Än ser vi inget ljus…

Jag skulle vilja skriva att Mini är mycket bättre i benet och att vi skulle kunna öka på belastningen snart. Det kan jag tyvärr inte, utan får snarare skriva att vårt enda mål i nuläget är att hon överhuvudtaget ska bli helt återställd.

Men för att börja från början. Vi hade en tid på eftermiddagen igår och vi var ute i ganska god tid, då min transport har krånglat lite så ville vi vara säkra på att det fungerade. Det gjorde det såklart inte! Ena däcket har låst sig vid flera tillfällen och igår var inte ett undantag. Förra gången fick vi loss det efter upprepande backningar och bromsningar. Det var dock hopplöst igår, det satt som berget. Vi höll på säkert en halvtimme, men tillslut vågade vi inte fortsätta, det kändes inte så bra för varken bilen eller transporten.

Som tur var så finns det helt underbart snälla människor i vårt stall, så vi fick låna en transport så vi kunde komma iväg.

Väl på plats fick jag börja med att trava med Minus rakt fram. Ni skulle sett glädjen hos henne när hon äntligen fick visa upp sig, något som även veterinären påpekade. Ingen hälta där. Sen fick jag longera henne ute på volten. Det var lite dåligt underlag, plus att det var en hockeymatch på gång i den stora arenan precis bredvid kliniken = mycket blinkande ljus och musik. Men Mini tyckte mest det var spännande och travade så fint runt. Hältan var så gott som obefintlig, hon tog i lika mycket med båda bakbenen i båda varven.

Här trodde jag nog att jag skulle få ett positivare besked än vad jag fick. 

Jag har nog inte riktigt förstått hur allvarlig skadan var från början. Veterinären sa första gången vi var inne, att detta inte var en stor skada, vi hade upptäckt den i tid och att det mer var som en varning. Detta har jag tagit fasta på och när han idag började prata om att alla hästar inte blir bra efter en sådan här skada, och även om Mini ser ut att kunna läka ur denna blödningen så vet man inte säkert förrän belastningen ökar om det håller eller ej.

Hon fick iallafall Shockwave-behandling igår och ska få det vid två tillfällen till med två veckors mellanrum. Detta är en behandling som inte försäkringen täcker – något som dock spelar mindre roll just nu – men man kan ju ifrågasätta försäkringsbolaget i den frågan…
Efter det så kommer vi få åka in och göra ett ultraljud varannan månad tills man ser att blödningen är helt borta och att fästet på gaffelbandet har läkt (det är där blödningen sitter). Jag skulle räkna med absolut minst 6 månader innan det är läkt och det är skritt som gäller hela den tiden.

I första hand så är det Minis hälsa som är det viktigaste. Hon ska bli bra om jag så måste åka land och rike runt för att hitta den bästa behandlingen. Skulle det mot förmodan inte hålla, kommer hon få bli skritthäst och eventuellt mamma om det skulle fungera med belastning osv. Det är nu jag skulle behöva höra alla positiva gaffelbandshistorier!!

Men sen kan jag inte hjälpa att tycka lite synd om mig själv också. Jag vill ju rida! Och träna! Och tävla! Jag skulle aldrig kunna ens föreställa mig ett liv utan det, skulle jag bara veta säkert att Mini var fit for fight till sommaren skulle det inte vara några problem, men just i den här osäkerheten blir allt så mycket värre.

Nu ska jag bryta ihop ett tag, sen komma igen. Vi tänker inte ge upp. Jag läste någonstans att Lussan en gång hade sagt att en häst som bara skrittjobbas är efter 4 år lika stark som en Grand Prix-häst. 😉

(Och så ska transportj*veln ska börja fungera igen.)

Även Mini deppade ihop lite..

//Emma

Idag!

Mini var suuuuuper på hugget idag, vilket hon hade visat redan vid uttaget i morse… När jag tog in henne var hon som en speedad pansarvagn, detta fortsatte ut i ridhuset när jag skulle rida. Jag vet inte vad som flög i henne idag, men hög på livet var hon iallafall! 😀 Dock är hon fruktansvärt snäll och gör inget värre än att hoppa till vid skrämmande moment, så som knäppande tak, dörrar som öppnas och folk som går utanför.

Lite blandade foton från idag:

Här hittade jag henne när vi kom, i sitt lilla haghus! Hon gillar verkligen att gå in där för att vila några gånger varje dag, och även när det regnar eller snöar går hon dit!

När husse kommer i närheten är jag inget intressant längre. Han har ju godiset!

Minis nya haggranne, Magic Design! Lilla Eltons efterträdare, minst lika söt! 🙂

Världens, särklass, bästa grej. Isolerad vattenbalja med värme!

Finaste!

Så här fina är vi nuförtiden! Håret på ända, både på mig och Mini, påpälsade till tänderna och lagomt skitiga.

Kolla tungan! 🙂

//Emma

När Mini blir frisk…

Jag har lovat Mini två presenter när hon blir frisk. Hon brydde sig inte nämnvärt dock. Jag tror säkert att husse kommer köpa en kartong med havreflarn till henne, ni vet de där torra siraps-ihopsatta kakorna som finns i storpack, de kommer nog vara mer uppskattade än mina presenter..

Jag har nämligen tänkt att utöka vår tränsgarderob! Vi har ju sedan tidigare ett High Jump från PS, och jag har nästan bestämt mig för att inte tävla mer på kandar, så jag skulle vilja ha ett till träns. Varför? Det kan jag inte riktigt svara på mer än att känslan säger att jag vill variera lite! 😉

Det är redan givet att det blir ett till PS-träns och att det inte blir något med ”krokodilmönster”, eller vad det nu heter – nymoderniteter – det gillar jag inte! Tips på något annat? Jag har faktiskt inte kollat in deras träns på evigheter.

Sak två hon ska få är ett par dressyrskydd från Horseguard, de finns på Granngården. De ser ut som de där svindyra Veredus piaff-skydden, men kostar halva priset. Jag har inte bestämt mig om hon ska få svarta eller vita än, men det lutar åt vita! (Eller svarta… 😛 )

Vi längtar tills den dagen kommer, då veterinären säger att nu, nu är hon frisk!

img_6539 img_6538

//Emma

Då och nu!

Jag lyckades äntligen logga in på vår Youtube-kanal igen, den har krånglat lite för mig. Då hittade jag det här klippet, från 2011. Mini är 6 år och springer ett av sina första LA-program (åtminstone för vuxna hästar). Vi vann på dryga 72%, men hjälp vad valpig hon ser ut!

För att jämföra lite; här är en start från i somras, när vi fick 64,5% i en nationell St George:

Finaste Minis! Vi ska snart komma tillbaka igen!

Pssst! Ni vet väl att vi har huuuur mycket klipp som helst på vår Youtube-kanal? Dressyrsnack heter vi där (med)! 🙂

//Emma

Mini-status!

Jag insåg precis att jag inte har skrivit något om senaste veterinärbesöket. Det har varit så mycket runt jul nu, jag har varit på konsert i Stockholm (Kent!), jobbat hur mycket som helst och varit sjuk. Sen har jag faktiskt tappat lite motivationen över att blogga. Känns som att bloggandet försvinner mer och mer, medan andra sociala medier ökar? Plus att det inte är jätteroligt att blogga själv nu, även om Maria flikar in ett å annat ord ibland.

Men, men! Jag har inte tänkt att sluta helt – inte än – och tanken är att jag åtminstone kan skriva ett-två inlägg i veckan och hoppas på att någon läser dem 😉 .

Den 15:e december var Mini och jag till återbesök hos doktorn. Mest Mini då, jag var inte så halt. 😛 Mini däremot överraskade oss alla genom att vara stenhalt. På fel ben… Det visade sig att hon hade fått en ömmande sula på ena framhoven, troligtvis på grund av en kombination att hon var nyskodd och fått snösulor. Hon reagerade på tryck med visitertången, samt var väldigt varm i hoven. Jag blev inte alls orolig över detta, vi har vart med förr så att säga (Mini har en liten sjukhistoria med bölder i bagaget på vintern), men det gjorde att det inte gick att se om hon haltade bak.

Det gjordes ett ultraljud iallafall och gaffelbandet såg betydligt bättre ut. Det fanns en skugga kvar, men blödningen håller absolut på att absorberas. Eftersom hon var halt fram så fick vi order om att skritta för hand en vecka till och sen longera igen. Var hon ren då så kunde jag hoppa upp och skritta uppsuttet.

img_6543

Sagt och gjort! Vi skritta på, Mini var megapigg och fick någon slags nytändning i livet. Hon blev akut rädd för ridhusporten, höll på att bokstavligen på att dö när vi mötte en travhäst i skogen och var allmänt väldigt jobbig. När jag skulle longera henne, blev hon överlycklig och trodde hon skulle få springa i 390, men höll sig snällt i trav, om än lite hastigt. Ingen hälta fram iallafall, kanske något oren bak fortfarande. Men nu kunde jag iallafall hoppa upp i sadeln på min älskade Mini igen!

I måndags, exakt en månad sedan jag sist red henne, så skrittade jag henne för första gången igen. Jag var lite nervös för att hon skulle spänna till och försöka bocka, så vi hade ledare första varvet. 🙂 Men Mini var så snäll, vi kunde släppas lös och skritta själva.

Så där är vi nu, vi skrittar vidare, tränar på att göra halt och gå rakt fram. Återbesök blir runt den 15:e januari igen, så får vi se sen om vi får börja trava eller om vi ska fortsätta vår skrittperiod. Jag längtar så otroligt mycket efter att få komma igång igen, och den dagen vi får träna för Anki igen kommer jag nog gråta av lycka.

Men det får ta tid, bara Minus blir frisk igen!

img_6550 img_6544 img_6542

//Emma

Arras är också piggelin!

Jag fick en bild från Arras ägare, vilket värmer mitt hjärta oerhört. Jag saknar honom jättemycket men det är med en go och positiv känsla jag saknar honom. Han har det så bra hos Anna och det är ju det som är viktigast av allt. Arras verkar vara superpigg och glad, allt i sin ordning med andra ord 🙂

blabb

/Maria

 

Piggelin!

Hon är pigg nu Penny. Men väldigt snäll och lugn att pyssla med/ta in och ut från hagen. Men när sadeln har åkt på så tänds det en liten glödande lampa hos Penny. Då tar energin aldrig slut. Det känns som att hon skulle kunna springa hur länge som helst. Hon blir mer och mer eggad ju längre tid vi håller på 🙂

Oj vad jag har pysslat med denna vattentunna som står i Pennys hage. De andra i stallet har värmebaljor till sina hästar men jag valde att inte köpa en, eftersom Penny inte skulle stå hos mig så länge. Den kostar ju ändå en del. Hade jag haft egen pålle så hade jag lagt pengar på en värmebalja helt klart. Det blir en del pyssel eftersom vi inte har varmvatten i stallet så får jag koka vatten i en vattenkokare och ni vet kanske hur lite vatten som får plats i en sådan? Haha!

15571330_10153919955817811_1981813031_n penny-3

Man längtar ju en del till sommaren… Men först ska vi njuta av jul, skidåkning, galopp i snön och att göra snögubbar!

/Maria

 

Från kallt till varmt!

Hohoho! I morse när jag var i stallet för att sköta lite markservice var det -14. Men nu är det enligt min telefon -1. Snacka om att det svänger. Penny har en riktigt ordentlig päls och har ett ganska så tunt fodrat täcke. Jag har känt/klämt/studerat henne och hon fryser inte. Är det någon gång jag ser en häst frysa så är det ofta när det regnar och är riktigt rått och ruggigt väder. Kall och torr luft tror jag nog hästarna bara mår bra av. Det är dock värre för oss människor 😉

Jag har stallet på vägen till mitt jobb så det blir ingen omväg för mig att svänga förbi där. Det är toppen ju, för då kan jag fixa så Penny har vatten, mocka och göra mat på morgonen och om jag ska rida eller tömköra, så gör jag det på vägen hem!

Idag red jag på vägen från jobbet. Jag longerade henne först så hon fick springa av sig den värsta energin. När jag sedan sitter upp så kan hon kicka lite bakut på sin höjd men annars är hon väldigt snäll. Idag var det två pållar till i ridhuset och det uppskattar ju Penny, det blir mer att titta och hålla koll på. Det är en vecka kvar nu tills Penny ska åka hem så jag hinner allt rida och tömköra några gånger till innan dess.

15571225_10153912314597811_1886928524_n

/Maria

Helg!

Här sitter jag med en hög skrivböcker runt mig som skall rättas. Det är betygstider och en hel del att göra innan betygen ska sättas. Inte superkul att sitta en lördagskväll, men pizzan är på ingång så jag ska nog överleva 😉

Penny har blivit riden idag och även i torsdags. I torsdags var det supervarmt, nog närmare 11 grader och Penny blev ganska ordentligt svettig. Hon har varit väldigt duktig både idag och i torsdags. Men i början av passet går hon och trycker lite. Hon kortar ihop sig och hoppar med rumpan när jag säger till henne att gå fram. Jag gör inte någon stor grej av det utan säger till henne att det är okej att gå framåt och håller superlätt kontakt med handen, struntar i formen, det viktigaste är att gå framåt. Det känns nästan som lite sadeltvång, fast extremt mild sådan.

Efter något varv börjar hon slappna av och springer sedan i full fart framåt. Fokus blir att hon ska ta stöd på bettet och inte bli kort i halsen. Veckorna går så himla fort och 22 december åker hon hem igen…

15494086_10153895721572811_302786277_n

 

Vad vi gör om dagarna…

Promenad, promenad och mer promenad! 😅 Vi går minst 30 minuter varje dag, oftast längre. Här tackar jag mitt jobbval som gör att jag ibland kan gå på dagtid, eftersom det envisas med att bli mörkt vid 15:30 i det här landet.

Är det mörkt vill jag inte gå i skogen, då traskar vi runt på utebanan istället. Så där kul tycker jag, Mini är glad bara hon får vara utomhus. 😊 Jag kom på den superba idén att sätta på Creepy-podden, lägga telefonen i min dunfodrade luva och på så vis kunna lyssna utan hörlurar + att telefonen håller sig varm. 👌 Riktigt mysigt att traska runt i mörkret och lyssna på spökhistorier! 👻

Annars tillbringar vi dagarna med att biolighta, äta medicin (Mini gillar!), rykta (Mini hatar)! och äta havreflarn (Mini älskar!). Den 15:e ska vi göra ett nytt ultraljud, jag tror dock inte att det kommer vara helt bra då. Hon vilar fortfarande mer på det benet än det andra, så det blir nog några extra skrittveckor kan jag tänka mig.


/Emma

Upp i sadeln!

Hejsan! Nu har Penny varit på Grava-Rud sedan i måndags kväll. Hon har skött sig exemplariskt och det känns nästan som att hon aldrig varit härifrån. Det är supermysigt att ha henne hos mig igen. Det är härligt att få lukta lite häst igen 😉

Jag linade Penny i tisdags och tänkte att hon skulle få springa av sig lite. Jag hade på sadel och träns. Tänkte att om inte känns överdrivet galen så hoppar jag upp. Hon bockade och skuttade en del men lugnade sig snabbt. Hon fick trava och galoppera en stund i båda varven, sedan hoppade jag upp. Vi skrittade runt lite och travade sedan i båda varven. Jag red inte alls länge utan ville mest känna på henne lite. Hon var så duktig och lydig så. Det var superkul att vara tillbaka i sadeln.

Idag körde jag samma visa, lina lite först och hoppade sedan upp. Hon skötte sig riktigt fint idag med. Hon var lite stel i vänstersidan, vilket hon var en veva i höstas också. Jag försökte mjukgöra henne lite i skritten. Jag kunde lägga an vänsterskänkeln och lirka lite i vänstertygeln och hon ställde fint till vänster. Skoj!

penny1
/Maria

Rapport från sjukstugan!

Bästa Mini fick 5 guldstjärnor av matte när vi var hos doktorn idag. Det tog tid innan vi fick komma in, men hon stod så snällt och väntade i uppbindningsspiltan. Inte ett skrap, inte en tillstymmelse till otålighet. Hon är så nöjd när hon bara får vara med, när man står hos henne så skulle hon nog kunna stå still hur länge som helst tror jag.

Vi började med att böja höger bak, där jag trodde skadan var. En liten reaktion, men inte något nämnvärt. Även höger fram böjdes för att utesluta att hon har belastat bak för att kompensera fram. Men inget där heller. Höger bak böjdes igen, nu mer uppdelat på olika leder. Ingen större reaktion.
Jag fick sen gå ut och longera henne och där kom hältan fram direkt i höger varv.

Där kunde veterinären utesluta en ledinflammation, eftersom det inte blev någon böjreaktion, utan mer en belastningsreaktion. Vi tog in henne på röntgen för att kolla hasleder, kota och knä. Här fick jag lite ont i magen och tänkte direkt på spatt. Mini blev nog också nervös, hon kissade på sig lite lätt inne i röntgenrummet, stackarn. 🙂

Men bilderna såg fina ut, det var något litet vid ena hasen, men det var inte något nytt. Lite skavanker har vi nog överlag om man börjar röntga gissar jag! 😉

Sist så skulle vi ultraljuda benet för att kolla senor och gaffelband. Här fick jag ont i magen igen och såg framför mig en låååååång konvalescens. Jag kikade lite nervöst på bilden, och tyckte mig se ett stort svart hål över senan. Nu kan jag inte alls tyda sådana bilder, men paniken steg där kan jag säga!

Och ja, det fanns något på gaffelbandet. En liten vätskeansamling, blödning, syntes. Den var dock väldigt liten, en varning som veterinären kallade det. Just en sådan skada uppkommer oftast när de trampar ned i ett hål i hagen till exempel. Och det är även typiskt att de inte är halta vid böjprov utan först vid belastning som vid longering. Planen nu är antiinflammatorisk medicin i två veckor, skritt i 45 minuter per dag och inte hoppa runt i hagen. Sen blir det återbesök den 15:e december för ett nytt ultraljud, då vi hoppas på att vätskan har resorberats lite (helst helt).

Håll tummarna för att lilla Minis blir frisk snart!

img_6113

//Emma