda hållen, så kändes hon så himla fin! 🙂

Jag får nästan tvinga mig själv att faktiskt öka på ridningen nu. Men samtidigt fick jag ju se med egna ögon hur skadan såg ut, och man såg inte längre skillnad på den gamla vävnaden och den nya. Det betyder inte att jag ska köra på för fullt nu, men belastningen måste ju ökas på!

Mini känns otroligt pigg och lite förvånad att hon faktiskt får springa mer än ett varv i taget.
Igår fick hon vila och bara va i hagen. När jag var där höll hon på att leka med sin haggranne, de bockade och rejsade på varsin sida av staketet. Så söta! 🙂

Idag red jag igen, men skippade galoppen. Jag kommer galoppera ungefär varannan, var tredje gång kanske, då vi fokuserar på att stärka upp benet i trav först.
Roligt att vara igång iallafall! 😀

Vi har liksom promenerat oss igenom 3 årstider tror jag… Nu är det vår tur!!

//Emma

Frisk?!

Idag var vi iväg till Värmlands Hästsjukhus för att göra ett ultraljud på gaffelbandet igen. Jag vågade inte hoppas på något, man kan ju aldrig veta vad som pågår inne i leden, trots att hon inte haltar något nu.

Vi började med att longera lite ute, och hältan var definitivt borta. Vi gick vidare in för att göra ett ultraljud. Mini backade världsvant in i undersökningsspiltan (hon vägrar gå in om hon ska gå rakt in i den, backa är däremot helt okej…). Henrik (vår veterinär) började under tystnad att undersöka benet och just då var jag helt supernervös. När han tillsist sa att ”det här ser ju lysande ut” då flög nog ett ton stenar från mitt hjärta. Han visade och förklarade vad vi såg på bilderna, och när jag frågade var skadan var från början, letade han en stund för att sen konstatera att nä, den går inte att se längre!

Vi behöver inte åka in någon mer gång nu, om det inte tillstöter något såklart. Planen nu är att börja trava mer intensivt, lite mer ”fullt ut”. Det kommer jag få trappa upp lite, då jag har varit väldigt försiktig med motionen fram tills nu. Jag kan också börja med rörelser i trav, lite voltarbete (dock inte små volter) och börja mjuka upp henne lite. Jag får även galoppera lite smått, men där ska jag vara mer försiktig. Det blir en annan belastning i galopp, i och med att ett ben i taget tar all vikt, så hon får bara galoppera korta sträckor och gärna lite framtung med lite vikt på bakbenen. Men som sagt, i trav får vi träna på mer! 🙂

Henrik sa också att nu är det bara bra om hon får börja träna upp sin kropp igen, komma tillbaka. Nu ska vi inte bli mer ringrostiga och om allt går som det ska så kommer hon kunna tränas (nästan) fullt ut om 8 veckor! 😀

Bästa Mini! (Och bästa veterinär-Henrik)!

Kanske, kanske kan vi rida någon Msv B-klass innan året är slut. Det skulle vara så kul!

//Emma

Dagarna rullar iväg…

För 6 veckor sedan var vi inne till veterinären sist och fick besked om att vi fick börja trava. Så det har vi gjort nu och helt plötsligt är det bara 10 dagar kvar till nästa återbesök! Då ska vi bara göra ett ultraljud för att se så inte gaffelbandet har tagit skada av den ökade belastningen, utan snarare tvärtom, stärkt sig.

Jag har haft lite svårt att veta hur mycket jag får trava henne och har säkert varit lite för feg. Nu är vi uppe i ett varv i taget på ridbanan, sen skrittar jag två varv för att sen trava ett varv till. Totalt brukar vi trava 6 varv, 3 åt varje håll. Så rider jag kanske 3 dagar i veckan. Sen promeneras hon 1-2 dagar och resterande dagar rider jag lite kortare travsekvenser. Nu börjar hon faktiskt bli så lugn att jag eventuellt kan börja skritta ut i skogen, men jag väntar tills efter veterinärbesöket tänkte jag.

Igår hade jag hovslagaren ute för att byta om till sommarskor. Mini har ju markerat av och till på höger fram, och även haft lite värme. Men sista veckorna har det inte varit något, och jag har trott att det har varit något skit under snösulorna som gjort att hon ömmat när hon varit nyverkad. Det visade sig nu att hon hade som en ljusröd rand framme vid tån. Mest på höger fram men även lite på vänster. Hon ömmade även lite där när skon var av, det försvann dock när skon åkte på igen. Hovslagaren var ganska övertygad om att det var tåbroddarna som var boven i dramat! Det blir tydligen en sådan extra belastning med dem på, så det kan uppstå små blödningar! Hade jag ingen aning om… Hädanefter blir det bara tåbrodd i extremfall!

Annars ser Mini väldigt välmående och glad ut. Men hon längtar nog efter att få göra något mer häftigt än att trava ett varv runt fyrkanten! 🙂 Lite småfilmer här, vet inte om de fungerar för er, men jag kan se dem om jag väljer storskärm iallafall!


 

​​

Minis är glad i sin stora hage, speciellt när hon får gå utan täcke! Lycka!

Rider fortfarande med bomull i öronen, men idag skippade jag gramanen! Ett steg i rätt riktning!Blank och fin!

//Emma

Man ska inte ropa hej…?

Jag vet inte om det är det magiska pulvret som har kickat in på allvar, eller om Mini helt enkelt har kommit in i brunst och blivit trött, men jag märker en stor förändring/förbättring på henne. Hon har nu ätit Naf Magic sedan förra tisdagen totalt 8 tillfällen. Hon har fått en startdos som är högre än underhållsdosen, imorgon ska jag gå över till den. I början märkte jag väl inget speciellt, men de senaste 2-3 dagarna har det hänt något.

Hon är mer tillfreds nu, även om det händer saker runt henne så flyger hon inte iväg som en raket, utan är mer sansad och kollar in läget istället. Idag när jag tog in henne lunkade hon snällt med. Likadant när jag red på utebanan så gjorde hon exakt det jag bad henne om, utan att pipa, rusa eller försöka göra egna utsvävningar. Hon är snarare lite seg, men det är jag bara tacksam över.

Hon kommer få fortsätta med detta pulver åtminstone en månad till, dock i en lägre dos nu då. Sen får jag se om jag fortsätter, det är ganska dyrt, men då kanske vi har kommit över den värsta överskottsenergin.

Fortsättning följer…

Bilder från förra vintern! Finaste, finaste Mini!

//Emma

 

Vårdagar!

Vilket underbart väder vi har haft under helgen! Våren är lika välkommen varje år.. (Nu är det förvisso snö ute idag, men jag är optimist! 😉 )

Vi har haft lite storstädning i stallet, jag har putsat fönster i Minis box (hon blev väldigt nöjd över detta och ställde sig direkt för att stirra ut när hon kom in i boxen!) och Erik har mockat hela hagen, samt plattat till alla djupa hovtramp i leran. Så nu har Mini en superfin hage, redo för sommaren!

Lite skillnad! 🙂

Annars då? Ja, Mini har ju varit mer än galen, men har faktiskt lugnat ner sig något sedan jag började med Naf Magic-pulvret. Det kanske är lite tidigt ännu att utvärdera, hon har ätit det i 5 dagar, men hon har varit väldigt snäll att rida sedan jag började. Då har jag ändå ridit på utebanan i blåst, så förutsättningarna var ju inte de bästa! Igår var jag till och med så modig att jag skippade bomullen i öronen. Jag tror även att hon varit lite snällare i övrig hantering. Jag kommer fortsätta med pulvret åtminstone en månad, sen hoppas jag att vi får sätta igång och rida lite mer så energin får gå åt där istället.

Om ungefär 3,5 veckor ska vi in och göra ett ultraljud igen. Jag har konstant ont i magen över detta förbannade ben. Häromdagen blev Mini skrämd av en maskin som åkte runt i grannhagen, hon sprang som en idiot fram och tillbaka, gjorde ”slidestops” och tvärvände på det skadade benet. När vi kom fram till henne så bara skakade hon och flåsade, totalt skräckslagen. Jag höll nästan på att börja gråta ett slag, och såg framför mig att benet var totalt söndertrasat. Nu var det såklart inte så illa, och Mini lugnade sig så fort hon fick en morot framför näsan.
Förhoppningsvis känns det lugnare efter återbesöket, förutsatt att allt ser bra ut, och att jag då kan börja slappna av lite mer. Nu filmar jag henne med jämna mellanrum, för att sen analysera sönder hennes rörelsemönster efter ojämnheter. Inte bra för den mentala hälsan!! 😉

Söt är hon iallafall! 🙂

//Emma