Drömmer lite…

Jag kan inte förneka att jag faktiskt är inne och smyger på TDB för att kolla in tävlingar fram i höst. I dagsläget känns tävlandet låååååååångt bort, men tanken är ju att vi ska kunna börja träna lite mer som vanligt under sommaren, så vi får väl tro att det ska gå att starta så småningom.

I den bästa av världar och om allt går som det ska, så skulle det kanske, kanske kunna gå och rida en start i slutet av augusti. Jag har hittat en Msv B:3 på vår gamla hemmaarena, endast 15 minuter från stallet, så det vore ju kanon. Går det bra och att Mini fungerar så är planen att kunna starta en Msv B:5 innan året är slut. Jag vill nog vänta med att rida Msv A/St george, det krävs ju lite mer än att kunna grejerna, och att komma tillbaka till samma styrka hon har haft, där är vi nog inte förrän tidigast till vintern. Men om hon håller sig frisk så är väl tanken att nästa års vinterträning ska gå mot en förberedelse mot Intermediare I. Något vi hade tänkt i år, men de planerna slogs ju helt omkull.

Men visst längtar vi lite…

Tränar på att komma igång!

Nu är det.. tja 2 1/2 vecka sedan vi var inne och fick klartecken att börja komma igång mer på allvar. Jag är såklart superkänslig för minsta lilla förändring i hennes tillstånd. Som för en vecka sedan, när hon helt plötsligt hade två stora gallor på vardera bakben. Jag googlade (ska man inte göra) och kom fram till att hon hade fått senskador, inflammationer, blivit gammal och näst intill utdömd. Inte mindes jag att Mini minsann har haft massvis med gallor på bakbenen genom åren, att de alltid blir mindre när hon ridits eller att de är mjuka och anses ”ofarliga”.
Jag gav henne iallafall tre dagar med bara promenad och skritt, varav en dag där vi gick ut i skogen och jag höll på att börja grina för hon gick nästan inte att få hem i ett stycke (helt J*VLA galen…). Hon fick även stå med Back on Track-paddar nästan dygnet runt och fick träffa Biolight-maskinen varje dag.

Dag 3 synade jag benen extremt noggrant och fann att den svullna senan jag tyckte mig sett, i själva verket var en blodåder. Som då syns extra tydligt eftersom Mini inte har någon päls på den benet som varit skadat. Gallorna var också helt borta, och benen var kalla och fina.
Jag hann ändå köpa Eskadrons Pro Cool-skydd åt henne så de ska hon få använda efter varje ridpass tänkte jag mig. Återstår att se om jag kan få stallägarna att installera en frys i stallet ( 😉 ), men de håller kylan ganska bra i en kylväska också.

Mycket bra grej!

Annars då? Jag har börjat använda ett nytt bett på henne, Stübben Golden Wings. Mini har haft problem med en mungipa i många år, det går att hålla i schack men rätt som det är så går det upp igen. Då kändes detta bettet som en bra grej! Gillar utformningen på det samt att det ligger väldigt stabilt i munnen. Dock är bettringarna helt groteskt stora, så tränset blev helt plötsligt för stort. Passar med mössan på dock!

Vädret är vi inte helt kompis med. Men Mini har sitt lilla hus i hagen, dit hon går så fort det blir för jobbigt väder. Hon nästan sladdar in i ingången så fort det börjar dra ihop sig till oväder. Min smarta Mini!

Nu vill vi slippa vintertäckena va…?

Galopperat!

I tisdags red jag för första gången på 5 månader ett ”riktigt” pass. Det vill säga, jag travade lite mer än tidigare, red lite skänkelvikningar och satt ner på henne! Och galopperade! Hon blev jätteglad, även om det bara var en långsida åt båda hållen, så kändes hon så himla fin! 🙂

Jag får nästan tvinga mig själv att faktiskt öka på ridningen nu. Men samtidigt fick jag ju se med egna ögon hur skadan såg ut, och man såg inte längre skillnad på den gamla vävnaden och den nya. Det betyder inte att jag ska köra på för fullt nu, men belastningen måste ju ökas på!

Mini känns otroligt pigg och lite förvånad att hon faktiskt får springa mer än ett varv i taget.
Igår fick hon vila och bara va i hagen. När jag var där höll hon på att leka med sin haggranne, de bockade och rejsade på varsin sida av staketet. Så söta! 🙂

Idag red jag igen, men skippade galoppen. Jag kommer galoppera ungefär varannan, var tredje gång kanske, då vi fokuserar på att stärka upp benet i trav först.
Roligt att vara igång iallafall! 😀

Vi har liksom promenerat oss igenom 3 årstider tror jag… Nu är det vår tur!!

//Emma

Frisk?!

Idag var vi iväg till Värmlands Hästsjukhus för att göra ett ultraljud på gaffelbandet igen. Jag vågade inte hoppas på något, man kan ju aldrig veta vad som pågår inne i leden, trots att hon inte haltar något nu.

Vi började med att longera lite ute, och hältan var definitivt borta. Vi gick vidare in för att göra ett ultraljud. Mini backade världsvant in i undersökningsspiltan (hon vägrar gå in om hon ska gå rakt in i den, backa är däremot helt okej…). Henrik (vår veterinär) började under tystnad att undersöka benet och just då var jag helt supernervös. När han tillsist sa att ”det här ser ju lysande ut” då flög nog ett ton stenar från mitt hjärta. Han visade och förklarade vad vi såg på bilderna, och när jag frågade var skadan var från början, letade han en stund för att sen konstatera att nä, den går inte att se längre!

Vi behöver inte åka in någon mer gång nu, om det inte tillstöter något såklart. Planen nu är att börja trava mer intensivt, lite mer ”fullt ut”. Det kommer jag få trappa upp lite, då jag har varit väldigt försiktig med motionen fram tills nu. Jag kan också börja med rörelser i trav, lite voltarbete (dock inte små volter) och börja mjuka upp henne lite. Jag får även galoppera lite smått, men där ska jag vara mer försiktig. Det blir en annan belastning i galopp, i och med att ett ben i taget tar all vikt, så hon får bara galoppera korta sträckor och gärna lite framtung med lite vikt på bakbenen. Men som sagt, i trav får vi träna på mer! 🙂

Henrik sa också att nu är det bara bra om hon får börja träna upp sin kropp igen, komma tillbaka. Nu ska vi inte bli mer ringrostiga och om allt går som det ska så kommer hon kunna tränas (nästan) fullt ut om 8 veckor! 😀

Bästa Mini! (Och bästa veterinär-Henrik)!

Kanske, kanske kan vi rida någon Msv B-klass innan året är slut. Det skulle vara så kul!

//Emma

Sadelproblem… 

Det finns två bra saker med att Mini inte rids så mycket nu. 

1) Jag behöver inte ha på mig stövlar eller shortchaps, jag kan rida i skor och jacka. Super 👍👍👍

2) Jag kan glömma bort det faktum att jag måste göra något åt Minis sadel… 🙈😩

Hennes sadel är typ 9 år gammal kanske? Och jag har aldrig gjort något med den. Den är inte omstoppad, inte kollad av någon och den är inte utprovad till Mini. Ja, jag har världens sämsta samvete över detta, men till mitt försvar så har den legat bra (hyfsat) och enligt mina amatörögon så är det inte större fel på den. Men den har mer och mer hamnat i framvikt på henne, och nu rider jag med ett Mattes-padd med ilägg framtill. Det funkar ju för stunden, men jag börjar mer och mer bli rädd för att sadeln hindrar henne mer än hjälper.

Köp en ny då tänker ni? Ja, men det är inte bara!! Jag var faktiskt på väg för ett par år sedan, och fick en massa sadlar skickade till mig från ett företag. Inte en enda passade. Mini är klotformad och har inte så mycket manke = omöjligt? Jag behöver någon på plats som hjälper mig. Sen kommer nästa problem.. det är så fasansfullt dyrt med en sadel! Jag har inte riktigt den ekonomin att köpa en sadel för 20 tusen känner jag… 

Jag behöver ju inte ”bry” mig om detta just nu, att prova ut en sadel till Mini nu vore lönlöst eftersom hennes muskler numera är omvandlade till fett på olika ställen, så det är isåfall inte aktuellt förrän tidigast till höst/vintern. 

Någon som har erfarenhet av en Mini-formad häst och vet vad som skulle passa? 🙄🙈


//Emma

Dagarna rullar iväg…

För 6 veckor sedan var vi inne till veterinären sist och fick besked om att vi fick börja trava. Så det har vi gjort nu och helt plötsligt är det bara 10 dagar kvar till nästa återbesök! Då ska vi bara göra ett ultraljud för att se så inte gaffelbandet har tagit skada av den ökade belastningen, utan snarare tvärtom, stärkt sig.

Jag har haft lite svårt att veta hur mycket jag får trava henne och har säkert varit lite för feg. Nu är vi uppe i ett varv i taget på ridbanan, sen skrittar jag två varv för att sen trava ett varv till. Totalt brukar vi trava 6 varv, 3 åt varje håll. Så rider jag kanske 3 dagar i veckan. Sen promeneras hon 1-2 dagar och resterande dagar rider jag lite kortare travsekvenser. Nu börjar hon faktiskt bli så lugn att jag eventuellt kan börja skritta ut i skogen, men jag väntar tills efter veterinärbesöket tänkte jag.

Igår hade jag hovslagaren ute för att byta om till sommarskor. Mini har ju markerat av och till på höger fram, och även haft lite värme. Men sista veckorna har det inte varit något, och jag har trott att det har varit något skit under snösulorna som gjort att hon ömmat när hon varit nyverkad. Det visade sig nu att hon hade som en ljusröd rand framme vid tån. Mest på höger fram men även lite på vänster. Hon ömmade även lite där när skon var av, det försvann dock när skon åkte på igen. Hovslagaren var ganska övertygad om att det var tåbroddarna som var boven i dramat! Det blir tydligen en sådan extra belastning med dem på, så det kan uppstå små blödningar! Hade jag ingen aning om… Hädanefter blir det bara tåbrodd i extremfall!

Annars ser Mini väldigt välmående och glad ut. Men hon längtar nog efter att få göra något mer häftigt än att trava ett varv runt fyrkanten! 🙂 Lite småfilmer här, vet inte om de fungerar för er, men jag kan se dem om jag väljer storskärm iallafall!


 

​​

Minis är glad i sin stora hage, speciellt när hon får gå utan täcke! Lycka!

Rider fortfarande med bomull i öronen, men idag skippade jag gramanen! Ett steg i rätt riktning!Blank och fin!

//Emma

Man ska inte ropa hej…?

Jag vet inte om det är det magiska pulvret som har kickat in på allvar, eller om Mini helt enkelt har kommit in i brunst och blivit trött, men jag märker en stor förändring/förbättring på henne. Hon har nu ätit Naf Magic sedan förra tisdagen totalt 8 tillfällen. Hon har fått en startdos som är högre än underhållsdosen, imorgon ska jag gå över till den. I början märkte jag väl inget speciellt, men de senaste 2-3 dagarna har det hänt något.

Hon är mer tillfreds nu, även om det händer saker runt henne så flyger hon inte iväg som en raket, utan är mer sansad och kollar in läget istället. Idag när jag tog in henne lunkade hon snällt med. Likadant när jag red på utebanan så gjorde hon exakt det jag bad henne om, utan att pipa, rusa eller försöka göra egna utsvävningar. Hon är snarare lite seg, men det är jag bara tacksam över.

Hon kommer få fortsätta med detta pulver åtminstone en månad till, dock i en lägre dos nu då. Sen får jag se om jag fortsätter, det är ganska dyrt, men då kanske vi har kommit över den värsta överskottsenergin.

Fortsättning följer…

Bilder från förra vintern! Finaste, finaste Mini!

//Emma

 

Vårdagar!

Vilket underbart väder vi har haft under helgen! Våren är lika välkommen varje år.. (Nu är det förvisso snö ute idag, men jag är optimist! 😉 )

Vi har haft lite storstädning i stallet, jag har putsat fönster i Minis box (hon blev väldigt nöjd över detta och ställde sig direkt för att stirra ut när hon kom in i boxen!) och Erik har mockat hela hagen, samt plattat till alla djupa hovtramp i leran. Så nu har Mini en superfin hage, redo för sommaren!

Lite skillnad! 🙂

Annars då? Ja, Mini har ju varit mer än galen, men har faktiskt lugnat ner sig något sedan jag började med Naf Magic-pulvret. Det kanske är lite tidigt ännu att utvärdera, hon har ätit det i 5 dagar, men hon har varit väldigt snäll att rida sedan jag började. Då har jag ändå ridit på utebanan i blåst, så förutsättningarna var ju inte de bästa! Igår var jag till och med så modig att jag skippade bomullen i öronen. Jag tror även att hon varit lite snällare i övrig hantering. Jag kommer fortsätta med pulvret åtminstone en månad, sen hoppas jag att vi får sätta igång och rida lite mer så energin får gå åt där istället.

Om ungefär 3,5 veckor ska vi in och göra ett ultraljud igen. Jag har konstant ont i magen över detta förbannade ben. Häromdagen blev Mini skrämd av en maskin som åkte runt i grannhagen, hon sprang som en idiot fram och tillbaka, gjorde ”slidestops” och tvärvände på det skadade benet. När vi kom fram till henne så bara skakade hon och flåsade, totalt skräckslagen. Jag höll nästan på att börja gråta ett slag, och såg framför mig att benet var totalt söndertrasat. Nu var det såklart inte så illa, och Mini lugnade sig så fort hon fick en morot framför näsan.
Förhoppningsvis känns det lugnare efter återbesöket, förutsatt att allt ser bra ut, och att jag då kan börja slappna av lite mer. Nu filmar jag henne med jämna mellanrum, för att sen analysera sönder hennes rörelsemönster efter ojämnheter. Inte bra för den mentala hälsan!! 😉

Söt är hon iallafall! 🙂

//Emma

Vi testar!

Mini är inte helt smärtfri att hantera just nu. Trots att hon faktiskt är ute ca 10 timmar i stor hage, så är hon som en katapult att ta ut/in i hagen, och trots att hon har bomull i öronen + graman så studsar hon som en gummiboll när vi ska trava.

Har fått tips från olika håll att testa det här medlet! Ska verka dämpande och har ingen karenstid. Nu ska vi ju inte tävla, men det känns alltid bättre att inte använda sådana medel som är karensbelagt tycker jag. 

Utvärdering kommer! ?


//Emma

Livstecken!

Jag har tänkt så många gånger att gå in här för att skriva en rad, men alltid kommer något i vägen! ? 

Jag har jobbat natt i flera veckor och är inte alls van vid det så allt blev lite upp och ned för mig. Annars trivdes jag ganska bra med nattjobbet, man är ju ledig lite mer, men jag skulle inte vilja jobba så på heltid. Vi har ungefär 9 nätter på 7 veckor, rätt lagomt!

Nog om det! Mini har nu travats i 2 veckor och jag går runt med konstant oro i magen. Är hon inte lite extra svullen i benet? Eller är det en blodåder? Varför vilar hon på benet? Varför gör hon inte det? Och varför är hon varm i höger framhov 3 dagar i veckan?! ??

Jag longerade idag, bara för att se hur hon såg ut. Höger bak ser jag inget alls på, men fram är jag mer osäker. Dock känner jag inget när jag rider… Bara längtar till att vi kan ta bort de där snösulorna, jag tror de ställer till en del av rörelsestörningen. ?

Och hur går det att trava då? Nja, sådär!! Hon tar tag i bettet och försöker springa i väg i raketfart, medan jag bromsar för kung och fosterland. Jag provade att ha på uterittsbettet, det fungerade väl ganska bra tills hon blev så frustrerad att hon började studsa och slängde över tungan. ?

Jag måste hitta någon bra metod där hon inte rusar, men inte heller studsar. Vi ska ju ha ett kontrollerat program och hon får inte hålla på med egna utsvävningar. Funderade på graman, men jag tror hon blir lika irriterad då. Jaja, rolig att hon tycker att det är så himla kul att få springa lite igen!

 

/Emma

Vilken bra dag!!

I 4 minusgrader och ösregn (??) styrde vi bilen mot Hästsjukhuset. Tur att vi bara har 10 minuter dit…! Planen idag var att longera, ultraljuda och göra en sista Shockwavebehandling.

Mini var taggad till tusen när vi kom ut till longeringsvolten och dansade runt med svansen i vädret. Hon markerar lite på ena frambenet, dock hör det nästan helt säkert ihop med att hon är  nyskodd och ganska känslig med snösulorna på. För säkerhets skull så böjde veterinären hovleden, men hon markerade inget alls där. MEN! Hon var heeelt ohalt bak! Tog i lika mycket med bägge bakbenen och såg riktigt fräsch ut!

Vi tog in och gjorde ett ultraljud. Det såg mycket bättre ut! Nu har hela området läkt ihop och ny vävnad har bildats. Veterinären förklarade att hon har ”bebis-vävnad” nu och det som ska göras nu är att den måste tränas upp för att bli lika stark som innan. Den har ju aldrig varit med om någon belastning, så långsam uppbyggnad är det som gäller nu!

Det betyder att vi får börja TRAVA! Vi får intervallträna, 200 meter trav, 200 meter skritt och försiktigt öka på belastningen. Om 8 veckor ska vi in och göra ett nytt ultraljud och ser det lika bra ut då och att leden har förstärkt sig ännu mer, får vi börja med lite lättare dressyrträning. Dock kommer jag ta det väldigt lugnt med igångsättning – jag vill hellre ha en hel häst än att komma ut på dressyrbanan snabbt.

Vi gjorde en sista Shockwave också, Mini stod som ett ljus utan droger. Hon fick beröm för sitt fina psyke och jag kan bara hålla med! 🙂
Veterinären tyckte att det hade läkt ihop ovanligt snabbt, troligtvis för att hon ändå har hållit sig relativt i skinnet. Så som benet ser ut nu så är det inte hela världen om hon studsar iväg i hagen, det ska hålla för det. Kanske har mitt frenetiska Biolight-användade också gjort sitt till..? 😉

Vi är otroligt lyckliga iallafall och imorgon ska jag trava på min älskade häst, nästan på dagen 3 månader efter att hon skadade sig! 😀 😀

//Emma

Shockwave nummer 2!

Idag var vi till Hästsjukhuset igen för en Shockwave-behandling. Den andra i ordningen. Tanken är att vi ska göra tre stycken, tydligen fanns det ingen evidens för att man behöver göra fler. Tur för min plånbok det, då dagens besök inte går på försäkringen. 😉

Mini var så himla snäll, hon är ju minst sagt på tårna just nu, men inte en hov rörde hon när smattermaskinen drog igång. Hon var dock mycket misstänksam först, men sen slappnade hon av och brydde sig absolut inget alls. Väldigt skönt att slippa droger, det gjorde att tiden från det vi åkte från stallet tills Mini var ute i hagen igen var mindre än 1 timme! 🙂

Jag frågade lite om vilket underlag som är bäst att gå på, då frågan kom upp i en kommentar på förra inlägget. Jag har inte fått några direktiv om det, men enligt veterinären så spelar det mindre roll för denna skadan. Så länge jag höll mig borta från sandstränderna, så de ska vi försöka undvika! 😛

Nu väntar två veckor till med skritt (eller ja, det väntar många veckor till med skritt), sen ska vi tillbaka för sista Shockwave-behandlingen och då gör vi även ett ultraljud + longering. Det som gnager mig lite fortfarande är att hon vilar mer på höger bak än vänster, något veterinären sa att det kan betyda att hon har lite ont fortfarande, det kan även vara så att hon vet att hon har haft ont, och gör så som en ovana. Dock är hon aningens värmeökad över området, vilket betyder att läkningsprocessen är i full gång, så det är ju möjligt att hon har lite smärta där fortfarande.

Nu ska jag försöka hålla henne fortsatt lugn, något som blir svårare och svårare kan jag säga..! Promenad i skogen är inte att tänka på längre, jag tänkte nästan höra med Maria om hon vill följa med och hålla henne i snöre medan jag sitter på, dubbel förstärkning liksom! 😉

Mini – Coolast på Grava-Rud!

//Emma

TACK!

Jag kan inte säga annat än just TACK för alla kommentarer – här, på Instagram och Facebook – som alla har peppat, stöttat och kommit med egna gaffelbandshistorier. Jag trodde inte att det skulle hjälpa mig så mycket som det faktiskt har gjort. Nu känns det inte kört, inte alls, vi ska kämpa jag och Mini och hon ska bli frisk. Det får ta den tid det tar, men jag tänker inte skynda på detta.

Jag skulle vilja svara er allesammans, men det skulle ta alldeles för lång tid. Men jag har sparat alla kommentarer och meddelanden. Några av er kom med tips om andra veterinärer, och ja jag kanske hör av mig om vi kommer till den punkten. Än så länge behandlas Minis skada som ”vanligt”. Jag har googlat som en dåre, och alla sidor säger samma sak. Skritta, ta det lugnt, stötvågsbehandling och återigen, ta det lugnt.

På torsdag ska vi in för behandling nummer två, då ska jag även ta reda på när vi ska ta ett ultraljud nästa gång.

Bästa Mini!! Så här ”pälsig” har hon aldrig varit förr!

//Emma

Än ser vi inget ljus…

Jag skulle vilja skriva att Mini är mycket bättre i benet och att vi skulle kunna öka på belastningen snart. Det kan jag tyvärr inte, utan får snarare skriva att vårt enda mål i nuläget är att hon överhuvudtaget ska bli helt återställd.

Men för att börja från början. Vi hade en tid på eftermiddagen igår och vi var ute i ganska god tid, då min transport har krånglat lite så ville vi vara säkra på att det fungerade. Det gjorde det såklart inte! Ena däcket har låst sig vid flera tillfällen och igår var inte ett undantag. Förra gången fick vi loss det efter upprepande backningar och bromsningar. Det var dock hopplöst igår, det satt som berget. Vi höll på säkert en halvtimme, men tillslut vågade vi inte fortsätta, det kändes inte så bra för varken bilen eller transporten.

Som tur var så finns det helt underbart snälla människor i vårt stall, så vi fick låna en transport så vi kunde komma iväg.

Väl på plats fick jag börja med att trava med Minus rakt fram. Ni skulle sett glädjen hos henne när hon äntligen fick visa upp sig, något som även veterinären påpekade. Ingen hälta där. Sen fick jag longera henne ute på volten. Det var lite dåligt underlag, plus att det var en hockeymatch på gång i den stora arenan precis bredvid kliniken = mycket blinkande ljus och musik. Men Mini tyckte mest det var spännande och travade så fint runt. Hältan var så gott som obefintlig, hon tog i lika mycket med båda bakbenen i båda varven.

Här trodde jag nog att jag skulle få ett positivare besked än vad jag fick. 

Jag har nog inte riktigt förstått hur allvarlig skadan var från början. Veterinären sa första gången vi var inne, att detta inte var en stor skada, vi hade upptäckt den i tid och att det mer var som en varning. Detta har jag tagit fasta på och när han idag började prata om att alla hästar inte blir bra efter en sådan här skada, och även om Mini ser ut att kunna läka ur denna blödningen så vet man inte säkert förrän belastningen ökar om det håller eller ej.

Hon fick iallafall Shockwave-behandling igår och ska få det vid två tillfällen till med två veckors mellanrum. Detta är en behandling som inte försäkringen täcker – något som dock spelar mindre roll just nu – men man kan ju ifrågasätta försäkringsbolaget i den frågan…
Efter det så kommer vi få åka in och göra ett ultraljud varannan månad tills man ser att blödningen är helt borta och att fästet på gaffelbandet har läkt (det är där blödningen sitter). Jag skulle räkna med absolut minst 6 månader innan det är läkt och det är skritt som gäller hela den tiden.

I första hand så är det Minis hälsa som är det viktigaste. Hon ska bli bra om jag så måste åka land och rike runt för att hitta den bästa behandlingen. Skulle det mot förmodan inte hålla, kommer hon få bli skritthäst och eventuellt mamma om det skulle fungera med belastning osv. Det är nu jag skulle behöva höra alla positiva gaffelbandshistorier!!

Men sen kan jag inte hjälpa att tycka lite synd om mig själv också. Jag vill ju rida! Och träna! Och tävla! Jag skulle aldrig kunna ens föreställa mig ett liv utan det, skulle jag bara veta säkert att Mini var fit for fight till sommaren skulle det inte vara några problem, men just i den här osäkerheten blir allt så mycket värre.

Nu ska jag bryta ihop ett tag, sen komma igen. Vi tänker inte ge upp. Jag läste någonstans att Lussan en gång hade sagt att en häst som bara skrittjobbas är efter 4 år lika stark som en Grand Prix-häst. 😉

(Och så ska transportj*veln ska börja fungera igen.)

Även Mini deppade ihop lite..

//Emma

Idag!

Mini var suuuuuper på hugget idag, vilket hon hade visat redan vid uttaget i morse… När jag tog in henne var hon som en speedad pansarvagn, detta fortsatte ut i ridhuset när jag skulle rida. Jag vet inte vad som flög i henne idag, men hög på livet var hon iallafall! 😀 Dock är hon fruktansvärt snäll och gör inget värre än att hoppa till vid skrämmande moment, så som knäppande tak, dörrar som öppnas och folk som går utanför.

Lite blandade foton från idag:

Här hittade jag henne när vi kom, i sitt lilla haghus! Hon gillar verkligen att gå in där för att vila några gånger varje dag, och även när det regnar eller snöar går hon dit!

När husse kommer i närheten är jag inget intressant längre. Han har ju godiset!

Minis nya haggranne, Magic Design! Lilla Eltons efterträdare, minst lika söt! 🙂

Världens, särklass, bästa grej. Isolerad vattenbalja med värme!

Finaste!

Så här fina är vi nuförtiden! Håret på ända, både på mig och Mini, påpälsade till tänderna och lagomt skitiga.

Kolla tungan! 🙂

//Emma